Berättelsen om Josefine och Emanuel (Del 1)
"Difficult not to feel a little bit
Disappointed and passed over
When I look right through,
See you naked but oblivious
And you don't see me"
- 3 Libras (A Perfect Circle)
Prolog
Tolv år. Tolv år hade passerat sedan Emanuel senast känt sig hemma. Ända sedan dagen han begav sig från sin födelseort hade han alltid varit lite av en utböling, något han inte direkt kunde förklara för någon. Han kände sig bara så ensam, utstött av en värld därute, mörkare och mer grym än han någonsin kunnat förutspå.
Nu var han äntligen hemma.
Först förväntade han sig något bemötande från folket, som om han var någon känd person vars återkomst skulle bringa stor lycka till de lokala byborna. När det inte inträffade hoppades Emanuel att hans gamla skolkamrater åtminstonde hade haft anständigheten att höra av sig efter hans återkomst. Emanuel visste att ordet spred sig snabbt. Så när inte det heller hände blev han en aning bitter.
Den ende som verkade ha ett svalt intresse för Emanuel var Emanuels avlägsne släkting Josefine, 13 år, som hade kommit till byn av okänd anledning ungefär samtidigt som han. Han fann henne till en början irriterande, det hjälpte heller inte att hon ständigt kom förbi hans rum. De sov båda hos hans mor fast i två olika rum.
Emanuel planerade inte att kvarstanna alltför länge i byn, bara länge nog för att återhämta efter en fruktansvärd resa som lämnat honom gift till en otrogen kvinna med två söner som han visste han aldrig skulle få återse någonsin igen, ty hon hade sedan länge planerat en flykt undan deras äktenskap med en annan bakom ryggen på Emanuel. Så här var han, 32 vårar, utan vare sig ett hus eller något han skulle kunna kalla sitt. Allt hade hon tagit, allt av betydelse i alla fall. Därför var han nu hos sin mor, för att slicka sina sår och ägna sig åt en intensiv period självömkan.
Denna period skulle också ha blivit precis som Emanuel planerat den, händelselös och sorgsen, om det inte vore för den lilla flickungen Josefines ständiga gliringar.
Lite visste Emanuel att Josefines återkommande uppmaningar medförde en oväntad vändning i hans liv, hennes närvaro skulle slunga honom raka vägen in i hans livs äventyr, ett äventyr som när han såg tillbaka på det kändes flyktigt samt långt borta. Varje gång han satte sig ner för att berätta en historia olikt en annan skulle han återkomma till den sommaren med Josefine, varje gång Emanuel suckade och hans ögon blekande besökte han den plats de två en gång besökt. Dagen han drog sitt sista andetag och slöt ögonen en för evigt var det henne han såg framför sig, på vägen bort i fjärran.
”Å blommorna svajade i solens sken. Vinden svepte tyst och mjukt över de gröna ängarna, den omgav oss i en varm trygghet. Vi var oslagbara, du och jag!”
Minnen från det förflutna
”Kusin Emanuel? Vad gör du?” en energisk röst rakt bakom honom kvittrade fram sina eviga frågor, Emanuel suckade.
”Vad jag gör och vad jag inte gör rör inte dig flicka!”
Josefine rynkade på näsan i en gest av total motstridighet. ”Herregud, du är ju värre än en unge! Upp ur sängen, kom igen nu!”
Emanuel vände sig i protest så att hans ryggtavla blottades för Josefine, sedan svetpe han täcket om sig. ”Gå bara ut och lek själv.”
”Vad exakt vill du jag skall leka själv? Hallå, jag är inte precis sju år,” hon drog på läppen i ett leende, ”sedan är det inte precis mycket jag kan göra därute, förutom att gå till baren där alla de snygga MC-knuttarna står.”
Nu vred Emanuel kvickt på huvudet så han kunde stirra på Josefine ur vänstra ögonvrån, en kvick vredgad blick fick Josefine innan han insåg hennes skämt på Emanuels bekostnad. Han kände sig lurad och gammal så han lade sig tillrätta igen fast denna gången med kudden över huvudet. ”Låt mig vara, du vet mycket väl hur mycket jag behöver sova.”
”Du har sovit bort hela Juni månad! Fattar du hur tråkigt det är att inte göra någonting? Kom igen!” gnällde Josefine envist. ”Res på dig gubbstrutt!”
”Jag är ingen gubbstrutt!” snäste Emanuel.
”Så bevisa det för mig! För en gångs skull kan du väl hänga med mig någonstans? Var är gentlemannen som skall eskortera prinsessan vartän hon vill gå?” fnittrade Josefine.
”Du är ingen prinsessa och även om du var en så skulle jag inte vara obligerad till någonting, kusiner gifter sig ändå inte så varför skulle jag anstränga mig?”
”Det är inte vad jag har hört.” svarade Josefine rappt.
Emanuel vände sig helt om så täcket föll ned mot golvet. Han såg hjälplöst på flickan som stod förväntansfullt i dörrkarmen. ”Du tänker inte ge dig den här gången va?”
”Inte den här gången, inte nästa och inte näst-nästa! Nu har jag fått nog och jag vet att du också har fått det! Seså gubbstrutt!”
När Emanuel bemöttes av solen för första gången på flera veckor lös den för starkt och han bländades av den smärtsamt klara strålningen mot hans blekvita hy.
”Herregud, man skulle kunna tro att du är en vampyr!” utbrast Josefin skrattandes.
”Vill du att jag skall hänga på eller inte?” snäste Emanuel tillbaka.
”Jaja, seså. Jag menade inget med det.”
Det omaka paret begav sig ut i världen, Emanuels första gång sedan han anlände till byn. Om det var Josefines första gång? Jag har ingen aning, har du?
”Vi går till affären!”
”Nej.”
”Varför inte?”
”Det är långt till affären, dessutom har jag någonting emot människor just nu.” suckade Emanuel.
”Vad är det för fel på människor?” frågade Josefine.
”De stör mig just nu.”
”Varför?”
”Därför.”
”Vad du var rolig då.” kluckade Josefine retsamt.
Men de gick i alla fall på grusvägen som ledde till den ensliga affären vid vägens ände. Sådant var inte namnet ursprungligen men Emanuel tyckte det smeknamnet passade eftersom affären faktiskt låg vid slutet av den upptrampade grusvägen, som dessutom råkade vara ett par hundra meter efter det sista huset i byn. Varför hade man valt att avskärma en affär från resten av byn? Det kunde inte ha varit för att folk inte skulle störas eftersom varotransporten i vilket fall som helst skulle bli tvungna att köra på vägen till affären, genom byn.
På vägen passerade dem en övergiven lada på höger sida vägen. Träet var mörkt och murket, grönan hade vuxit till sig ordentligt och reste sig nu hela vägen upp till det utslagna fönstret. Inuti ladan var det bäckmörkt. Eternitplattorna såg ut att kunna rasa när som helst.
”Vet du vem som bodde där?” frågade Josefine.
Emanuel tänkte efter. ”Faktiskt så gör jag det!” det gjorde han också. Tanken muntrade upp honom en aning fastän han inte visste varför.
”Berätta!” utbrast Josefine.
”Jo det var inte direkt någon som bodde där, men ser du huset mitt emot?” frågade Emanuel och pekade på ett ruckel på andra sidan vägen, inte på långa vägar så slitet som ladan men ändå på god väg mot en oundviklig förfallelse. Josefine nickade. ”En gång tillhörde huset den rikaste mannen i trakten: nämligen byäldsten. Han levde här tillsammans med sin fru och sina tre söner. De ägde åkern bortom ladan, det var på en tid som åkrar innebar rikedom.”
”Varför då?”
”Jo, för att ju större åker du hade desto större möjlighet hade du för att odla grödor. Dessutom hade dina kor större betesmarker. Större betesmarker och fler grödor att sälja ökade din inkomst i både mjölk, grönsaker och kött som ett exempel. Du fick pengar som du sedan satte på större marker och fler kor, eller andra djur. Maten hade du redan tack vare egen odling.” svarade Emanuel, allt detta prat gjorde honom en aning muntrare eftersom han för första gången kunde ha en viss kontroll över vad han pratade om, han kände sig trygg i flickans sällskap. Inte för att han erkände detta, ens för sig själv.
Josefine lutade huvudet lite åt vänster och spejade förundrat över åkern bortom ladan. ”Så större mark innebar mer mat vilket gav mer pengar?”
”Javisst!”
”Varför övergav byäldsten sina rikedomar?”
Emanuels blick mörknade. Javisst kom han ihåg. ”Sorg.”
”Vad hände?”
”Mannens äldste sån dränkte sig, eller drunknade?” Emanuel tänkte tyst för sig själv. Josefine kunde inte låta bli att märka hur hans högra hand automatiskt sökte sig upp mot läpparna först för att sedan massera stubben på hakan mellan tummen och pekfingret. Stubben eller skägget? Josefine visste inte var gränsen gick, men hon visste att hon tyckte Emanuel såg väldigt mysig ut i sin en månaders gamla skäggväxt, om än lite ovårdad. Emanuel knäppte med fingrarna! ”Drunknade! Så var det! En olycka.”
”Okej?”
”Sonen hade umgåts till solen gick ner över hustaken med sina vänner när ungdomarna fick för sig att ta ett dopp i diket bakom den lilla kullen.” Emanuel visade med en svepande gest mot en liten puckel direkt tio meter höger om den övergivna ladan, Josefine såg att bakom puckeln var det väldigt vildvuxet och lerigt som om ett vattendrag en gång funnits på den platsen. ”Kanske var det en vadslagning, kanske också bara en dum idé som kretsar i en ungdomlig hjärna, vad vet jag? I slutändan var det sonen som hoppade först i. De andra hann aldrig kliva i vattnet innan sonen försvan under vattenytan.”
”Vad hände sen?” frågade Josefine, hennes ögon blev större och större. Nyfiken och skärrad på samma gång.
”Ingen som egentligen vet. Det sades att han aldrig visade sig igen, att det aldrig syntes ett tecken på att pojken stretade emot vad som än höll honom nere i vattnet. Å andra sidan var alla tagna av panik och sprang skrikande in till byäldsten, ingen tordes stanna kvar för att bevaka och alternativt försöka rädda stackaren.” Emanuel ryckte tungt på axlarna.
”Var det ingen som hjälpte honom?” Josefine var förskräckt.
”Egentligen inte. Bara ett gäng rädda ungdomar, barn egentligen, som sprang runt i circlar. När fadern kom fram var det för sent. Man återfann aldrig hans kropp.”
”Hur kan du veta så mycket?” frågade Josefine nyfiket.
”Jag var där.”
”Åh.” ingen talade med den andre ett tag därefter. De återvände hem.
