Memoirs of an open mind

Svaren som ingen ville höra

 

Emanuel öppnade ögonen. Han befann sig återigen på gräset intill ladan, Markus såg direkt på honom.

”En sak jag inte förstår, varför återvände Markus?”

Josefine såg på Emanuel med ett djupt förtroende. ”Han visste, om det var innan eller efter att han dog vet jag inte. Jag kan bara gissa att han försökte tala med pappa, att det drev pappa till vansinne. Till slut förstörde han boden. När han såg att inte det heller hjälpte så sprang han långt och länge. Jag följde honom så länge jag kunde, men vi andar är också låsta till en viss plats och kan inte ta oss hur långt som helst från gärningsplatsen. Jag kunde känna hur min energi försvann gradvis, jag försökte få pappas uppmärksamhet men han verkade inte kunna se mig trots att jag bokstavligt talat var framför honom en lång stund och talade till honom. Till slut gav jag upp.”

”Vet du vad som hände med din far?”

”Nej, inte riktigt. Markus kanske vet men han har aldrig talat med någon, inte ens med mig.”

”Om han tog sitt liv, skulle du möta honom då?” Emanuels nyfikenhet väcktes till liv ånyo.

”Ingen aning. Vi är ju kvar på jorden, bundna till den här platsen. Ibland har jag hört folk kalla det…” Josefine tystnade och funderade. ”Var det ’limbo’? Det är därför ganska svårt för mig att veta vad som hände pappa även om han tog sitt liv. I bästa fall ruttnar han i helvetet, i annat fall kanske han är bunden till en annan plats utan att jag vet det.”

Emanuel funderade på vad Josefine sade: ”Det har faktiskt kallats för limbo, fast jag tvivlar på att den som märkte ordet till dess innebörd själv visste riktigt vad det innebar att vara i limbo.” sade Emanuel lättsamt med ett tveksamt leende.

Josefine såg på sina fötter och mumlade: ”Det är ganska trist. Nej, det suger faktiskt.” hon såg på Emanuel med tårade ögon. ”Jag vet inte längre varför jag är kvar här. Varför kan jag inte slippa se gubbfan? Allt jag vill är att kunna sova, för alltid. Jag struntar i om det innebär en evig svärta eller att jag går till helvetet. Vad som helst är bättre än att bara sitta och vänta, att inte veta!”

Emanuel nickade. ”Jag förstår precis. Det är nog samma för bror din. Hade han kunnat tala skulle han nog sagt exakt samma sak.”

Josefine ryckte på axlarna, ”så hjälp oss.”

”Va?”

”Hjälp oss,” Josefine lutade huvudet lite åt vänster och såg på sin lillebror i ladan, ”du är den första som kan se och höra mig. Varför vet jag inte men om du kan höra mig och om du förstår hur jobbigt det har varit så kanske du kan hjälpa oss?”

”Men hur?” Emanuel hade verkligen ingen aning.

”Jag vet inte!” utbrast Josefine.

Emanuel tog sig en lång funderare medan Josefine satt i det långa gräset och lekte med sina skosnören. Efter några minuter, en tid som kändes som en evighet för Josefine, sade han: ”Jag har en idé!”

”Berätta!” skrek Josefine hoppfullt.

”Hmmm… Blir nog bättre om du väntar här med bror din, jag återvänder vid samma tidpunkt imorgon.” sade Emanuel glatt.

Josefine tvivlade. ”Lovar du?”

”Jag lovar.” sade Emanuel och vände på klacken.

Han hade inte hunnit gå mer än några meter innan Josefine ropade efter honom. ”Emanuel?”

”Ja?”

”Berätta inget för mamma, hon skulle inte klara av att höra sanningen.”

Emanuel stannade till en stund sedan böjde han huvudet en gnutta bakåt. ”Jag lovar.”

”God natt.”

”Sov sött.” svarade han.

”Om jag bara kunde.”

Hopplösheten i Josefines fick det att hugga till i Emanuels bröst. Han var fast besluten på att här skulle ske en ändring. De barnen förtjänade att få vila.

 

Epilog

 

Josefine väntade tillsammans med Markus när Emanuel återvände dagen efter.

”Jag var rädd att du inte skulle komma.” sade Josefine lättat. Emanuel fick se ett leende för första gången på länge.

”Jag har ringt några samtal.” sade Emanuel lättat. ”Er mor mår bra, hon har pensionerat sig och bor i en fin lägenhet i Prag som hon uttryckte det.”

Josefines ögon blev enorma. ”Du lovade att inte berätta något för mamma!” skrek hon.

”Jag höll mitt löfte. Hon vet ingenting om det ni berättade för mig igår.” ingen skulle tro honom ändå.

Josefine lugnade ner sig.

Emanuel fortsatte: ”Hur som helst dog er far i en bilolycka för några år sedan. Han var gravt alkoholiserad. Detta berättade er mor för mig.” Emanuel tog en lång paus och lät sanningen sjunka in hos de båda, Markus verkade också lyssna även om han fortfarande stod i ladan. Ingen av barnen sade något så Emanuel återtog ordet. ”Era bröder lever. Den yngste studerar ekonomi och den äldre jobbar som snickare. Båda skall vara lyckliga och glada med sitt liv. Familjen återvänder till kyrkogården här i byn en gång om året för att besöka era gravstenar. Er fader är begravd i Warszawa där han dog.”

Josefines ögon blev med ens lysande klara och hela hon sken upp. ”Jag tror det var precis det jag behövde höra Emanuel.”

”Jag är glad att jag var till hjälp.”

”Nej, du förstår verkligen inte. Tack så hemskt mycket!” utbrast Josefine lättat med en sådan glädje att Emanuel hade svårt för att inte le själv.

”Ingen fara, hoppas att du nu får vila så som du förtjänat.”

”Det hoppas jag med.”

Så började flickan sakta blekna. Emanuel stod kvar och lät det hända, Josefine vinkade glatt och Emanuel besvarade vinkningen.

”Emanuel?”

”Ja?”

Josefine såg länge leende på Emanuel. ”Du är en bra människa. En dag kommer jag att hälsa på dig och återgälda dig för vad du gjort för oss.”

”Det behövs verkligen inte, men du är alltid välkommen.” sade Emanuel, han märkte det inte själv men en tår hade trängts bort från hans vänstra öga.

”Du var aldrig min kusin men jag älskar dig som min bror. Glöm aldrig det.” sade Josefine medan glädjetårarna rann nedför hennes kinder och hon upplöstes framför Emanuel.

”Tro mig, jag kommer aldrig glömma dig flickunge. Jag älskar dig med, som min egen dotter trots att…” Josefine hade försvunnit. Emanuel suckade. ”…trots att vi känt varandra bara några veckor.”

Markus frigjorde sig från huset. Han svävade fram mot Emanuel, stannade upp precis framför honom och lade sin hand på Emanuels bröst, vid hjärtat. Det brände till och stack för en liten sekund sedan försvann smärtan och Emanuel fylldes av en värme han aldrig känt förut.

Efter att ha vinkat farväl åt Markus och även Markus lösts upp av vinden tittade Emanuel innanför sin tröja på det ställe Markus tidigare vilat sin hand för en stund. Där återspeglades en tatuering.

 

Väl i hemma framför spegeln tog Emanuel av sig tröjan. Tatueringen fick honom att bryta ihop i gråt, men inte av sorg, utan av ren och skär kärlek. Emanuel var för första gången sedan han kunde minnas lycklig. Lyckan av att ha hjälpt andra och lärt känna en riktig vän lösgjorde all annan börda för en stund.

För tatueringen han hade fått på sitt bröst var den av en vit varelse.

 

En fredsduva.