Berättelsen om Josefine och Emanuel (Del 2)
Spöket i spegeln
Josefine knackade försiktigt på dörren, Emanuel visste att klockan var långt efter midnatt.
”Vad vill du?”
”Jo…” sade Josefine försiktigt. ”Jag vet att du inte riktigt vill tala om det som hände den dära byäldstens son riktigt, med tanke på att du var där och allt.” hon bet sig i läppen. ”Fast du berättade faktiskt inte vad som hände med huset. Varför är det typ övergivet?”
Emanuel suckade än en gång. Hon ville verkligen inte ge sig! ”Därför att byäldsten förlorade sitt förstånd. Sorg kan göra det mot en människa.”
Josefin klev in i rummet och satte sig med benen i kors på mattan framför sängen. Med huvudet i händerna tittade hon förväntansfullt på Emanuel. Han kände sig tvungen att fortsätta, kunde han göra något annat egentligen?
”Efter begravningen började byäldsten ta långa kvällspromenader…”
”Varför?” avbröt Josefine.
”Alla behandlar sin sorg olika, hans sätt var att gå långt efter midnatt. Något jag inte ämnar att göra så om du avbryter mig en gång till går jag bara och lägger mig!” fräste Emanuel.
”Okej, okej. Chilla!” sade Josefine med rynkad panna.
”Hur som helst var han ute och gick ofta. Så småningom började folk uppfatta att byäldsten trodde sig se i syne.” fortsatte Emanuel. ”Han påstod att sonens ande stod i det gamla skjulet på andra sidan vägen och bara tittade med tom blick på honom varje gång han återvände hem från sin kvällspromenad.”
”Liksom bara stirrade?” frågade Josefine nyfiket.
”Ja, som du gör just nu!” sade Emanuel bittert men Josefines fnitter fick honom att mjukna lite, tillräckligt för att hon skulle se det. ”Nåväl, han fortsatte med sina promenader väldigt länge. För var dag som han gick upp var han lite oroligare. Efter ett tag började små olyckor ske vid arbetet, han slog huvudet i en för låg dörrkarm eller tappade ett verktyg på foten. Sådana enkla saker, det som oroade hans familj var hur ofta dessa små olyckor hände, många bäckar små som du säkert vet. Dessutom verkade han inte riktigt bry sig om sin egna hälsa längre heller.”
”Mmm.” Josefine tittade helspänt på Emanuel medan han berättade vidare.
”Byäldsten blev gradvis mer och mer ovårdad. Han tappade all koncentration och började tala mer frekvent om spöket.”
”Varför gjorde ingen någonting åt det?” frågade plötsligt Josefine.
Emanuel tittade länge på en punkt som verkade finnas direkt till vänster om Josefines huvud. Sedan ryckte han plötsligt till ur sin dvala av tankar. ”På den tiden var det inte vida känt att det fanns läkare som bekymrade sig om hur folk mådde psykiskt och även om det fanns var byn antagligen ganska maskuliniserad.”
”Vad betyder det?” frågade Josefine.
”Att det inte var manligt om man erkände en svaghet. Sorg kan alla respektera, men inte att en karakarl som denne mannen inte kunde behärska sorgen.” svarade Emanuel långsamt.
”Aaah! Okej, så folk skulle tro att han var konstig?” sade Josefine muntert!
”Något åt det hållet.” Emanuel nickade. ”Så en kväll när han återvände från en lång promenad, mer bekymrad än vanligt, och kom fram till fönstret där sonen skulle stå och titta på honom fick han helt enkelt nog. Han hämtade en yxa ur vedboden och började hugga ner allt som gick att förstöra i ladan. Folk vaknade såklart av allt oväsen som till och med överträffade hundarnas skall och begav sig så småningom ut för att se vad som försigick. Då var det tyvärr redan för sent att rädda någonting inuti ladan, allt var förstört och ladan ödelagd. Dock försvann mannen tillsammans med yxan, ingen har sett honom sen dess.”
”Vad kan ha hänt med honom?”
”Ingen som riktigt vet, den vanliga myten är att också han dränkte sig i vattendraget bakom kullen.” sade Emanuel enkelt.
”Vad tror du kusse?”
”Kusse?”
”Ja, kusin. Som i du, ja som i att du är min kusin Emanuel!” snubblade Josefine ur sig.
”Hmmm. Ja, jag tror inte att han dränkte sig.” en snabb paus. ”Jag menar, jag skulle tro att det var mest logiskt trots allt. Allting pekade ju mot att mannen förlorade sitt förstånd. Men varför tog han med sig yxan? Det stämmer inte.”
”Det var kanske hans sista försvar?” sade Josefine fundersamt och tuggade på sitt hår.
”Försvar mot vad?”
”Mot spöket, demonerna, andarna? Allt möjligt som finns på andra sidan!” sade Josefine.
”Kanske. Nä, nu är det dags att lägga sig hörrödu!” Emanuel klappade med händerna i en gest att samtalet var avslutat.
”God natt då.” sade Josefine lite förvirrat och reste på sig för att gå. Hon stannade i tröskeln och blev helt spänd ett litet tag. Sedan vände hon sig om. ”Emanuel?”
”Hmm?” frågade Emanuel sömnigt.
”Vad hände med resten av familjen?”
”De flyttade. Ingen vet riktigt vad som hände med frun, sönerna har återvänt tillbaka till byn. En driver affären och en annan den lokala kyrkan. De pratar inte med varandra.”
”Varför pratar de inte mer då?” Josefines röst lät försiktig och obetydlig.
”Det finns saker som inte ens din… ’Kusse’ kan besvara. Försök sova nu.” sade Emanuel bestämt.
”Ja, jo… God natt då.”
”Sov sött.”
Emanuel vaknade samma natt av att Josefine ruskade tag om honom. ”Emanuel, vakna!”
”Ehm. Vad är det?” sade Emanuel sömndrucket.
”Jag kan inte sova.”
”Vad skall jag göra åt det?” frågade han bittert.
Han mötte Josefines blick, hon såg genuint skärrad ut. ”Varje gång jag blundar ser jag honom. Jag är rädd.”
”Vem är det du ser?”
”Sonen!”
”Du inbillar dig bara flicka lilla!” sade Emanuel okänsligt. Han ångrade direkt sin ton.
”Jag är ingen liten flicka och jag vet vad jag såg! Det kändes verkligt, som om jag var där!” skrek Josefine.
”Okej, okej, okej! Skrik inte, du kommer väcka min mor!” försökte Emanuel desperat.
”Kan jag få sova hos dig inatt?” frågade Josefine försiktigt.
”VAD?!” utbrast Emanuel innan han hann hindra sig själv.
”Bara inatt, jag kommer inte kunna sova annars. Jag är faktiskt rädd på riktigt.” Josefines ögon trånade och bad, Emanuel hade nog aldrig sett större bambiögon i hela sitt liv och skulle nog inte heller stöta på några så stora och sorgsna som hennes just i det ögonblicket. Nog för att han hade svårt att tro på henne men hon verkade ju tro på sig själv. Han var motvillig till idén, å andra sidan verkade flickstackarn uppriktigt skärrad.
”Låt gå, men vi sover skavfötters och inget annat.”
”Okej!” utbrast Josefine glatt och lättat varefter hon dök ner i sängen. Emanuel fick hennes fötter på sin bröstkorg först innan hon ursäktande lade dem på hans kudde. När hon märkte sitt misstag flyttade hon dem artigt bort från kudden, Emanuel ångrade redan sitt beslut.