Stigen
Det hela började som en vanlig dag. En sådan där dag som man glömmer bort för hur vanlig den är. När någon frågar vad du gjorde under en dag som den här kommer du låta blicken vandra och försöka minnas vad det faktiskt var som du gjorde, men i ett desperat försök att fumla efter de halmstrån som finns i ditt minne inser du att det mesta bara helt enkelt är bortglömt och utsuddat. Så du svarar att du inte vet, och tur är väl det? Din återberättelse skulle ändå bestå till större delen av din egen fantasi.
Så vanlig var den dagen.
På just den här vanliga dagen vandrade en vanlig pojke hem från skolan. Han gick i gymnasiet så egentligen skulle pojken kanske vilja titulera sig själv som man men då densamme inte kommit till ett stadie av att varken få sin första riktiga skäggväxt eller ett körkort i fickan kanske det var mer korrekt att kalla honom för just pojke.
Pojken hade precis givit sig in på skogsstigen som han var tvungen att ta för ni förstår, snabbaste vägen till huset var just genom denna skog, och det rörde sig om kanske en dryg kilometer om han skulle gå runt skogen. Latheten förekom helt enkelt hans lätta obehag att bege sig genom skogen. Det var inte ett särskilt långt parti som pojken reste genom skogen varje dag, det kanske rörde sig om en åtta till tio minuter av färdväg men det kunde bli duktigt kusligt på kvällstiden när höstmörkret väl hade börjat tränga sig på med sin kalla, bittra närvaro. Särskilt vid den där gamla parkbänken där lamporna aldrig verkar ha fungerat. Kommunen hade inte gjort något åt det under sex års tid hade pojkens far sagt så det fanns ingen hög sannolikhet att det skulle bli någon förändring i en snar framtid.
Pojken vägrade att lyssna på musik när han gick genom skogen, han hade alltid på känn att någonting lurade långt in bland tallarna och då ville han ha alla sinnen på helspänn så att han inte kunde överraskas av de faror som väntade bakom de täta tallarna. Om han stod riktigt stilla och kisade in längs de snåriga stigarna som man knappt kunde urskilja var de som om träden började röra på sig. Han var nästan helt säker att det var just en synvilla, men bara nästan!
Skogspartiet var väldigt kort just på hans färdsträcka som var söderut om han gick från skolan, men både i västlig och i östlig riktning anslöt denna berikade tall fana till en mycket större och grandiost naturreservat som hade stått orört i evigheter. Såvitt han visste var den oändlig, men ingenting är oändligt, det gick en vandringsled igenom reservatet så någonstans måste den ha tagit slut. Är det inte besynnerligt hur lite vi söker information om vårt närområde? Alla svaren fanns skrivna i böcker och på hemsidor men det fanns inget intresse för att ta reda på dessa frågor så naturreservatet förblev oändligt i pojkens huvud. Det var inte som om det skulle försvinna de närmaste åren och han hade ju hela livet framför sig att söka reda på svaren, fastän han säkerligen skulle dö utan att veta något mer om sin omnejd, eller om de efterkommande platserna han skulle flytta till i framtiden heller för den delen.
Denna vanliga dag vandrade han längs med stråket som ledde hem. Pojken, som för övrigt hette Kitai, drog sig till minnes första gången som hans far hade lett honom till skolan längs samma stig han idag färdades helt själv och hade färdats de senaste tio åren. Hur han inte riktigt hade önskat gå till den läskiga byggnaden som låg så långt hemifrån men hur hans far, dels med ett tålamod härdat i stål med en beslutsamhet utan dess like, dels med ett raskt tempo hade dragit honom in genom skolporten. Den tunga ekporten hade knarrat förfärligt när de steg in på vägen in i framtiden. Det hade hans mor älskat att säga: ”Du skapar din egen framtid och det är vår uppgift att ge dig verktygen att lyckas.”.
Han kände sig nog inte så lyckad då och han kände sig inte heller särskilt mer lyckad den där vanliga dagen heller. Inte nödvändigtvis misslyckad heller.
Efter första skoldagen hade Kitais far ömsom följt, ömsom släpat Kitai till skolan i två veckors tid. Varje dag hade det blivit lite enklare att självmant gå utan att ha någon som kärleksfullt men bestämt drog honom bakom sig.
Ändå kunde inte Kitai minnas denna tid med värme i sitt bröst. Eller det värmde, men han var inte säker på om det inte var skam som han kände. Han ville nog inte gå den vägen, men alla färdades samma väg sade hans far och så skulle det även bli för Kitai. Så Kitai drogs, därefter följde efter, därefter gick självmant framåt. Evigt framåt.
När blev det ren automatik det han gjorde? När slutade han känna någonting för resan och bara genomförde den som en vanlig dagsrutin? Det kanske var en del av att växa upp, tänkte han. Att helt enkelt sluta känna saker för resan och helt enkelt bara bita ihop och bege sig framåt.
Så alla dagar förblev vanliga, ingenting som Kitai kunde återge efteråt. Han lärde sig saker i skolan och han blev duktig på en del av dessa saker, men om någon frågade vad för särskilt han hade gjort en dag så svarade han nog oftast som oftast ”Åh, nej inget särskilt.”.
Vägen sträckte sig framför honom som ryggen på en lång boaorm som precis hade börjat röra på sig, den slingrade genom skogen mellan träden. Inte för att Kitai egentligen reflekterade över detta, det var ju bara en vanlig dag. Vägen skulle vandras, det förväntade sig hans föräldrar, precis som hans mentor förväntade sig att han skulle närvara på morgondagens lektioner imorgon.
Men när han kom till den gamla, nötta och solblekta parkbänken så stannade han plötsligt. Stoppet var en lika stor chock för Kitai som det måste varit för någon som såg honom, om de hade sett honom. Han hade inte riktigt satt ner båda fötterna på marken och snubblade till så att han nästan föll mot marken. Fast bara nästan, om han föll skulle bara hans mor bli besviken.
Plötsligt kändes vägen framför honom något främmande. Han kunde inte förklara känslan bättre än att den kom från maggropen och spred sig till resten av kroppen. Det var som om han var hungrig, men inte på måltidens om var resterande resan hem, han vände sig västerut och blickade in i synvillan som var tallarna. Som de dansade långt in. Var det en stig han kunde urskilja?
”Vad gör du?” frågade Kitai sig själv högt när han plötsligt tog ett kliv av från vägen.
Han kunde inte förklara varför han agerade så irrationellt, varje molekyl i hans kropp hade blivit lärd att allting som inte var vägen till och från bestod av ett stort obehag, av en otrygghet, osäkerhet, massvis med substantiv som började på o!
Fast idag, på denna vanligaste av vanliga dagar kunde det inte kännas mer än rätt. Kitai kände hungern, en aptit som bara stigen i fjärran kunde urskilja.
Han visste inte vart denna stig skulle leda, inte heller vad hans föräldrar eller lärare skulle tycka om att han valde den men han visste att han bara var tvungen att sluta ha vanliga dagar. Han visste inte för första gången i sitt liv vad som fanns i andra änden och fastän det skrämde honom blev han även omåttligt glad av att pröva den okända leden. Vart skulle han hamna?
Det var det ingen som visste, fast det var väl hela tjusningen. En sak var säker, middagen hemma skulle få vänta.