Memoirs of an open mind

"Och som ni lekte när ni var barn,

 Du förlorade ditt krig du står ensam kvar,

 Och ingen kommer till ditt försvar,

 Så du står givakt med din rygg rak och tar fyrahundra slag"

 

- 400 Slag, Kent

 

"I was angry with my friend;

I told my wrath, my wrath did end.

I was angry with my foe:

I told it not, my wrath did grow.

 

And I waterd it in fears,

Night and morning with my tears:

And I sunned it with smiles,

And with soft deceitful wiles.

 

And it grew both day and night,

Till it bore an apple bright.

And my foe beheld it shine,

And he knew that it was mine.

 

And into my garden stole.

When the night had veiled the pole;

In the morning glad I see,

My foe outstretchd beneath the tree."

 

- A Poison Tree, William Blake

 

Låt mig berätta om något underligt för dig. Dagen min son egenhändigt bestred världens ondska, dagen Gud förlät mänskligheten.

 

Han föddes med en gyllene lock på huvudet, vår son Gabriel. Han var en glad liten krabat, han grät nästan aldrig och var oftast nöjd med det mesta som han åt och såg. Till en början var vi otroligt tacksamma för våran tur men efterhand började vi undra om inte Gabriel var lite för glad, lite för intresserad för allting han åt och såg. Det ligger i människans natur att bekymra sig, särskilt för sin egna avkomma. Därför sökte vi professionell hjälp, det enda svaret vi egentligen fick efter många timmars samtal var att det inte var något som helst fel på Gabriel, att vi borde vara lyckliga som hade ett så passt friskt barn med en sådan lust för livet. Kanske låg det en viss sanning i vad läkaren sade? Å andra sidan; var inte Gabriel lite för frisk?

 

Åren gick och Gabriel hamnade i bråk i skolan för första gången som sjuåring i första klass. Vi blev inkallade till ett samtal med hans lärarinna där vi fick veta att Gabriel slagits med en klasskamrat, nävar och allt.

"Varför?" frågade vi Gabriel när han satt på sin stol, men han ville inte svara.

"Varför slog du honom gubben?" frågade vi återigen efter ett kortare samtal med lärarinnan som slutat i att hon snörpt på läppen och som hastigast skickat iväg oss, både jag och min fru var övertygade att hon klandrade oss fullkomligt för denna incidenten och att hon inte trodde ett dugg på att vi skulle lösa konflikten.

Gabriel hade bara sett upp på oss med sina oskyldiga blå ögon och svarat: "För att han var dum."

"Hur var han dum mot dig?"

"Nä, inte mot mig. Han hade tagit Lisas äpple och då är man dum." svarade Gabriel som om det vore världens enklaste grej.

"Men du kan inte slå varje person som tar någons frukt, eller pennor, eller andra saker heller för den delen!" utbrast vi som hastigast, snopna var vi också.

"Hur skall de annars veta att de varit dumma?" frågade Gabriel oskyldigt.

Vi kunde inte riktigt besvara frågan, jag menar: Vi besvarade frågan med något klassiskt föräldrartrick som att han skulle vända sig till lärarinnan, jag minns att han inte tyckte om svaret. Fast verkligen besvara den frågan kunde vi givetvis inte, för hur ser man till att dumma människor vet om att de varit dumma? Rättare sagt: Hur kan sjuåringar säga åt andra sjuåringar vad som är rätt och fel när de själva bör ha högst en vag uppfattning kring vad som borde vara rätt och fel här i världen?

 

Gabriel hamnade inte i bråk på ett bra tag efter den incidenten, men när hans slagsmål återkom blev det också en vana. Till slut infördes en nästintill ritualiserad genomgång av händelsen samt en korslektur mellan mor, far och son vid middagsbordet efter ett tal med mentorn där Gabriel självfallet aldrig var samarbetsvillig. När Gabriel hade blivit tolv år gammal hade han lyckats frysa ut sig själv från resterande klassen, helt på egen hand.

Vi hade verkligen gjort allt i vår makt för att förklara för Gabriel att människor inte fungerar så krasst som svart och vitt, att det inte fanns något sådant utan att, bortsett från ett lands lagar fanns det inte mycket vi kunde skriva i sten. Fast Gabriel vägrade lyssna och i slutändan var väl alla hans kamrater mer eller mindre rädda för att umgås med honom, men istället för att sörja sin förlust av vänner och sin absolut försämrade sociala status verkade Gabriel en aning nöjd över vad han hade åstadkommit.

"Min skolklass har aldrig haft det bättre!" påstod han och sköt snabbt till. "Det finns ingen som gör något dumt framför mig längre och knappt när jag är borta heller, de vet att jag alltid får tag på dem."

Måttet var rågat när Gabriel gav sig på en äldre pojke från åttonde klass, det vill säga två år över han själv, för att ha varit "lite för närgången mot en flicka" enligt Gabriel själv. Den striden hade resulterat i att vår son fick skickas till sjukhuset med brutet näsben, fortfarande med ett leende på läpparna, och dessutom besöka tandläkaren för en tand som var lite väl lös. Vi var uppriktigt sagt oroade och det blev inte bättre när åttondeklassarens föräldrar ringde oss och gav oss världens utskällning för vår sons agerande. Deras pojke hade också hamnat på sjukhus samt fått sy fyra stygn för att foga samman överläppen, ruskigt lät det! Gabriel var nöjd, han tyckte sig ha gjort rätt och hur mycket vi än försökte förklara för honom om verkligehten var han fullkomligt övertygad. Vi fruktade det värsta.

 

Hans klass visste vad som hade hänt.

Den sommaren lekte ingen med Gabriel.

 

Så hände det, sommaren 2006, när Gabriel spenderade en av sinaåterkommande ensamma dagar i trädgården att han fick besök av en äldre herre i rock. Själv hade jag varit iväg på ett av mina många ärenden i en kyrka som låg några kvarter från vårat hus så jag var inte i närheten för hade jag varit det skulle han ha blivit varnad för att prata med män med den typen av "utseende". Stilen han rörde sig på, hållningen samt bara det att han bar rock på sommaren indikerade att något inte riktigt stämde med denne individ.

Fast Gabriel var inte rädd, nä han hade aldrig varit rädd eller förlorat den förmågan för längesedan, utan steg fram till mannen och frågade varför han bar en så varm rock på sommaren.

Mannen hade först inte svarat och låtsades inte ha sett Gabriel, irriterat följde vår son efter mannen. Eftersom denna berättelse nu endast är delar tagna från Gabriels egna berättelse kan verkligheten tendera att avvika, fast det som hände är fullkomligt sant och varför kommer jag snart att förklara. Dock så är det ju så, att vad Gabriel än må påstå så vet både han och jag att jag alltid vet vad han gör, oavsett var jag än befinner mig. Ty sådan är Fädrars karaktär.

 

Så Gabriel bevittnade hur den underlige äldre herren på samma eftermiddag svepte två själar från jordens yta. Bokstavligen! Han verkade gå runt i staden och träffa folk som han efter en stunds konversation oftast rörde vid, sedan upplöstes personen som om han aldrig varit där, allt som kvarstannade brukade vara vad personen sist hållt i sin hand.

Gabriel hade såklart sätt den stora orättvisan i att skörda människoliv och skridit till verket.

 

"Vad gör du?" skall han ha frågat.

När mannen vände sig om kunde Gabriel se en förändring i hans ansikte, som om det gick från äldre till yngre under bråkdelen av en sekund. Mannen log till den stunden hans blick mötte Gabriels, då mörknade han och hans läppar gick från ett leende av självgod karaktär till en sammandragen min av avsmak. Han verkade vara orolig över den tolvårige pojken som stod framför honom.

"Jag känner inte dig, du känner inte mig. Gå. Härifrån." uttalade mannen sig långsamt och tydligt.

Gabriel förstod inte varningen, han var aldrig en pojke som visste när det var läge att backa undan en strid, allt han hade vant sig vid var att aldrig ge vika, aldrig ge sig trots mina varningar. Han brås verkligen inte på farsan sin, något jag alltid varit ledsen över för med åren verkar min son ha förlorat mer och mer respekt för mig, trots att jag alltid förespråkat säkerhet. Han har för varje argumentation sökt motivationen i att alltid stå för sin sak, en radikal parvel. Varken jag eller frugan har någonsin lyckats tränga igenom våran sons skal, inte för att han avskyr oss, nej gossen älskar oss mer än vad en tolvåring borde göra, han ger oss aldrig ro. Dock så avviker hans syn på världen både drastiskt från de andra ungarnas men också från vad som borde vara hälsosamt.

"Inte en chans gubbstrutt." sade Gabriel rappt.

Mannen mörknade om möjligt ännu mer. "Du har ingen aning om vad som pågår, här finns ingenting för dig. Seså, bege dig av nu!"

"Jag tror jag vet vad du håller på med." grabben visste precis vilka strängar som behövde klippas för att nå svaren.

Mannen suckade. "Okej, och jag vet vad du håller på med grabben. Jag vet vem du är, snälla låt mig gå härifrån innan farsan din får veta vilken potentiell fara du kan vara i." men Gabriel bara stod kvar och blängde på mannen. "Jag vill verkligen inte det här, låt mig gå så kommer du aldrig någonsin se mig igen."

Gabriel såg bekymrad ut, som om han försökte komma ihåg något. Sedan ljusnade ansiktet plötsligt. "Nu vet jag varför jag känner igen dig!"

"Du är på väldigt tunn is." varnade mannen än en gång men Gabriel kvarstannade, likt en mungo som observerar en kobra där kobran är smärtsamt medveten om sitt öde. Oavsett vad ormen gör är chansen för dess överlevnad obetydligt liten.

"Du med. Jag gillar inte dig." sade Gabriel vasst.

"Men jag gillar dig, jag har alltid älskat dig."

"Men jag gillar inte dig, du är dum."

"Snälla, låt mig gå. Det här är någonting jag måste göra, den vägen jag måste vandra." vädjade mannen.

"Din väg är dum, jag tycker inte om dumma människor och du har varit jättestygg."

"Du vet hur det här kommer sluta, jag ber dig en sista gång. Spring iväg, du är min bror och jag vill inte skada dig." sade mannen till sist. Medveten om sin egen utsatthet.

"Du är inte min bror, jag har ingen bror har pappa sagt. Du ljuger! Du är inte bara en dålig man utan du ljuger också!"

 

Vid det här laget hade jag redan övervägt vad min pojke sysslade med, det som skrämde mig var hur lite jag visste skulle ske om jag lät honom fullfölja vad han hade påbörjat. Jag visste att mannen var farlig och jag visste att deras vägar en dag skulle mötas, men att Gabriel skulle bli så radikal och mäktig på en så kort tid hade jag aldrig räknat med. Inte ens jag kunde veta allt verkade det som.

Där och då gjorde jag ett val, mitt val var att låta det ske. För det som sker, det sker.

 

Mannen slängde av sig rocken och med ens gick solen i moln, men från mannen sköt en ljusstråle fram. Gabriel parerade sin brors slag och avvaktade nästa stöt. Den kom i form av en bil som flög tvärs över gatan från Gabriels vänstra flank. Gabriel rullade undan och sökte skydd bakom en brandpost. Med ens slets brandposten upp och där den tidigare varit sköt en blixt med elektricitet fram som gjorde vattnet strömledande. Gabriel hade redan hunnit undan för vattenstrålen och var nu på språng runt mannen. Mannen skickade fler strålar med ljus som alla missade och genomborrade näraliggande hus.

Vid det här laget övervägde jag om det inte var dags för att få stopp på mina söners slag innan för många oskyldiga skulle sätta sitt liv till, å andra sidan visste jag inte vad som skulle kunna ske om så även jag tog upp striden. Variablerna var för många och riskerna för stora så jag bevakade striden istället.

Gabriel verkade aktsamt, parerade varje stöt utan att slå tillbaka. Pojken var snabb på sina fötter och flexibel tack vare sin knappa storlek. Han hade alltid varit bra på sport i skolan, dessutom kunde han hoppa onaturligt högt för en gosse på tolv år.

Efter att fler ljussablar missat sitt mål och ytterligare en Jeep hade skickats likt en projektil genom luften vek sig mannen för en sekund av trötthet. Han verkade ha gett sitt allt och flämtade efter andan så tydligt att det kunde höras trettio meter bort. Då tog Gabriel chansen och rusade rakt mot mannen.

När Gabriel kom fram till mannen sträckte han ut sin högra hand och tog mannens hand i sin. Det var allt som behövdes.

Mannens skugga började fladdra och löstes upp i takt med att molnen på himlen skingrade sig. När solen återvänt stod mannen kvar med Gabriels hand i sin, blicken spänd i fjärran, likblek i ansiktet. Hans hud bleknade när solens strålar mötte den och irisen i mannens ögon förlorade sin färg tills de var gråa. Gabriel släppte sitt grepp om mannen och flämtade till när mannen föll ner på knä.

"Jag har förlorat allt," sade mannen hjälplöst, "jag är ingenting."

"Du är aldrig mera dum." sade Gabriel, men en tår lämnade hans öga.

"Varför min bror?" frågade mannen sorgset.

Gabriel såg upp på sin storebror och för en stund såg han äldre ut. "Det är sådan jag är. Jag kommer aldrig kunna förändras, så som du aldrig kommer kunna sluta upp."

 

När Gabriel återvände hem väntade jag i vardagsrummet. Jag visste vad han hade gjort och han visste att jag visste. Vi talade inte med varandra på flera år, inte för att jag inte ville utan för att jag skämdes och han... Han väntade på att jag skulle ta första steget.

 

En dag när vi satt på altanen, han och jag i tystnad, och delade en stund av kärlek talade jag. Orden sipprade fram som från ingenstans.

"Min son. Jag älskar dig oavsett vad du gör, precis som jag älskar din bror."

"Varför berättade du aldrig för mig att jag hade en bror?" frågade Gabriel.

"Därför att din bror begick många hemska dåd som jag inte kunde försvara. Jag var tvungen att bannlysa honom från vårat hus och därmed förnekade jag honom."

"Men då förstår jag inte varför du varit så upprörd när jag fick ett slut på hans synder?"

"Han är min son och kommer alltid vara just precis det: Min son. Även om han missbrukade sina krafter kunde jag aldrig sluta upp med att älska honom, så när du slutligen dräpte honom krossades mitt hjärta. Det krävdes lite tid innan det lagades igen." svarade jag tungt.

"Fast jag dräpte honom aldrig Far." sade Gabriel fundersamt.

"Gabriel, du är sexton. Du borde förstå det vid det här laget. Din beröring frigör själen från kroppen, sådan är din börda. Hans död innebar aldrig att han försvann från vår Jord, ty han är för evigt precis som du och jag. Men själen hans var alltid splittrad och din beröring slet bort den, han är inget annat än ett skal."

Gabriel tystnade. Hans blick blev suddig. "Jag visste det. Någonstans djupt inombords visste jag det hela tiden Far."

"Jag vet min son, jag vet." svarade jag.

Gabriel log. "Du kommer alltid veta allt, eller hur?"

Jag skrockade. "Tills tiden är slut."

"Låt oss aldrig mer leva i tystnad." tårar började rinna ner för Gabriels kinder.

"Det låter som en bra idé min son." svarade jag.

"Jag älskar dig Far."

"Jag älskar dig min Son."