Memoirs of an open mind

Flickan från underjorden

 

Josefine brast i gråt.

Emanuel lade kraniet på en sten strax intill vägen, det badade i skenet från anden som nu verkade lysa en aning svagare. En stund var hans blick fixerad på skallens ögonhålor, han förstod inte riktigt vad han såg, likväl var han i trans just där och då. Sedan ryckte han till och insåg att det var fler än han som inte riktigt hanterade alla händelser så väl. Emanuel reste på sig och gick raskt tillbaka till ladan där Josefin nu satt på knä huttrandes och grät.

”Skall vi gå härifrån? Jag kan reda ut detta.” prövade Emanuel.

”Du förstår fortfarande inte!” hulkade Josefine fram.

”Vad är det jag inte förstår Josefine? Du måste berätta för mig om det är någonting som sårar dig.”

”Men titta på dödskallen gubstrutt!”

Emanuel vände sig om och blickade över kraniet som låg så fridfullt tillfreds på stenen vid vägen, den såg surrealistisk ut i det blåa skenet, som om den var hämtad från någon tecknad serie. Jo, han började ana vad exakt det var som han tidigare inte riktigt kunde sätta fingret på.

”Kraniet på stenen tillhör inte Mikaels kropp. Fast det visste du redan, eller hur?” frågade han slutligen Josefine.

Josefine höll om sig själv där hon satt med knäna mot hakan, tårarna rann nedför de svullna kinderna och hon såg tomt på en fläck strax bortom sina egna fötter. ”Mmm.”

”Vems är det då?” frågade Emanuel ensligt.

Plötsligt reste sig Josefine och gick mot skallen, hon ställde sig bredvid det och vände sig så att Emanuel tydligt kunde se hennes ansikte reflekteras i skenet från våldnaden som fortfarande bara stod stilla bakom fönstret och betraktade sin gravplats bakom kullen. ”Men gissa tre gånger!” utbrast hon.

Det kunde inte vara. Nej… Hur kunde det vara? Helt och hållet omöjligt!

”Försök inte påstå att det är ditt för du står ju precis bredvid.” sade Emanuel till sist skämtsamt, eller han ville låta skämtsamt men hans röst darrade så mycket att det istället lät mer oroligt än vad han hade avsett.

”Vem annars?” sade Josefine med gråten i halsen.

”Men…” för Emanuel kändes det som om hela världens tyngd precis hamnade på hans axlar. Hitentills hade han känt sig någorlunda okej med allt som utspelade sig framför hans ögon, även med det i sitt huvud. Nu, nu var en annan femma. Han kände sig så trött och utsliten att han bara ville sova för alltid. För Emanuel kändes som om han var tillbaka till ruta ett, där sommaren hade börjat. ”Vi är kusiner?”

”Nej, det är vi inte. Förlåt.” sade Josefine mellan tårarna.

”Förlåt?”

”Jag ljög för dig. Hur skulle jag annars få dig ur sängs? Du var den enda personen som verkade mottaglig för att prata med mig.”

”Vi är inte släkt…” Emanuel talade mer för sig själv än för någon annan.

”Tyvärr. Fast du hade varit världens bästa kusin om vi hade varit släkt! På många sätt gav du mig mer glädje under de här veckorna än vad jag upplevt hela den tiden jag var vid liv.” erkände Josefine sorgset.

”Nej! Du är vid liv! Du står ju där framför mig!” skrek Emanuel i ren desperation.

Josefine bara skakade på huvudet. ”Jag är inte bara död utan jag är dessutom äldre än dig, ja om man räknar på människoår. Jag dog ju när jag var tretton. Du kanske inte kommer ihåg men jag var faktiskt den äldsta bland syskonen som levde i det huset.” Josefine pekade på rucklet bakom dem båda. ”Jag blev mördad när du och min bror bara var åtta år gamla. Så jag förstår om du inte minns eller vill minnas.”

”Jag kommer inte ihåg…” klandrade Emanuel sig själv.

”Det är lugnt, verkligen Emanuel, det är okej. Inte många kommer ihåg min död eftersom jag bara försvann, ja om man skall tro min far.” Josefine hade slutat upp med att gråta en liten stund.

”Vad hände egentligen då?” Emanuel var i chock, han visste inte riktigt vad han skulle göra av sig. Hans mage ville knyta sig till en enda hård klump.

Josefine gick sakta fram emot honom, hennes blick släppte inte hans för en sekund. Hon verkade mer graciös, mer onaturligt smidig där hon nästan svävade fram emot Emanuel. När hon väl var framme vid honom stod hon så nära att han kunde känna hennes kalla andedräkt mot sin haka, den luktade instängt, som en gammal fuktig källare där man en gång förvarade vin. Hennes händer lyftes mot hans huvud, han lät det hända. I samma stund som Josefines händer rörde vid hans kinder rycktes Emanuel bort, som av en iskall stöt genomborrande samt ovälkommen.

 

Fadern som alltid log

 

En tid och en plats. Rummet förhöjt i dunkel, färgerna bleka som sett genom ett filter, någon annas ögon. Rummet var någon annans, tiden var sedan länge svunnen, det visste Emanuel så fort han öppnade sina ögon. Han var fri att röra sig hur han ville men ej fri rösten i sitt huvud, den var Josefines.

”Du befinner dig i rummet jag en gång delade med min äldsta lillebror, det du snart ser är vad som hände kvällen jag dog. Oroa dig inte för mig, jag står kvar på ängen och håller om dig så du inte faller. Allting du ser och upplever är bara en dröm, ett minne jag nu skänker dig.” hennes röst var avlägsen och drömsk, fast fortfarande närvarande nog för att komma från hans egna huvud. Emanuel gillade det inte, men han kände inte att han hade mycket till val.

 

Ett rum, en tid och en plats. Emanuel hade börjat vänja sig vid tanken att röra sig i någon annans drömmar, någonstans i fjärran kunde han höra ett avlägset surrande. Han visste inte riktigt vad det var men bestämde sig för att inte lägga så mycket ork på att undersöka ljudet eftersom han ändå hade vissa ramar att röra sig inom, som att ges fri vilja i en sanlåda: Det finns bara så mycket du kan göra innan du grävt ner dig till botten och inte kommer längre eller också blockerar sandlådans väggar dig från att expandera. Sedan kan ju också en annan unge förstöra ditt sandslott som du så länge bearbetat. Alla mynt har minst två sidor, är det inte så?

Emanuell ryckte till ur sina tankar när han såg Josefine inspringandes till sitt rum, han tänkte för sig själv: ”Herregud min skapare, hon ser identisk ut.” sedan kom han på sig själv med att han faktiskt befann sig i Josefines huvud och där kunde ju hon se ut precis hur hon ville.

Flickan smällde igen dörren, Emanuel kunde höra en man skrika men ljudet var väldigt dämpat, det lät som om det kom utifrån. Josefine slängde sig på sängen och började direkt gråta med ansiktet begravt i kudden.

En man kastade upp dörren och stövlade in över tröskeln, Emanuel kände igen denne man direkt. Han kunde inte komma ihåg hans namn men nog var det byäldsten alltid.

”Du springer aldrig iväg när jag talar till dig, förstår du det!?” fadern var utom sig av ilska. ”Hör du vad jag säger ungdjävel?”

”Jag hatar dig!” skrek Josefine tillbaka.

Mannen gick fram till sängen och grep tag om Josefine som motvilligt viftade med armarna och sparkade mot sin far men det verkade inte ge någon effekt. Han fick ett hårt grepp om Josefines axlar, Emanuel kunde se att det gjorde ont för henne, och skakade henne så våldsamt att Emanuel var rädd nacken skulle gå itu. ”Nu följer du med genast utomhus och gör som du blir tillsagd!”

”Låt mig va!” skrek Josefine.

För varje tecken på motstånd Josefine verkade ge återgäldade fadern det med ett starkare tecken på dominans över sin dotter, detta gjorde han genom att skaka stackarn. En örfil, en till. Flickan grät.

”Du är ett svin och jag hatar dig gubbjävel!” svarade Josefine trotsigt.

Fadern verkade vara på bristningsgränsen av vad han kunde klara av från sin dotter. ”Josefine! Håll käft! Du behöver inte älska mig, du behöver inte ens tycka om mig, men du KOMMER att respektera mig! Hör du det?” skrek han.

”Jag skiter i vad du tycker, så fort jag kan kommer jag fly härifrån och springa till närmsta snut och berätta allt du gjort mot mig. Sen kommer du sitta i finkan för resten av ditt ruttna liv!” gastade Josefin mellan tårarna, vreden brann likt eld i hennes ögon.

”Jaså? Vem kommer att tro dig? Ingen, du kan gärna försöka men i slutändan är det byäldsten mot en liten skitunge.” hånade fadern.

”Släpp mig din skit!” Josefin började sparka våldsamt mot sin fader som höll henne i ett krampaktigt grepp mot väggen.

För varje spark Josefin skickade iväg mot sin far fick hon minst två örfilar tillbaka. Hon fortsatte sparka så i ett försök att kontrollera sin dotter tog han ett krampaktigt grepp runt hennes hals i ett försök att lugna henne, på sitt vis. Emanuel försökte nu stoppa fadern som mycket tydligt stramade åt sitt grepp för varje spark Josefine träffade i magen, när han lade sina händer där faderns axlar så tydligt befann sig för att dra honom mot sig var inget annat än sval kvällsluft. Emanuel riktade ett slag mot faderns njurar, än en gång träffade han ingenting bortsett från luft.

Greppet var nu så hårt runt Josefines hals att flickan började blåna, fadern verkade inte lägga märke till att han kvävde sin dotter i ren vrede utan fortsatte.

”SLUTA OMEDLEBART!” vrålade Emanuell. ”HÖR DU DÅLIGT? LÄGG NER HENNE!”

”Det är ingen idé, du befinner dig i mitt förflutna Emanuel. Det som har skett har skett och du kan inte göra något åt det.” hörde han Josefines röst från sitt huvud. Surrandet eskalerade och började frustrera honom, han kunde höra det klart och tydligt nu genom väggar och genom gurglandet som Josefine från dåtiden gav ifrån sig där hon kvävdes av sin egen far.

I ren panik måttade Josefine en extra kraftfull spark mot fadern, ett sista desperat försök att hålla sig vid liv. Den träffade. Fadern vrålade till, i samma veva tryckte han ytterligare mot Josefines hals och ett knak hördes.

Josefines lealösa kropp föll mot marken och en förskräckt gärningsman såg först storögt på sin dotters kropp och sedan på sina egna händer, som om han inte förstått vad han gjort.

Emanuel kunde inte längre fokusera på bilden av brottsplatsen längre eftersom surret nu hade ökat till en sådan ljudnivå att den överröstade allting, inklusive hans egna tankar. Han försökte hålla sig för öronen men ljudet genomborrade precis allt. Huvudet kändes som om det skulle explodera av ett tryck som om han plötsligt befann sig på havets botten, världen krympte och försvann för hans näthinna och Emanuel skrek för full hals allt han orkade.

 

Tystnad.

”Tyst som i graven.”

Gärningsmannen bar på en ihoprullad gammal matta, den såg ut som om den nyligen hämtats från vinden. Han gick bara över gatan, bakom kullen där ingen granne kunde se honom och började samla på sig stenar. Stenarna lade han sedan i ändarna på mattan, sedan knöt han åt ordentligt i båda ändarna så att ingen sten skulle trilla ut. Fadern orkade inte lyfta mattan därefter.

”Tror du samvetet väger lika tungt?” frågade Emanuel rakt ut.

Fadern frös till, sedan vände han sig blixtsnabbt om. Emanuel såg hans blick, den var vit av rädsla. Hur kunde han ha hört Emanuels talan?

Mattan träffade vattenytan och började omedelbart sjunka. Efter bara några sekunder var det som om den aldrig någonsin funnits, samma var det för Josefine.

”Vila i frid.” suckade Emanuel.

Det evigt surrande ljudet återvände, denna gång var Emanuel beredd och slöt genast ögonen.

 

Köket.

Familjen sitter samlade runt fadern. Han försöker förklara att han inte kunde hitta Josefine efter deras gräl på kvällen, att han var ute hela natten och letade efter henne. Kvinnan börjar gråta och i ren vrede samt frustration slår hon på sin make, han bara sitter där och tar smällarna. Han vet vad han har gjort.

Surr. Emanuel blundar.

 

När Emanuel öppnar ögonen denna gången är det sig själv han ser först. Han förstår direkt vart han hamnat, vad som försiggår.

”Denna dagen drunknade Markus.”

Då hör han någonting som han absolut inte kunde komma ihåg om han så ansträngde sig eller också gick till en hypnotisör: ”Vart är du på väg Markus?” det var en av grabbarna som frågar, Emanuel minns inte riktigt om det var Klas eller Andreas.

Markus svarar: ”Jag skall visa er någonting grabbar, någonting jag tänkt på länge.” sedan försvinner han bakom kullen.

Ett plask hörs.

När Markus sedan inte dyker upp grips alla av panik. Emanuel ser sig själv vända ryggen åt händelsen och springa i tangentens riktning, han var livrädd. Som han skäms nu, att han inte gjorde någonting åt att rädda sin vän.

”Känn ingen skuld Emanuel, äldre, mer erfarna grabbar kunde ha räddat honom.” löd rösten i Emanuels huvud.

”Varför dök han i Josefine?” frågade Emanuel nedstämt.

”Han anade väl att jag aldrig sprang bort. Eller så ville han vara säker att jag inte fanns där.”

Emanuel ville inte fråga, men han var tvungen att veta. ”Hur dog han?”

”Markus drunknade. Han fastnade med klockan i en gren på vägen upp för att hämta andan. Eftersom man inte kan se något i det grumliga vattnet greps han antagligen av panik.”

”Fanns det någonting jag hade kunnat göra för att rädda Markus?” frågade Emanuel sorgset.

”Antagligen. Å andra sidan var risken lika stor att du hade omkommit.”

Surret återvände och Emanuel slöt ögonen. Allting blev svart än en gång.