Den sorgsna
Han står vid havet och längtar sig bort.
I ett stadie av drömsk likgiltighet och emotionell utmattning transporteras han tillbaka i tiden till en tid och en plats som alla andra har glömt.
Han är 17 år och sitter i en biograf, med henne. Han håller om henne och hon tillåter att han gör det, någonting händer i magen och han tror för en stund, blott en sekund, att det här är vad folk menar med kärlek. Han är lycklig.
Ridån faller, dags för nästa scen.
Några dagar passerar i revy och den 17-åriga versionen av mannen sitter på ett café med samma flicka som berättar med glädje och viss stolthet att hon blivit tillsammans med en annan.
I det fina tunna ljuset,
Står jag och väntar tyst.
Sommaren är framför,
Kvarteret nästan tömt.
På människor och känslor,
Ingen röerlse någonstans.
Aldrig, aldrig ensam, alltid ensam här
Hur många år sedan var det?
Han minns men han kan inte förmå att bry sig. Det var länge sedan han gick till piren och det var längesedan han kunde förmå sig att känna någonting överhuvudtaget.
Havet utbreder sig framför hans fötter, i natten är den som en oljemålning som enbart reflekterar månen. Allt annat slukas upp i natten, en evinnerlig koloss av energi och rörelse. Skulle han trilla just nu, tänker han, då finns det nog ingenting som räddar honom.
Men havet varken var eller är hans egentliga fiende, vattnet har alltid varit hans sanna medium. En trygghet. Han lyssnar på sorlet, han låter sig hypnotiseras av vågorna som slår mot piren.
Vem var hon nu igen?