Memoirs of an open mind

Pojken som drunknade

 

Solen hade gått ner för länge sedan. Emanuel visste inte riktigt varför han följde med Josefine ut, han bekymrade sig antagligen för flickan. Vem vet vad som kan hända en ensam 14-åring i denna byn under nattens lopp? Folk hade ju trots allt omkommit och även försvunnit under hans uppväxt.

Natten var obehagligt kylig och fuktig, som en ren respons på dagens kvalmigt varma väder. En stämning var så tät i luften att Emanuel nästan kunde greppa tag i den framför sig, fast han visste att det nästan till 100% var han som eggade upp sig själv. För vad kunde hända? Allting var ju trots allt historier om Markus spöke.

 

De passerade ladan första gången på sin promenad ut ur byn. Ingen där.

Emanuel försökte vända om. ”Se, ingen där! Vi kan lika gärna gå och lägga oss nu istället för att promenera.”

”Äsch!” utbrast Josefine. ”Du sade själv att han uppenbarade sig när fadern var på väg hem.”

”Ja, men det är fruktansvärt onödigt eftersom jag ändå vet att ingenting kommer hända.”

”Jag tror jag anar en liten fegis krypa fram hos dig kusse!” fnittrade Josefine.

”Var inte löjlig! Jag vill bara sova, det är allt.” förnekade Emanuel.

”Jaja, du behöver inte förklara för mig din lille kyckling!” Josefine skuttade runt Emanuel så att han blev ordentligt irriterad.

”Lägg av nu! Varför skulle jag vara rädd för någonting som inte existerade?” men han var rädd.

Rädd för att det faktiskt skulle stå en pojke och vänta på honom i fönstret till den förstörda ladan. Rädd att pojken skulle påminna honom om den hade en gång förlorat, sin bäste vän. Rädd att bilden skulle skärra honom så mycket att han aldrig kunde förmå sig komma över det. Men mest av allt var han rädd för att faktiskt se en våldnad. Emanuel visste att denna rädsla var fruktansvärt irrationell samt att den endast triggats igång av Josefines dröm, att drömmen antagligen var en olycklig slump. Likväl kunde han inte förmå sig att svälja den här rädslan som sakta kröp sig på honom. Någonting var fel.

 

Mörkret spred sig obehagligt fort genom byn och över en halvtimme hade alla ljusen suddats ut från fönster i de näraliggane husen i den lilla byn. Emanuel såg detta som ett dåligt omen, å andra sidan såg han allting nu för tiden som dåligt omen. Vad som irriterade honom var att Josefine inte verkade det minsta rädd av sig, vilket inte alls kändes bra för honom.

Till slut tröttnade Josefine på att gå och ville vända hem. De vände på klacken och gick den långa vägen hem, efterhand som de närmade sig ladan började Emanuel spänna varenda muskel i kroppen. Först långsamt men så småningom lade han själv märke till hur hela hans kropp skred till försvar genom att spänna allt den hade mot fienden. Vilken fiende?

När väl ladan syntes några femtio meter fram kunde man tydligt urskilja ett blått sken från fönstret. Josefine var den första som lade märke till skenet.

”Titta Emanuel! Där är faktiskt någonting!” hennes röst darrade, något den aldrig gjort förut.

Emanuel såg att Josefines plötsligt mörknade, hon sänkte blicken mot marken och tystnade helt. All energi som hon hade haft bara för någon minut sen var som bortblåst. Flickan släpade med ens fötterna efter sig.

”Josefine?”

”Mmm.” svarade Josefine apatiskt.

”Hur är det?” frågade Emanuel försiktigt.

”Inte så bra.”

”Varför?”

”Jag trodde inte han skulle visa sig.”

”Åh…” Emanuel förmådde sig inte säga något mer, för inte förväntade han sig något heller? Nej, definitivt inte. Varför var han inte mer förvånad, eller för den delen rädd?

 

Där stod han.

I mörkret av världen han lämnat bakom sig och lyste upp den delen av vår värld som valt att gå vidare, utan honom. Markus, pojken som drunknade.

 

 

Var försiktig med vad du önskar dig

 

I skenet var han nästan genomskinlig, men konturerna var tydligt skarpa.

Emanuel insåg snabbt att han inte skulle komma att reagera som han tidigare hade fruktat, faktum var att han inte reagerade alls. Det enda han kunde förmå sig få fram var en viss nyfikenhet för anden på andra sidan fönstret. Han skulle ha vänt sig om för att granska Josefine bättre, henne hade han helt glömt bort.

Våldnaden stod stilla utan minsta rörelse, det enda Emanuel kunde se var att den följde dem med blicken. Värst av allt var hur den upplysta skepnaden från forna tider såg på dem två, hans ögon sken starkare än något annat. De var långt ifrån tomma, tvärtom. På något vis kunde Emanuel urskilja visheten och tröttheten i denne dödes blick.

Skenet kastades mot väggarna i den gamla ladan, något som de båda såg när de började närma sig våldnaden, det blåa skarpa ljuset kunde jämföras med något Emanuel tidigare hade sett. På något vis kändes det som om någon hade höjt kontrasten till en överdriven skärpa på färgen, allting den träffade förlorade sina mjuka konturer och övergick i en tydlig, spetsig skepnad med förtydligade linjer. Träsplitter syntes väldigt tydligt på golvet bakom, och för den delen igenom, skepnaden vid fönstret. Gamla rostiga verktyg framgick exakt lika tydligt som glassplittret från fönstret, allting blev så skarpt för ögonen att det gav Emanuel huvudvärk av att se miljön inuti ladan. Han fokuserade endast på våldnaden, på den döde som en gång hade tagits från denna världen och lämnat ett enormt hål efter sig som aldrig skulle läkas. På Markus.

Markus tittade lugnt på honom. Läpparna formade vokaler men inget ljud valde att fly undan den döda vallgrav som var hans mun.

Emanuel försökte istället: ”Hur mår du?”

Idiot! Det var ju den absolut dummaste frågan man kan ställa ett spöke, självklart att han inte mår prima annars skulle han inte välja att visa sig varje kväll i denna lada.

Han harklade sig och såg ursäktande på spöket som inte rörde en min. ”Jag försöker igen, du får ursäkta att jag är lite ringrostig. Inte var dag som jag talar med våldnader.” Emanuel såg för en liten stund ner på sina skor för att samla mod. ”Vad gör du här?”

Markus såg bara på Emanuel, läpparna förblev förseglade.

”Kom igen Markus! Någonting måste du ge mig om du vill ha min hjälp!” utbrast Emanuel plötsligt.

”Varför lämnar du oss inte bara ifred?” Josefine tog ton från ingenstans kändes det som. Hon darrade väldigt på rösten och när han vände sig om för att se på henne kunde han se en ensam tår leta sig ner för de sköra kinderna, starkt upplyst av den dödes sken.

Emanuel förstod ingenting. ”Vad menar du?”

”Förstår du inte? Det här är precis vad du alltid sökt dig till! Att konfrontera skuggorna från det förflutna.” utbrast Josefine med en plötslig styrka som fick Emanuel att vackla tillbaka en gnutta, men bara lite.

”Nej vet du vad? Att se Markus har väl ändå varit dina önskemål ända sedan jag berättade om den hemska incidenten!” sade Emanuel stött.

”Nej Emanuel. Det är det inte, och om du inte förstår nu så kommer du snart få se exakt vad jag menar.” sade Josefine tyst.

Emanuel visste inte vad han skulle göra av det påståendet, så han valde att för stunden ignorera Josefines förvirrade anklagelser. Henne kunde han diskutera med bäst de själva ville imorgon. Nu var det Markus han ville fokusera på.

Våldnaden fortsatte med att se på paret som besökt honom denna kväll, på något sätt verkade den känna igen sin gamle vän.

”Vad exakt kan jag göra för dig Markus?” sade Emanuel till sist.

Markus fortsatte med att lida i tystnad, eller kanske bara spekulera kring vad som skulle hända härnäst. Kunde de veta om han fortfarande var kapabel att tänka samt resonera som en människa trots allt? Tänk om hans tankeprocess, likt hans skepnad, bara var en skugga av sitt forna jag? Markus kanske inte ens kunde formulera en tanke. Emanuel rös till. Sedan slog det honom.

”Josefine, vad stirrar Markus på?” frågade han till slut.

”Va?”

”Hela tiden trodde jag att han tittade på oss, men ser du inte? Hans blick riktar sig inte mot mig, eller dig, utan på en punkt längre bort. Vad stirrar han på?”

”Ehm. Kan vi inte gå hem?” sade Josefine skärrat.

Emanuel ignorerade den vädjande flickan och började utforska Markus blick. Nog var den fäst på någonting i fjärran, men vad? Han vände sig om i den riktningen han trodde skepnaden såg mot och upptäckte att stod och blickade över den lilla puckelformade kullen, bakom den låg den sedvanliga lerpölen som en gång varit ett vattendrag. Fast någonting var inte riktigt som det skulle, åtminstonde inte riktigt som det verkade. Nackhåren reste sig på Emanuel när han såg objektet som flutit upp till ytan i lerpölen. Var det vad våldnaden önskade visa?

Med tunga steg och en obehagligt kall svett rinnandes längs nacken började Emanuel traska mot träsket. Han började ana vad han skulle finna legandes, för vad kunde det inte vara än någonting kvarlämnat av en människa? Rättare sagt: av en pojke i knappa tonåren.

Han började närma sig, Josefine stod kvar borta vid ladan och höll om sig själv. Hon verkade frysa. Emanuel ignorerade flickan än en gång och fortsatte motvilligt men bestämt att närma sig objektet som flöt i leran. Han greppade tag om en pinne som låg i det fuktiga höga gräset, gräs som utan tvekan hade frodats under det decennium som gått av den bördiga leran som närt det så väl. Ingen hade brytt sig att sköta gräsmattorna här, ingen hade direkt vågat störa friden av den dödes vila. Nu var det dags.

Pinnen svajade i vinden när Emanuel sträckte ut den mot objektet, det hjälpte inte heller att han darrade något fruktansvärt på handen. Objektet ville inte visa sig självt riktigt än där det låg till hälften gömt i tjock lervälling. På något vis var det upplyst underifrån, som om av en inre kraft.

Emanuel stack in pinnen under objektet, lade lite tyngd på pinnen för att få upp föremålet men misslyckades då det gled ner i leran igen. Nu kunde han se att det fanns ett hål han kunde nyttja för att ta stöd med pinnen innan han lyfte upp det igen. Denna gången fick han ett stabilt grepp och hävde upp vad som legat gömt i leran en lång tid, med ett svep gick det upp.

Ett kranie.

Svaren. Sanningen. Framför Emanuel låg även hans förflutna, hans barndom såg tillbaks på honom genom två tomma ögonhålor, men någonting var fel. Hade inte Markus huvud varit större än såhär?