Berättelsen om Josefine och Emanuel (Del 3)
Skuggan av det förflutna
När Emanuel vaknade låg Josefine och omfamnade honom, hon hade på något vis vänt sig i sängen under nattens gång och sedan kramat om honom. Hur kunde han inte ha märkt detta?
Han knuffade till Josefine, hon vaknade efter några rejäla knuffar och verkade helt oberörd. Detta upprörde Emanuel!
”Vad håller du på med?” utbrast han.
”Jag drömde så hemskt och blev rädd. Visste inte vad jag skulle göra och du verkade sova så gott, väckte jag dig?”
”Nej… Men…” Emanuel hade tappat den röda tråden. ”Det var inte vad vi kommit överrens om!”
”Du har rätt, men jag drömde faktiskt om honom.”
”Vem?” Emanuel hade helt glömt bort gårdagens händelser.
”Markus.”
”Vad sade du?” Emanuel ögon blev med ens stora som golfbollar.
”Markus, det var så han hette.” nu var det Josefines tur att rycka på axlarna oberört.
”Hur vet du vad han hette?” frågade Emanuel chockat.
”För att han berättade det för mig min dröm.”
”Han berättade sitt namn för dig i din dröm?” upprepade Emanuel.
”Ja, precis så!” Josefine gäspade. ”Du börjar fatta galoppen.”
Emanuel visste inte riktigt vad han skulle göra av denna informationen. ”Sådant händer inte. Man drömemr bara och av en slump råkar veta om namnet tidigare.”
”Inte?” Josefine tittade förvånat på Emanuel.
Någonting stämnde inte för honom, hon måste ha vetat om det här innan. Information som denna trillade inte bara av ren slump ned från himlen, hans mor måste ha berättat för Josefine om detta tidigare. Varför? Spelade det någon roll? Allt Emanuel visste, eller trodde sig veta, var att Josefine hade ljugit för honom tidigare och använt hans svaghet mot honom. Hon hade exponerat hans sårbarhet och gjort honom mottaglig för mänsklig kontakt i en tid då han helst av allt ville bli lämnad ifred. Allt detta kretsade genom hans huvud väldigt snabbt, tankarna vredgade Emanuel.
”Du ljög för mig!” sade Emanuell giftigt.
”Va? Nej!” Josefine hamnade direkt i försvarsposition.
”Du försökte locka fram något ur mig genom att få mig att berätta den här historien. Du visste den redan! Erkänn! Någon har berättat allt för dig, inklusive pojkens namn!”
”Nej! Inte alls så! Markus berättade för mig i min dröm sade jag ju!” bad Josefine.
”Jag tror dig verkligen inte! Gå härifrån genast!”
”Vet du vad? Ibland kan du vara riktigt taskig!” skrek Josefine och rusade ur rummet med gråten i halsen.
De talade inte på tre dagar.
När de sågs igen hade Emanuel talat med sin mor, hon förklarade tydligt för honom vilken nonsens han pratade och att det var bra att han äntligen var uppe ur sin säng för då kanske han kunde ta en lång promenad för att svalka sitt lilla överhettade huvud.
Emanuel hade svårt att acceptera den här faktan fast han insåg att inget skulle kunna bli bättre av att han tjurade över falska anklagelser. Dessutom verkade Josefine uppriktigt sårad över att han inte ville tro på henne, kanske låg det någonting i det hon sade? I vilket fall som helst var han för nyfiken för att inte ta reda på mer om hennes så kallade drömmar.
”Hej.” försökte Emanuel enkelt.
”Åh… Hej.” svarade Josefine kallt.
”Du, jag menade inte att vara så hård mot dig.”
”Mmm.” Josefine visade inget intresse för Emanuel.
”Det är inte så enkelt att bara tro på dig sådär, det måste du väl förstå? Att du bara fick hans namn ur tomma intet.” ursäktade sig Emanuel.
Josefine tittade upp på honom med en uppriktigt sårad blick. ”Jag vet vad han sade till mig, han berättade för mig att hans namn var Markus.”
”Jag vill verkligen tro dig.”
”Så tro på mig!” envisades Josefine.
”Berättade han något mer?” frågade Emanuel.
”Ja, att han väntade på något.” Josefine funderade en liten stund. ”Eller någon?”
”Fick du veta något mer specifikt?” försökte Emanuel.
Josefine ruskade på huvudet. ”Nej, bara att han hette Markus och att han väntade. Sedan sträckte han ut sin hand mot mig, men vid första beröring rös jag till så kraftigt att jag vaknade.”
De stod båda i en stunds tystnad, Emanuel böjde huvudet bakåt och blickade över den oändliga himlen. Han såg hur molnen sakta passerade förbi och kände sig för en stund obetydligt liten.
”Vad tror du han väntade på?” frågade Josefine.
”Ingen aning.”
”Tror du han väntar fortfarande?” Josefine lyfte blicken mot Emanuel och kisade.
”Nonsens. Markus är pojken som drunknade, det högsta han väntar på är att någon skall hitta hans kropp i vattnet. Fast det tror jag inte på.”
”Vad sade du precis?”
”Vad menar du?” frågade Emanuel fundersamt.
”Pojken som drunknade?”
”Jaha, ja de tvar så vi kallade honom i skolan. ’Pojken som drunknade’ kändes på något vis mer avlägset än att säga ’Markus’. För Markus var en person alla kände, men pojken som drunknade var bara en person.” sade Emanuel sakligt.
Josefine använde sin högra hand som solskydd för ögonen så hon kunde lättare granska Emanuel med blicken. ”Ni behandlade sorgen?”
”Ja, så kan man säga.” sade Emanuel.
”Hej då!” slängde Josefine ur sig.
Emanuel blev överraskad av denna direkta gest. ”Vänta, va? Var skall du?”
”Gå någonstans.” svarade Josefine enkelt. ”Fast jag behöver vara själv en stund. Vi kanske ses ikväll?”
”Varför då?” ropade Emanuel efter.
”För att hälsa på pojken som drunknade.”
