Kristalltid (redigerad)
I ett timglas är det lätt att förlora sig själv till tidens evinnerliga flöde. I sandkornens stormar tappar man uppfattningen och allting flyter ihop till ett mellanting, nutid, dåtid, framtid: Ingenting spelar längre någon roll.
Ett brus, ett hiskeligt rassel och gravitationen ändrar riktning. Flödet backar, flödet går åt andra hållet. Cykeln återupprepas, vi faller.
Huset är ett ruckel, dörren står vidöppen och slår fritt. Stormen närmar sig. I ruinerna ruttnar själen, kullisserna faller för ögonen. Allt svartnar.
Cykeln återupprepas. För vem kan undkomma en sandstorm?
I ett timglas är det lätt att förlora sig själv till tidens evinnerliga flöde.
Inget händer.
I sandkornens stormar tappar man uppfattningen och allting flyter ihop till ett mellanting.
Ekot återvänder.
Ingenting spelar längre någon roll.
"Inget spelar faktiskt någon roll."
Det gör det inte.
Ett brus, ett hiskeligt rassel och gravitationen ändrar riktning. Flödet backar, flödet går åt andra hållet. Cykeln återupprepas, vi faller.
Huset är ett ruckel, dörren står vidöppen och slår fritt. Stormen närmar sig. I ruinerna ruttnar själen, kullisserna faller för ögonen. Allt svartnar.
Cykeln återupprepas. För vem kan undkomma en sandstorm?
I ett timglas är det lätt att förlora sig själv till tidens evinnerliga flöde.
Inget händer.
I sandkornens stormar tappar man uppfattningen och allting flyter ihop till ett mellanting.
Ekot återvänder.
Ingenting spelar längre någon roll.
"Inget spelar faktiskt någon roll."
Det gör det inte.
Kommentarer
Trackback