Kyrkligt värre 2
Ni anar inte vad jag hittade på den svenska kyrkans hemsida...
I. Inledning
En skärva ur verkligheten
För några år sedan utkom en bok med titeln Det gäller oss också, i vilken anhöriga till homosexuella berättar. Vi återger ett exempel för att understryka att homosexualitet inte är en abstrakt teoretisk fråga utan en verklighet som möter oss mitt i livet, i samhället och i kyrkan. En mor berättar:
Som jag hade lärt mig och såsom bibeln blev tolkad var homosexuell samlevnad synd. Vi kände ett homosexuellt sambopar. De var inte bekännande kristna och därmed inte förpliktigade att leva i enlighet med Guds ord. Vi lät dem vara i fred... HIV-viruset fick stor utbredning och kom också till vårt land. Det sades att HIV var särskilt utbrett i homosexuella miljöer. Min tanke var: "Omoraliska livsmönster straffar sig." Egentligen var tanken på homosexualitet fjärran i min värld.
Nils, nummer två i en syskonskara på fyra, kom ut som homosexuell. Begreppet homosexualitet fick kött och blod, det kom helt nära. Nils var en bekännande kristen. Han hade varit en medveten kristen sedan han var liten. Han brukade säga att han blev omvänd vid dopet...Vi kunde tala om allt - trodde jag. Nils var speciell på många sätt, snäll och hjälpsam, skicklig i det mesta han företog sig. Vi var mycket stolta över honom...
Iakttagelser jag gjorde genom åren gjorde att tanken snuddade vid mig: "Kan Nils tro att han är homosexuell?" Jag tordes inte fråga honom av fruktan för att han skulle bli det...
Jag gick med en ständig fruktan inom mig, något som låg där som en böld, men som jag nekade att acceptera.
På våren, under andra året han var i Trondheim, kom bomben. Han sände ett brev till sin syster och bad henne överlämna det till mig personligen och vänta medan jag läste det, så att han kunde få veta hur jag reagerade. Han hade inte modet att berätta det själv av fruktan för avvisande och fördömande.
I brevet fick jag bekräftelse på det jag innerst inne hade vetat länge.
Det gjorde ont att tänka på att han hade kämpat en svår och ensam kamp. Jag blev full av självförebråelser. Vad hade jag gjort för fel?
Under den tid som följde blev det många samtal och brev. Det blev en god men svår tid. Det goda var att vi kunde tala om det. Det svåra var att jag satt fast i mina egna ingrodda föreställningar att homosexualitet var en synd. Jag upptäckte efterhand att jag hade många fördomar och att jag visste väldigt lite om vad homosexualitet var.
Jag trodde att homosexualitet var en sjukdom som kunde botas. Men efter att ha hört om Nils kamp och sedan jag själv bett en längre tid förstod jag att homosexualitet inte var något övergångsfenomen.
Jag ville gärna acceptera det Nils stod för utan att göra avkall på min kristna tro och utan att fördöma honom. Innerst inne hoppades jag att Nils skulle ändra synsätt. Då Nils berättade att han hade fått en käresta som han skulle flytta ihop med, kändes det som ett nederlag...
Idag har jag kommit fram till ett annat synsätt än det jag hade vid utgångspunkten. Jag har inte ändrat mening därför att Nils är homosexuell. Det som har skett sedan Nils kom ut som homosexuell har fört mig in i en process, som tvingat mig att tänka själv.
Det kom ett brev
EKHO, Riksförbundet Ekumeniska grupperna för Kristna Homosexuella, ställde i ett brev i november 1997 ett antal frågor till Centralstyrelsen, Biskopsmötet, Utbildningsnämnden, Församlingsnämnden och Forskningsrådet. I brevet påpekades att det trots vissa förbättringar ändå är så att "samhällets tystnad kring homosexualitet, osynliggörande av homosexuella, våldsbrott mot homosexuella och brist på positiva förebilder samverkar till att det för många homosexuella är en kamp att acceptera sin egen identitet." Vidare framfördes att liknande fenomen präglar situationen för homosexuella inom kyrkan, trots de utredningar som gjorts. En viktig grund till detta är att det i dessa sammanhang oftast diskuteras principiellt om fenomenet homosexualitet snarare än om de homosexuella människor som faktiskt finns i det kyrkliga sammanhanget. Homosexuella har i allmänhet en negativ bild av kyrkan. Kristna homosexuella känner ett dubbelt utanförskap. "Många kristna homosexuella har svårt att känna sig hemma i de homosexuella kulturerna. Tystnaden kring kristen tro är inom de homosexuella kulturerna utbredd och många kristna homosexuella upplever att de blivit osynliggjorda i de homosexuella kulturerna. Kristna homosexuellas liv präglas mycket av utanförskap och en upplevelse av att inte höra hemma någonstans. Inte i det heterosexuella majoritetssamhället. Inte i de homosexuella subkulturerna, och inte i kyrkan. Det betyder att en stor grupp människor står utan någon grundläggande känsla av tillhörighet. Detta är särskilt allvarligt då många homosexuella inte har familj och vänner att luta sig tillbaka på."
Några områden identifierades särskilt i brevet, där mycket skulle kunna göras: konfirmandundervisning, utbildning av präster, själavård bland homosexuella och bland dem som står homosexuella nära, arbetssituationen för EKHO:s kaplaner. I brevet framkommer att det finns en stor pastoral nöd. Många homosexuella upplever att kyrkan inte är tillräckligt rustad för att kunna möta denna nöd och att den ibland till och med bidrar till att förvärra den. I detta dokument kommer vi bara att kunna beröra en del av det som brevet lyfter fram. Den pastorala nöd som brevet uttrycker tar vi emellertid på djupaste allvar.
Emil:
- Om kyrkan nu har gjort framsteg när det gäller kristna homosexuella... Varför träffade jag en präst igår som predikade om att homosexualitet var en synd? Jag tror säkert många anstränger sig för att hjälpa homosexuella att finna sin plats inom kristendomen men jag kan bara inte förstå varför man inte då sprider en lära istället för att föra en dubbelmoral.
I. Inledning
En skärva ur verkligheten
För några år sedan utkom en bok med titeln Det gäller oss också, i vilken anhöriga till homosexuella berättar. Vi återger ett exempel för att understryka att homosexualitet inte är en abstrakt teoretisk fråga utan en verklighet som möter oss mitt i livet, i samhället och i kyrkan. En mor berättar:
Som jag hade lärt mig och såsom bibeln blev tolkad var homosexuell samlevnad synd. Vi kände ett homosexuellt sambopar. De var inte bekännande kristna och därmed inte förpliktigade att leva i enlighet med Guds ord. Vi lät dem vara i fred... HIV-viruset fick stor utbredning och kom också till vårt land. Det sades att HIV var särskilt utbrett i homosexuella miljöer. Min tanke var: "Omoraliska livsmönster straffar sig." Egentligen var tanken på homosexualitet fjärran i min värld.
Nils, nummer två i en syskonskara på fyra, kom ut som homosexuell. Begreppet homosexualitet fick kött och blod, det kom helt nära. Nils var en bekännande kristen. Han hade varit en medveten kristen sedan han var liten. Han brukade säga att han blev omvänd vid dopet...Vi kunde tala om allt - trodde jag. Nils var speciell på många sätt, snäll och hjälpsam, skicklig i det mesta han företog sig. Vi var mycket stolta över honom...
Iakttagelser jag gjorde genom åren gjorde att tanken snuddade vid mig: "Kan Nils tro att han är homosexuell?" Jag tordes inte fråga honom av fruktan för att han skulle bli det...
Jag gick med en ständig fruktan inom mig, något som låg där som en böld, men som jag nekade att acceptera.
På våren, under andra året han var i Trondheim, kom bomben. Han sände ett brev till sin syster och bad henne överlämna det till mig personligen och vänta medan jag läste det, så att han kunde få veta hur jag reagerade. Han hade inte modet att berätta det själv av fruktan för avvisande och fördömande.
I brevet fick jag bekräftelse på det jag innerst inne hade vetat länge.
Det gjorde ont att tänka på att han hade kämpat en svår och ensam kamp. Jag blev full av självförebråelser. Vad hade jag gjort för fel?
Under den tid som följde blev det många samtal och brev. Det blev en god men svår tid. Det goda var att vi kunde tala om det. Det svåra var att jag satt fast i mina egna ingrodda föreställningar att homosexualitet var en synd. Jag upptäckte efterhand att jag hade många fördomar och att jag visste väldigt lite om vad homosexualitet var.
Jag trodde att homosexualitet var en sjukdom som kunde botas. Men efter att ha hört om Nils kamp och sedan jag själv bett en längre tid förstod jag att homosexualitet inte var något övergångsfenomen.
Jag ville gärna acceptera det Nils stod för utan att göra avkall på min kristna tro och utan att fördöma honom. Innerst inne hoppades jag att Nils skulle ändra synsätt. Då Nils berättade att han hade fått en käresta som han skulle flytta ihop med, kändes det som ett nederlag...
Idag har jag kommit fram till ett annat synsätt än det jag hade vid utgångspunkten. Jag har inte ändrat mening därför att Nils är homosexuell. Det som har skett sedan Nils kom ut som homosexuell har fört mig in i en process, som tvingat mig att tänka själv.
Det kom ett brev
EKHO, Riksförbundet Ekumeniska grupperna för Kristna Homosexuella, ställde i ett brev i november 1997 ett antal frågor till Centralstyrelsen, Biskopsmötet, Utbildningsnämnden, Församlingsnämnden och Forskningsrådet. I brevet påpekades att det trots vissa förbättringar ändå är så att "samhällets tystnad kring homosexualitet, osynliggörande av homosexuella, våldsbrott mot homosexuella och brist på positiva förebilder samverkar till att det för många homosexuella är en kamp att acceptera sin egen identitet." Vidare framfördes att liknande fenomen präglar situationen för homosexuella inom kyrkan, trots de utredningar som gjorts. En viktig grund till detta är att det i dessa sammanhang oftast diskuteras principiellt om fenomenet homosexualitet snarare än om de homosexuella människor som faktiskt finns i det kyrkliga sammanhanget. Homosexuella har i allmänhet en negativ bild av kyrkan. Kristna homosexuella känner ett dubbelt utanförskap. "Många kristna homosexuella har svårt att känna sig hemma i de homosexuella kulturerna. Tystnaden kring kristen tro är inom de homosexuella kulturerna utbredd och många kristna homosexuella upplever att de blivit osynliggjorda i de homosexuella kulturerna. Kristna homosexuellas liv präglas mycket av utanförskap och en upplevelse av att inte höra hemma någonstans. Inte i det heterosexuella majoritetssamhället. Inte i de homosexuella subkulturerna, och inte i kyrkan. Det betyder att en stor grupp människor står utan någon grundläggande känsla av tillhörighet. Detta är särskilt allvarligt då många homosexuella inte har familj och vänner att luta sig tillbaka på."
Några områden identifierades särskilt i brevet, där mycket skulle kunna göras: konfirmandundervisning, utbildning av präster, själavård bland homosexuella och bland dem som står homosexuella nära, arbetssituationen för EKHO:s kaplaner. I brevet framkommer att det finns en stor pastoral nöd. Många homosexuella upplever att kyrkan inte är tillräckligt rustad för att kunna möta denna nöd och att den ibland till och med bidrar till att förvärra den. I detta dokument kommer vi bara att kunna beröra en del av det som brevet lyfter fram. Den pastorala nöd som brevet uttrycker tar vi emellertid på djupaste allvar.
Emil:
- Om kyrkan nu har gjort framsteg när det gäller kristna homosexuella... Varför träffade jag en präst igår som predikade om att homosexualitet var en synd? Jag tror säkert många anstränger sig för att hjälpa homosexuella att finna sin plats inom kristendomen men jag kan bara inte förstå varför man inte då sprider en lära istället för att föra en dubbelmoral.
Kommentarer
Trackback