Konsekvenser och reflektioner
Min andra bok
Titeln föll mig bara in, som vanligt i badrummet: "Fristad bland skuggor".
För vad är det jag alltid söker när jag skriver? Just en fristad, mitt undermedvetna har även projicerat denna egenskap på huvudpersonen ända sedan äventyret började i del ett.
Jag är smärtsamt medveten om att min första bok inte lästs av någon annan än de som står (och stod) mig närmst. Beklagar, jag jobbar på att den skall komma ut. Inte alltid med den enrgi jag kunnat lägga ned för att få igenom boken till tryckeriet, men det knarrar sakta framåt.
The lone ranger - Ensam är stark?
Efter ett besök på Karolinska Rättsmedicinska Institutet har jag lämnats med en hel del känslor och intryck. En del av dem har jag delat med mig av muntligt och en annan del skriftligt, dock är den skriftliga biten inget som jag kommer dela med mig av, den känns del lite väl personlig och kanske också för detaljerad. Personer kan helt enkelt komma till skada.
Dock finns det en tanke jag vill fokusera på idag: Självmordsstatistik i Sverige och världen.
På Rättsmedicin diskuterades det inte särskilt mycket över vad jag kommer resonera för och mot i min text här, dock betyder det inte att de som arbetade där inte tog upp och åberopade ämnet för det gjorde de definitivt. Faktum är att hade inte det anmärkts på vilken hutlös skillnad det är mellan antalet självmord för kvinnor och män så hade jag antagligen inte reagerat då eller varit full av funderingar nu.
För det är en skillnad, det är en fruktansvärt stor skillnad. Kan ni gissa vilket kön som nästan är överrepresenterat i självmordsstatistiken? Män.
Detta gäller heller inte för enbart Sverige utan världen runt.
Hur kommer det sig att könskvoten, dvs skillnaden mellan mäns och kvinnors självmordstal, var 6:1 i Sverige år 2010? Ännu tidigare än så var skillnaden ännu större. Enligt sjalvmordsupplysningen.se begick 411 kvinnor som var 15 år och äldre självmord år 2010 i Sverige kontra männens 1031. Det är mer än dubbelt så många antal självmord.
Är det bara jag som finner denna enorma skillnad en aning oroväckande? Givet att självmord i sig är en metod som måste motverkas och om det väl sker är det synd, främst om de som drabbas runtomkring den vars liv gått mot ett slut men även för den nu döde då det absolut är ett känslomässigt stadie som man kan arbeta mycket för att förebygga.
Men om vi lägger undan alla de självklara svaren och fokuserar på frågeställningen varför det skiljer sig något så fruktansvärt samt varför det var om möjligt ännu värre förut så tror jag att vi kanske kommer någonstans.
- Män har en roll i dagens samhälle som gör att när de känner sig psykiskt tyngda inte kan söka hjälp bland nära och kära lika lätt som kvinnor. Det är inte alltid säkert att de nära är mottagliga för männens bekymmer på samma sätt som hos kvinnor.
- Kopplat till första punkten har samhället präglat en viss stereotyp för "mannen" och hur han skall vara. "En man gråter inte" och skulle det ske är han en "mes". Detta är såklart bara ett exempel och inte en mall att rätta sig efter.
- Tidigare två punkter leder tilll att män inte söker hjälp i samma utsträckning som kvinnor, därför är det mer förekommande att de tar sitt liv när det blir för tungt.
Jag har en personlig reflektion som jag vill lägga in, och det är att män faktiskt inte har samma alternativ som kvinnor. Detta är dock något jag har hört och ej själv funnit bevis för men påståendet säger att det kön som begår mindre än hälften av alla självmord i Sverige faktiskt är det som får all hjälp av DISA-metoden. Denna mteod bygger på att motverka stress och psykisk ohälsa hos tonårsflickor. Däremot finns det lite eller ingen satsning så vitt jag vet på män.
Vad beror detta på? Är vi män så blinda för våra egna känslor att vi inte kan träda fram och erkänna när vi behöver hjälp, eller kan det vara för att våra vänner förväntar sig av oss att vi skall ta alla motgångar i livet? The lone ranger, han skall vara stark, tyst och mystisk. Han har sett saker men hanterar det på ett attraktivt sätt. Får jag påminna att samma mansidyll, så vackert gestaltad i många Hollywood-filmer, ofta hanterar sin depression, för det är depression, genom alkohol.
När skall också samhället börja förstå allvaret i denna statistik?
Kanske krävs det för oss män att börja höras och synas, frågan är bara om det faktiskt går. Ja, går går det alltid, men det finns ju alltid en risk att många män väljer att avstå pga en inre press.
Denna blogg må sluta här, som en enda cliffhanger, men det är inte över än. Jag är inte klar med samhället och samhället är långt ifrån färdigt med mig.
En kittlande tanke: Om jag bröt ihop och började gråta mitt ibland en grupp av mina kompisar, hur hade de reagerat?
Som ett avslut får ni självmordstalet i några av världens länder (antal självmord per 100.000 invånare):
De dödas dag - En övning olik de flesta
Det här är en text som inte rekommenderas åt alla. Är du känslig och har ett visst obehag kring just beskrivning av döda bör du avstå från att läsa. Jag säger detta för att jag bryr mig om mina läsare.
Klockan är 06.20 den 17 juni 2013, mobilen ringer och gastar något fruktansvärt.
"Faaan, dags att vakna." tänker jag ganska dramatiskt som jag brukar bete mig om morgnarna. "Eller så snoozar jag i fem minuter till!"
Sagt och gjort. Klockan 06.25 upprepar sig historien med ytterligare fem minuter. Sedan är jag på fötter, ungefär samma tid som frukosten i matsalen öppnar på Väddös skjutfält en måndag-morgon. Morgonstund har guld i mund, jo tjena!
Gröten är som vanligt härligt rinnig och äppelmosen smakar väldigt lite äpple, ännu en underbar dag i kronans tjänst! Men varför denna ironi? Dagarna i kronans tjänst är mycket men inte tråkiga, så varför är jag cynisk denna morgon?
Kan det ha att göra med uppgiften framför mig? Framför oss?
Vi vet sedan många veckor tillbaka, ja sedan December 2012, att vi skall åka till Karolinska sjukhusets rättsmedicinska avdelning där man helt enkelt tar hand om döda som tagit sitt liv, omkommit och ej identifieras eller som har skälig misstanke till något form av brott. Detta innebär att de även tar hand om levande som blivit slagna eller vid dråpförsök, men nu är jag anekdotisk. För vad vi skall göra denna underbara dag är att skåda tre lik, helt enkelt se döden i vitögat.
Nåja, så cynisk var jag väl kanske inte då. I återberättandet kände jag mig nog mer försiktigt optimistisk, fast det kan man inte skriva på papper utan att bli kölhalad väl?
"Mannen som ser fram emot att stirra på lik."
Ja det är Kadetten Pettersson i ett nötskal, ajemän!
Hur kan jag då överhuvudutaget påstå att jag är svagt optimistisk mot denna speciella konfrontation med liemannens verk och avkomma?
Jo, därför att jag har endast mött döden på första hand en gång tidigare och det var när min egen kära morfar gick bort förra året under Maj månad. Han såg så fridfull ut i sin kista, för det gör de alltid, det är gimmicken i det hela. Dock lärde jag mig någonting som jag skulle ta med mig även idag: Att i döden är människan, eller liket i min mening, blott ett skal. Den vi är och den vi var har vi nu tagit med oss därifrån och vare sig det är till en himmel vi åker eller bara slutar upp med att existera, kvarstår det faktum att det döda vi skiljer oss från inte längre är vi. Din kropp slutar upp med att ha ett namn, en identitet och över blir bara en hög med biologiskt nedbrytbart. Ja, så ser jag på det.
Dock så låter "skal" mycket bättre än biologiskt avfall, så jag håller mig till skal. Intet ont sagt om min kära morfar, han var mer för mig än ett skal i sin kista och än idag sörjer jag hans bortgång, men tack vare den situationen lärde jag mig att, såvida jag inte kände personen ifråga, kunna ta en viss distans till den döde.
Vad jag däremot också misstänkte redan innan vi skulle ge oss av var att jag skulle distansera mig från situationen emotionellt och bli blott ett skal på autopilot jag med. En misstanke som i sig aldrig riktigt skrämde mig lika mycket som det bara bekymrade mig en aning. För tanken var väl att dra lärdomar och observera de döda?
Så begav vi oss i tre stycken minibussar från Väddö till Stockholm. Första destinationen var en kyrka där vi under någon timmes trevligt samtal med en präst talade om livet och döden samt hur naturligt döden egentligen var. Jag höll med prästen, döden är en naturlig del av livet och det är synd att vi tar så stort avstånd från den. Alla kommer vi att dö en gång och vi kommer alla ha någon nära som går bort före oss.
"Death is just another path of life." sade prästen så fint, dock fel citerat från Sagan om Ringen och än en gång höll jag med honom. Egentligen sade Gandalf "Death is just another path, one that we all must take.", men prästens poäng var fortfarande slående.
Efter det var det lunch, det fanns en och annan som föreslog att vi inte skulle äta så mycket eftersom risken ju fanns att vi skulle kasta upp maten när vi väl gick ner i källaren. Ja, det fanns en viss spänning i luften och många kände sig nedstämda på förhand, oron visade sitt fula ansikte. Det hela verkade så abstrakt på något vis.
Så begav vi oss till Karolinska med minibussarna, parkerade för 65:- per buss och klev in i ett konferensrum på andra våningen.
Där berättade en tämligen söt kvinna som var ST-läkare från Ängelholm lite om de olika stadier ett lik kan befinna sig i beroende på vad det hade blivit utsatt för. Vi pratade om hur kroppen såg ut från "färsk" till något år in i nedbrytningen, hur mycket fukt påverkade processen kontra värme och torka. Sedan talade vi om olika sorters våld som trubbigt, spetsigt och en del annat för att avsluta med skotthål. Här passade kvinnan även på att visa en del autentiska bilder på lik i alla de stadier som nämndes. Vi fick se lickfläckar, vätska som sipprar ur efter en längre tids kompostering, rigur mortis, skotthål, skärsår av alla dess former och mycket mer.
Bildspelet tog någon timme och var väldigt nödvändig eftersom det var där min första samt enda chock tog vid och lade sig. Efter de första tre-fyra bilderna var jag inte längre så berörd som jag hade varit, efter det var hela processen en inlärningsprocess och jag var dess nyfikne lärjunge.
Nu talar jag självfallet bara utifrån eget perspektiv, det fanns de bland mina kollegor som inte tog det lika väl, eller också bättre än mig. Dock skall jag betona att det inte var någon som lämnade byggnaden en enda gång.
Efter den presentationen var det dags att bege sig ner till själva huvudshowen: De döda. Vi fick ta på oss plastskydd för kängorna innan vi alla stövlade in i ett stort, sterilt, grått och kalt rum med en smärre skara metalluckor till vänster om oss. Här, i mitten av rummet, stod två bårar en bit ifrån varandra med täcken över liken. Det hela var ganska odramatiskt för min del.
Den förste täcktes av: Han var en man, ganska ung, kanske trettio? Enligt rapport hade denne inte identifierats ännu, eller också så hade han det med tanke på att vittnen hade hört honom tala med sin ex-flickvän innan så vid det här laget hade polisen redan kontaktat tjejen och rett ut personens identitet. I vilket fall som helst påstås han ha skjutit sig själv i huvudet genom munnen (och ena tanden). Pistolen hittades vid kroppen i tunnelbanan. Blod överallt.
Killen var helt naken och stel. Han hade kommit in i lördags vilket innebär att han legat där i två dagar. Blodet hade koagulerat men var fortfarande kletigt och ganska insmetat i hans hår.
Istället för att reagera som jag först trott blev jag inte det minsta emotionellt distanserad utan bara väldigt nyfiken. Jag började ta i hans fingrar, vrida på handen och känna på den förstelnade muskulaturen. Det hela var faktiskt ganska fascinerande. Han luktade ju inte ens! Runtomkring mig började folk så småningom pröva dem med men jag tror att hela klassen i överlag var varsam.
Andre mannen hade hängt sig, var i ungefär samma ålder som den förre men betydligt mer välbyggd. Han hade kvar lampans sladd runt halsen och det syntes tydligt var sladden hade tryckt till. Tungan stack ut en bit ur munnen och var kolsvart, läpparna hade färgats av tungan. Likfläckarna var tydliga över hela kroppen och hänvisade på att denne hade hängt på ett underligt sätt då knäna varit i kontakt med någonting.
Denne man var något "färskare" än den förre men ändå väldigt stel att ta i och röra. Dessutom hade han exkrement kvar mellan skinkorna, något som uppdagades när han vändes. Där och då förstod jag varför också det fanns en svag lukt i luften.
Tredje personen var ett lik som hade hittats efter ungefär ett år i sin lägenhet och var därmed väldigt uppblåst. Lägenheten hade varit ganska torr så huden var läderaktig och gul på sina ställen, denne man var kanske runt sena femtio när han dog, antagligen en naturlig död i soffan. Även han var helt naken och stank ganska ordentligt skall tilläggas. Stanken kan bäst beskrivas som någon form av kombination mellan ruttet kött och söt banan. Den var väldigt påtaglig och jag rynkade nog näsan mer än en gång innan jag till slut vande mig vid den. Jag kände på bröstkorgen och mycket riktigt var huden precis som hårt läder. Hade jag blundat där och då skulle jag inte känna någon skillnad mellan den kroppen och en pukas skinn, ja en sådan där man slår på.
Så fick vi en bonus! En fjärde person, ett lik som ramlat eller på annat sätt funnit sig framför eller under ett tåg. Överkroppen var helt separerad från undre delen och man kunde tydligt se organen som låg bredvid det sargade liket. Dessutom syntes det något som stack ut från underkroppen, vilket vid närmre titt visade sig vara ett bäckenben samt ryggraden som stack ut ganska ordentligt i fria luften. Här fick jag veta att man efter obduktion gjorde så gott man kan för att sy ihop kroppen så att den såg hel ut både för identifiering och begravning. För mannens ansikte var helt oskadat, dessutom luktade han tallbarr något ordentligt eftersom han hade tall som stack ut lite här och var.
Sedan visades vi in i ett rum där man förvarade de liken som skulle hämtas, ett sorts kylrum. Här var de liken som redan var obducerade. Inget märkvärdigt, inte efter den turen vi precis fått. Dock anmärkte till och med ST-läkaren att hon tyckte de hade väldigt många döda just nu som låg och vätnade på anhöriga.
Efter det var det uppvisning av rummet där man ställde fram liket för identifiering och upphämtning, något som liknade en snabb imitation av en genomsnittlig kyrka, fast utan symboler av något slag. Det var en respektfull imitation och såg väldigt fridfull ut. Dock ansåg jag att det gjorde lite skillnad eftersom jag som anhörig knappast skulle finna någon frid i att se min släkting ligga där, men nåväl. Hellre det än i ett kallt sterilt rum på en bår av skinande metall.
Slutsatser då?
Ja, hela händelsen gick ganska fort och bland det starkaste mest otrevliga jag minns nu är väl lukten från det tredje uppblåsta liket. Annars ser jag denna dagen som en väldigt givande erfarenhet jag får igen i framtiden, för nu vet jag att jag kan hantera att vara i närheten, och även hantera döda i många olika slag. Detta kan jag få nytta av i extrema situationer.
Dock är jag osäker på om jag någonsin kommer klara av att hantera barns kroppar, tror att min gräns får dras någonstans där. Det är skillnad på vuxna och barn, barn förtjänar inte att dö.
Berättelsen må verka väldigt ocharmig och rent ut sagt hemsk. Kom då ihåg att din fantasi faktiskt oftast gör mer psykisk skada än när jag som person upplevde allting på plats, om du ser det på det sättet så kanske det inte var så jobbigt trots allt?
Slut: 00.00 den 18 juni 2013
Egoism
Personligen finner jag denna teori ganska smaklig, inte för att jag anser den vara sann på något som helst sätt utan för att den i sig blir en metafor för hur ett egoistiskt sinne till slut verkar utan förhinder av det sunda förnuftet, den där lilla spärren som förprogrammerats av antingen dina föräldrar, samhället, kollegorna eller en självinsikt som jag tvivlar att de flesta besitter.
I förebyggande syfte
Jag vet inte riktigt vad som fick mig att gå in på detta ämne, eller faktiskt kan det nog hänvisas till hur mycket jag engagerar mig i ämnet och hur pass det påverkar mig, och bör påverka alla känslomässigt.
I ”De osynliga våldtäcktsmännen” skrev jag uteslutande om män och kvinnor som attraherades av att se inspelade autentiska filmer eller bilder av människor som blev våldtagna och hur fel jag ansåg denna ”verksamhet” var.
Denna gång tänkte jag bege mig in i en gråzon som är väldigt kontroversiell men sällan debatterad i dagens media eftersom folks åsikter ofta är kluvna i ett för-och-emot-läger så långt ifrån varandra att schismen nästan går att ta på. Nej, det är inget populärt ämne, desto mer är det därför värt att ta upp.
Eftersom det finns en inofficiell marknad för autentisk våldtäcktspornografi, ja hade 100% av tittarna som upptäckte dessa sidor/filmer blivit lika pprörda som jag skulle nätet idag varit obefläckat av denna ohyggliga subgenre, anser jag att man borde finna ett mer konstruktivt sätt att bekämpa dessa än genom att bara bannlysa allt autentiskt våldtäcktsmateriel, utan ta ett steg till! Likt pedofiler eller nekrofiler samt fler fetischer/sexuella intressen kommer begäret alltid vara kvar, sådan är min åsikt, oavsett vad datorer och läkare påstår (och de påstår heller inget annat). Precis som när två personer i ett enkelt & accepterat förhållande känner sig dragna till varandra känner dessa att det är upphetsande att exempelvis se folk våldföra sig på andra. Det kanske aldrig kommer fram, personligen tror jag inte att dessa människor någonsin kommer ha gunsten att skada andra. De kommer vara kvar med sina fantasier och kanske ta med sig dem i graven, men! Deras begär har ett inflytande, ju fler sökningar och kanske mer överföringar av pengar osm hittar sin väg till våldtäcktssp eller kränkning och antastningsrelaterad media på nätet, desto mer media kommer skapas inom genren och tillföra en växande siffra offer! De när elden med bensin! Man kaninte att ta kål på genren utan att bjuda igen med annat för att lindra smällen av nedskärningar samt nedstängningar. Som Nicorette är för röksugna.
Det finns redan exempelvis manga i Japan med barnpornografiskt innehåll, inte med riktiga barn involverade med andra ord, samma gäller för serier där förgripare våldför sig på sina offer. Såvida ingen kommer till skada, bortsett från chockerade åskådare, och det kan bidra till att minska antalet som dessutom filmas världen över, anser jag att man inte borde uppmuntra men tillåta i större utsträckning tecknade och animerade serier för att dra bort publiken från de verkliga filmerna och samtidigt ge dem ett annat alternativ att vända sig till när man, förhoppningsvis, låser sidor med olagligt media.
Det är inte någon ideell lösning, det vet jag. Men så länge ingen vill ta sitt ansvar och ge människor som begår sådana brott det straff de förtjänar och på så vis hindrar publiceringen av olaglig media på ett mer direkt sätt, tyvärr ingen verklighet ännu så jag anser att om man inte är supereffektiva på att bekämpa symptomenbör man i alla fall lindra den genom att stjäla de aktiva konsumenterna.
När jag blir arg spelar jag våldsamma tv-spel eller misshandlar min boxningssäck, när en människa har begär i överlag så är det bara naturligt att man tillfredställer dem med exempelvis mat, sex eller musik. Att tvinga någon sluta med sina begär är som att sluta äta godis, försök gärna! Det går, men nog är det svårt och återfallet är desto värre!
Jag är emot alla gärningar som kränker och ofredar män som kvinnor, människor som går emot dessa enkla regler avskyr jag och deras begär äcklar mig. Något jag heller inte kan förändra. Dock är jag vilig att kompromissa och om det bidrar till att motverka den pornografiska genren jag talar om, kanske bara med en promille, så är jag villig att tillåta att dessa konsumenter får begeistra sig i serier och filmer md skådesplerare eller tecknade figurer.
Är inte du?
Att inte kunna skriva samt små tankar om mänskligheten
Denna talang.
Denna talang är inget annat än en förbannelse som jag ibland önskar att jag aldrig hade. Den återkommer alltid vid tillfällen jag inte har tid för att göra något av den, ignorerar jag den blir den som en besatthet och jag mår dåligt av att inte ta vara på den. När jag väl själv vill kontakta den finns den ingenstans att finna och så fort jag lyssnar på något stycke av musik som vi har hört på tillsammans minns jag en tid tangenterna nästan trycktes ned av sig själva, när allting fungerade och jag var ett med min talang. En tid då min talang var precis det den skulle vara.
Nu hemsöker den mig, varje natt tänker jag vad jag hade kunnat göra om jag bara haft tid. När tiden kommer kan jag inte producera ett förbaskat ord och mina stycken blir konstiga, hackiga och repetiva. Orden som flödar är bara rentut sagt skräp och jag hatar det, jag hatar hur det har förvandlat mig till något så... Dysfunktionellt. Om det hade funnits tid över hade jag tagit hand om denna hemska förbannelse, detta krav, denna lust för att bara göra sig av med sina tankar och skriva ned de på papper. Varför?
Varför vill jag sätta ner så mycket tid på papper? Vaför bloggar jag? Finns ingenting att vinna på någonting av det, jag bidrar inte med någonting utan allting jag gör är att tillfredställa någon primal känsla inom mig som kittlar mitt ego. För hur länge? Hur länge kan jag hålla på att känna kicken från något jag skrivit? Hur länge kommer de här få raderna att ge mig lite sömn? Hur länge kan jag låta bli att sova innan jag faktiskt inte vaknar en dag och missar något som är viktigare än min besatthet?
Mitt liv har hitills varit fläckfritt från besatthet, de få sakerna jag gjort utöver det vanliga har jag bara lagt av med när jag känt att det blivit för mycket. För mycket godis? Inga problem. Spenderade jag min tid med för mycket tv-spel lade jag sedan av i några veckor eller längre. Den känslan av besatthet för saker finns inte för mig och jag kan helt enkelt vända ryggen till. Men aldrig, aldrig skulle jag kunna tro att det är för att jag är min egen slav. Något inom mig vill ha den här jävla skrivstunden så ofta som det bara går, men den här jävla skrivstunden ger inga pengar, konverterar inga ungar till att sluta ta droger, lär mig ingenting nytt. Allt jag gör är att gnälla för en publik som sinar för de vet samma sak som jag vet. Att tjata blir snabbt gammalt, men skor och kläder finns alltid i nya moden och färger, detta är något 90% av bloggvärlden vet om, inklusive de fjortonåriga mammorna som är så stolta över sina barn utan vetskapen att majoriteten av dessa ungar antagligen kommer ha en hemsk uppväxt med förfärliga förutsättningar och med ingen stabil ekonomi som trygghet eller föräldrar som håller samman kommer denna unge bli en bortspoling för en värld som inte ser eller lyssnar. Det struntar väl dem i, för de vet bättre! De vet att deras kärlek betyder allt! Men deras kärlek köper inte hem någon mat och deras kärlek kommer aldrig någonsin kunna lägga plåster på de sår barnen får när de får höra alla horskämten om sina mammor i högstadiet samt uppleva när den omogna fadern får nog och slutligen lämnar dem i sticket. För sådan är världen, obarmhärtig. Trots detta lever dessa mammor i sin egna fantasi för det är egoismen som triggar deras känslor. De skiter väl i sina barn? Inte känslomässigt, för där är barnen allt för dem. Har de någonsin tänkt över hur barnen kommer känna sig sedan? Självfallet! Alla tankar är hur positiva som helst...
Sedan kommer sanningen, och de börjar klaga. Ungefär samtidigt blir deras bloggar ointressanta för nästa trettonåriga tjej skall föda sitt barn och allting är så underbart för henne.
Världen är självisk. Äta eller ätas. Men det hör inte hit, jag äts inte av att inte skriva. Inte fysiskt, men det ältar i mig att se hur världen sakta förstörs framför ens ögon samtidigt som jag sitter hemma och inte kan skriva ett jota om något. Allt jag någonsin velat har varit att hjälpa människor, att öppna upp folks ögon, att förändra saker. Men hur gör man något om man inte ens kan göra det man är bra på längre?
Och främst av allt: Hur hjälper man någon, något, några som inte vill bli hjälpta?
De osynliga våldtäktsmännen
There are things that I said I would never do
There are fears that I cannot believe have come true
For my soul is too sick and too little and too late
And myself I have grown to weary to hate
-Trent Reznor (2005)
Vad är godhet? Vad är ondska?
Hur definierar vi den gråzon som så snabbt uppstår vid konflikter mellan olika individer, dessa gråa zoner som faktiskt existerar på samtliga moraliska områden?
Självfallet har alla läsare en egen uppfattning kring dessa frågor jag ställer men jag kan endast som bloggare återge samhällets övergripande svar på den frågan: Vi bryr oss väldigt lite.
Var dag släpps filmer på kvinnor och barn, tjejer och killar som blir våldtagna eller som blir sexuellt trakasserade för att uppfylla några sjuka förgripare (oftast män) och deras fantasier. Dessa filmer, inspelade via telefon eller annan handhållen enhet, läggs sedan upp på diverse skumma siter där alla med en viss pervers läggning kan åtnjuta timmar med pornografi som egentligen kränker de mest självklara rättigheterna ett civiliserat land kan ha: de mänskliga rättigheterna.
Siterna är inte svåra att finna, man kan tro det men så är det icke. I Sverige anser jag att polisen gör ett väldigt bra jobb kring att spärra så många sidor som det är möjligt men deras prioritet gäller endast svenska offer och oftast bara sidor skapade med svensk domän. Likväl är det polisen som vi alltid klagar på för att de inte gör sitt jobb eller går ivägen för oss medborgare, det vi inte ser är just precis hur väl de hanterar och spärrar av barnpornografiska sidor samt andra sidor innehållandes kränkande innehåll eller våldtäckter på film. Söker man efter utländska siter får man ett bra antal träffar redan på Google, tro mig jag har försökt. Det äcklar mig något så otroligt att det inte är sant.
Det tog mig flera månader att skriva klart den här bloggen, trots att den är synnerligen kort för att vara en av mina texter. Jag var så mållös när jag upptäckte hur lite människan anstränger sig för att skyla sina mörkaste begär att jag egentligen ville ta en spikklubba och bege mig ut på ett personligt korsståg. Nu vet väl alla att dessa heroiska idyller på filmer kanske inte riktigt är uppskattade i verkligheten då grov misshandel och seriemord inte riktigt klassas som en bedrift i varken Sverige eller något annat land i Europa i alla fall. Längre än så har jag inte råd att resa, speciellt inte med tanke på att detta brinnande hat brukar lugna ner sig lite efter några timmar. Tyvärr blev timmarna till veckor, och veckor till månader och nu sitter jag här. Till synes ensam i mina tankar kring ting vi inte vill prata om och som vi blundar för att inte se. Än är det inte över och än har jag inte sagt det absolut värsta.
Förövarna bryr jag mig inte längre om. Inte i samma utsträckning som förr i alla fall. Självfallet föraktar jag dem precis lika mycket nu som då, men de får sitt straff förr eller senare. Är man så dum att man lägger upp bevismaterial på nätet har man i princip skrivet under sin dödsattest med blod redan i förväg. Nej, de kommer att få sitt straff förr eller senare.
Jag är inte orolig för deras skull, de kommer att ruttna i sina fängelsehålor och om de inte gör det kommer det förr eller senare komma någon som ser till att deras liv blir aningen kortare. För begår man ett brott en gång har man anlag att begå det fler gånger, för var gång man begår brottet är risken större att bli upptäckt, tills man blir upptäckt. Sådant är mitt resonemang och snälla rätta mig inte för om ni påpekar att de ofta kommer undan och sedan har rätt (vilket ni kommer ha i många fall) kommer jag bli ännu mer förbannad än vad jag redan är. Den lilla detaljen väljer jag att bortse från för att behålla ett visst gott lynne och det är inte fel då jag fortfarande har för avsikt att avslöja de förövare jag kan hitta.
Nej de jag verkligen bryr mig om, men som nästan ingen kan komma åt är de privatpersonerna som har en familj med kanske två barn varav en av dessa är en dotter som skall ha en fin framtid någonstans i Östergötland t.ex. Dessa personer som sedan när barnen gått och lagt sig går till sitt privata arbetsrum för att ”fylla i fakturor” eller vad som helst sedan tar fram sin personliga laptop, skriver i ett lösenord endast de själva kan och går in på dessa sidor för att avnjuta en timmes pornografiskt material där kvinnor våldtas eller förnedras mot deras vilja. De här människorna är de verkliga monstren, de osynliga våldtäksmännen.
Hur skall vi som privatpersoner komma åt dem? Vad skall vi göra åt dem? Inget! Vem kan hjälpa oss då? Polisen, ja polisen som så många människor idag inte vill veta av eftersom de tycker Sverige upprätthåller sig bättre utan polisen som bara kallar araber för svartskallar (true story) och missbrukar sin makt. Men det ni inte ser, det kan ni inte ge beröm åt. Dessutom är det mycket enklare att minnas alla negativa händelser som sker kring polisen än vad det är att komma ihåg de positiva. Minns detta säger jag bara!
Sist men inte minst är det svårt att spåra privatpersonerna eftersom filmerna sällan är betalfilmer då de bara är fyra till femminuters-snuttar vilket självfallet gör att man inte kan söka på VISA-kort eller liknande. Glöm att siterna lämnar ut IP-adresser heller.
Vill du som jag av ren nyfikenhet ta reda på om det som jag sagt stämmer kan du bara googla på diverse sökord och sedan följa upp de med några länkar. Oftast finner du nog bara strunt eller betalsiter där man faktiskt kör med skådespel, men då och då kommer du stöta på en sida som kommer ge dig kalla kårar. Du har blivit varnad, och jag hoppas verkligen att du lyder mitt råd att inte googla.
Självfallet kommer jag heller inte lägga upp några länkar och kan meddela er alla att de redan är anmälda till polisen, de jag hittade vill säga. Fast den brutala sanningen med internet är att för varje sida du stänger ned finns det ett tusen till som fortfarande är öppna…
Dagens musik
Är bra.
Jag tänker inte börja med att vara helt sentimental och påstå att det var bättre förr eftersom alla vet hur många bevis som pekar på att så inte var fallet.
Nu talar jag om musik som producerats under låt säga de senaste tio åren. Självfallet har den inte blivit sämre än åttiotalets plastiga mainstream-låtar, men inte tusan har musiken förbättrats. Inte heller hjälper det att vi vanliga dödliga tvingas höra dessa låtar överallt!
Visst att en större publik (bestående av 14 åriga flickor i push-up och killar med blont hår och ett ansiktsuttryck som skriker: "DO ME!") kan uppskatta musiken men det betyder inte att vi andra måste höra låtarna överallt! Radion kan man stänga av, ja men då lägger vi in låtarna i populära tv-program. Stänger man av tv:n så finns de på Spotify och så fortsätter det.
Nu tänker jag lista låtar som jag personligen tycker är skräp, bara några få stycken, och kontra med musik där känslan fortfarande sitter kvar. Folk är välkomna att kommentera men vet om att ni skall ha en bra kontring och inte bara att "jag tycker den är bra". "Varför?", Undrar jag direkt
----SKIT----
Knockout - Lil Wayne
En absolut miserabel tolkning av hur man kan göra populärrock ännu mer mainstream, det är förvisso ett försök på kreativ blanding mellan rap och rock men resultatet är riktigt illa. Till att börja med har låten en enkelspårig struktur som verkligen inte bidrar med något, den en taktkänsla (bravo!) och lite gitarr som spelar en enkel melodi i bakgrunden. Var är känslan? Det finns ingen som helst soul bakom, allting som framgår i låten är relaterat med sex och är enkelt framtaget genom att använda metaforen knockout. Bättre kan du Weezy.
Ke$ha - allting hon gjort
Beat med smörja. En kvinna som kan sjunga lite men som inte har någon speciell röst whatsoever lägger fram den ena klichén efter den andra. Den som säger emot mig kan väl kolla in Milly Vanilly och se ifall de ens märker en skillnad, för övrigt är Milly också skit.
Jonas Brothers
Av den enkla anledningen att de faktiskt är en samling fåntrattar som framför musik utan någon känsla överhuvudtaget. Bara det faktum att de idag är kända för att ha sjungit i olika Disney-shower och sedan blivit kända tack vara Disney borde vara lika oacceptabelt som när Disney försökte mata fram artister ur High School Musical och Camp Rock... Ooops! Där var de visst med!
Ni kanske undrar varför jag inte nämner Lady Gaga. Får faktiskt erkänna att jag länge tyckte hon var en ganska meningslös artist som klär sig mer utmanande än vad hon har kropp och talang till. Klädesbiten har jag fortfarande inte ändrat åsikt om, vad hennes röst beträffar är jag villig att erkänna att hon faktiskt kan sjunga vilket är bättre än de flesta artisterna som matas ut idag.
---BRA SKIT---
För att när jag dör kommer jag kunna vara stolt över att mänskligheten lämnat efter sig en viss samling bra musik med en faktisk betydelse. Finns stora massor med musik som kommit ut under tvåtusentalet men jag väljer att fokusera på några lite äldre bitar.
Wake up - Mad season
Layne Staleys sista projekt innan sin död orsakad av en överdos. I wake up beskriver han kraftfullt hur beroendet tagit över, hur han inte längre kan stå emot och hur han vägrar inse faktumet förrän det i en snar framtid är försent. Tyvärr hade han rätt...
Heart of Gold - Neil Young
Ingen kan lämnas oberörd av detta mästerverk komponerat av smärta, kärlek och längtan. Så enkel i sin struktur men ack så djup och förtrollande!
Pushit - Tool
En av de vackraste låtarna som någonsin skrivits och komponerats av världens bästa band! Textens fantastiska stilistik kombinerat med en av de bästa manliga sångarna och en fantastisk uppsättning musiker som utgör ryggraden i ett band som aldrig någonsin kommer dö bort!
Hurt - Johny Cash
Nåväl, låten i sig är ju inte hans egna och jag hade lika gärna kunnat smälla till med Man in black eller When the man comes around. Fast videon är en av de mest rörande jag skådat vilket gör att den blir ett solklart val! Låten är för övrigt en väldigt bra cover på ett verk med samma namn skrivet och framfört av Trent Reznor som är den ende officielle bandmedlemen i ett annat fantastiskt band kallat Nine Inch Nails.
Long live the kings
En längtan
Jag skall försöka att inte svära.
Trots att det första jag vill göra när jag påbörjar varje blogg är att lägga in ordet "fan" som första ord i varje inlägg, som om det skulle lösa precis alla mina problem genom att bara klarlägga hur illa allting står till bara genom att uttrycka ett sällsamt ord med väldigt liten betydelse idag. "Fan", ja när började jag egentligen ha svordomar i mina texter?
När jag var yngre brukade jag alltid svära när jag skrev i ett väldigt upprört tillstånd, dock kan jag inte skylla på att jag var ung och oerfaren då jag gör detsamma nuförtiden också och min mognad verkar ha lyckats finna en tidsmaskin eftersom jag även nu introducerar svordomar i mitt vardagsspråk och i mina mer känslosamma bloggar.
Framsteg kan vi inte kalla det i vilket fall som helst.
Likväl vill jag bara uttrycka all denna frustration genom att bara skriva ordet "fan". Hur enkelt vore inte det? Att ha varje blogg baserad på denna svordom, att bara utgå från att allting i livet är en enda stor röra av makabert lidande och smuts som aldrig verkar rensas upp av någon gladlynt jävel. Se där! Igen med de onödiga svordomarna.
Ständigt påminns jag om hur mina texter aldrig verkar muntra upp, så denna skall jag se till att försöka lägga med en lite muntrare ton än vanligt, om jag lyckas vet jag inte förrän folk kommenterar texten som si eller så.
Min poäng med denna blogg? Ingen! Absolut ingenting som skrivs här har någon betydelse för dig käre läsare! Såvida du inte väljer att omfamna de små gnistorna man i alldagligt språk kallar för budskap. Kanske det finns något man kan ta åt sig även från denna text?
Låt oss se...
Det har kretsat en viss bisarr tanke i mitt huvud de senaste dagarna, nej ni gissade rätt, den är inte speciellt munter. Dock bestämde jag mig för att mot alla mina vanliga reaktioner göra någonting oväntat klarsynt av denna tanken. Ni förstår, jag var väldigt irriterad på hur lätt ungdomar, yngre tonårstjejer är väl egentligen min riktiga målgrupp i detta fall, säljer sin kropp och själ för lite focus på bilddagboken. Inget nytt tema för min del då jag vill minnas att jag försökt blogga om det förut. Så jag började helt enkelt för sakens skull gå in på lite sidor här och där och lägga en ärlig kommentar utan de vanliga klichéerna man kan fånga (goda som onda). Självfallet fick jag den inte så pass klarsynta responsen jag förväntade mig från en primitiv hjärna som deras bevakare (då personerna ifråga var artiga nog att glänsa med sin frånvaro) och väldigt snabbt blev jag utsatt för påhopp där jag kallades för finfina ord som "äckel" och "idiot". Tja, ni kan nog använda er fantasi bättre än vad jag kan beskriva i det här fallet.
I vanliga fall hade jag bara suckat, stängt av min webbläsare och bekymrat mig över människans bittra öde. Onekligen var det slutresultatet av mina bedrifter den dagen. Fast jag tror bestämt jag drog ner en del ungdomar med mig i fallet så att när jag stupade i detta verbala krig som utbyttes mellan mig och samtliga på dessa sidor var jag långt ifrån den ende som låg sårad på slagsfältet. Med andra ord var det många andra ungdomar som antingen tänkte efter vad de egentligen försökte säga till mig eller en del som slutligen höll tyst, alternativt tog åt sig. Jag jublade självfallet där jag satt åt att det kanske finns hopp för dem ändå, men då hände det absolut märkvärdigaste. Ägaren av sidan raderade alla kommentarerna.
Så mycket för den omtanken.
Slutligen, vad jag försöker säga när jag delar med mig av min inte så händelserika vardag är att ibland glänser det till för mänskligheten... Tills någon nöt går och förstör allt. "Det krävs blott en för att sänka ett skepp" borde nästan vara den demokratiska slogan som skulle ha spikats upp på vita huset eller andra viktiga geografiska punkter. Självfallet en väldigt dum idé eftersom många hade blivit så uppblåsta att de slutat upp med att rösta.
Lättare att skylla ifrån sina brister på något/någon annan än att ta åt sig själv inte sant?
That's right! Nu talar jag om er alla, inkluderat mig sjäv.
Oj oj oj! Jag tror bestämt att min blogg fick en muntrare ton! Låt mig då sammanfatta den med att jag inte alls känner mig väldigt munter, men mitt enorma ego verkar inte tillåta mig att vara ens hälften så munter som texten jag skriver just nu och att jag fortfarande har en stark känsla för att verkligen spräcka hål på några riktigt uppblåsta människor därute. I det här fallet är det de ungdomar som hellre visar upp sig halvnakna på bilder över nätet än gör något nyttigt av sig själva, kalla mig inte kristen eller konservatistisk då inte någon av dessa stämmer alls bra in på mig eller sätter er själva i någon bra sits för den delen heller.
Kristendomen är lika sanningsenlig enligt mig som Bamse och konservatism är väl det jag försöker kämpa mot då människan alltid varit vulgär!
Nä nu skall jag nog ta och sova. Har varit en lång dag.
Jag antar att det finns individer jag älskar, och tycker om med för den delen. Bara så jäkla synd att det skall krävas en person för att förstöra får så många andra, och att i det här fallet verkar det vara fler hemska människor än goda i den svenska vardagen.
Tåls att tänka på.
Vänskapens brant
En bitter smak vars substans redan förgiftat mina smaklökar.
Omskakad var jag aldrig, upprörd blev jag inte. Vi levde i lugn samlevnad. Inga konflikter, inga problem.
Sen kom hösten, ett nytt liv. För dig. Dina tankar slog rot kring sakliga ting, det spirituella släppte sitt grepp och människan jag en gång bedårade förvandlades långsamt till den motsatta sidan.
Vänskapen var falsk, du är falsk.
Men vad är jag? Som försatte oss detta apatiska sinnestånd? Hur egoistisk är inte jag som försökte hålla kvar den lilla gnista magi jag trodde fanns?
Du tinade till våren och blåste bort mot sommaren.
Jag hörde aldrig av dig igen...
Men ditt ansikte ser jag i lokalerna, ett smil tränger fram på mina läppar vid åsynen av dig, men jag ler inte. En hälsning slipper undan, men jag menar det inte.
Vi som hade så mycket gemensamt.
Jag saknar dig.
Jag saknar dig inte.
Jul, jul. Stråååålande jul!
Jultider... Präglade av bloggtorka och en för stor dos pepparkakor.
Många människor kan väl påstå sig finna något magiskt i tiden då familjen är störst i en människas hjärta... Jag håller med dem. Till viss måtta.
Magin finner vi kring varje hörn, varje kullersten utgör en viss del av det magiska vi så själviskt och otacksamt ignorerar. Vi vet inte om vad vi har förrän det är förlorat säger dem, man kan undra... På många punkter håller jag med, fast hade vi stannat upp varje sekund för att uppskatta alla detaljer som skiljer vårat liv från andras, ja, då hade vi inte haft mycket till liv.
Man kan inte leva på drömmar.
Vilket leder mig till min andra punkt.
I tumultet av jobb/studier, julklappar och krav är det lätt för en annan att förlora sin mänskliga karaktär. Att bli en hjälplös maskin som till slut kupas under ansvarets stora skugga med en darrande hand.
Där befinner sig många, vet jag, vet du. Där kommer många hamna, så pass illa att i många länder är julen den tiden då det begås flest självmord. Inte i Sverige, tack gode Gud.
(Vare sig Gud är den man skall tacka kommer jag lämna för en annan gång. Men han bör veta bättre än att sända sina egna in i en deprimerande, egocentrisk död).
Men poängen kvarstår, varifrån kommer denna press? Varför skall vi ha så höga krav på oss själva? Hur i all sin dar skall vi ha pengar och tid till att köpa Bosse den där leksaksbilen?
Är det själviskt att ignorera julhandeln? Kan inte Bosse få en söt docka istället? ”Nä, elaka människa.”, skulle väl min moster svarat.
Suck... Nej, för min del kan Bosse gnälla bäst han vill, som tur är känner jag inte honom och kommer slippa hans krav av leksaksbilar.
Som tur är har jag skonats från krav i år. Min familj och vänner kräver inget, de ger en öppna händer för att jag själv skall bestämma. Vilket också har en hake, vad händer om man träffar en nitlott?
Då blir allt man får ett påkostat leende på en besviken människas läppar, och glöm att hon ger dig den presenten hon tänkte köpa i födelsedag. Hah!
Men det är en risk jag är villig att ta. För å andra sidan har jag ett fritt utbud av presenter jag vet kommer passa dem... Nu är det bara tiden som är en faktor.
Tiden präglar oss alla. Just nu präglar den mig negativt, hur du tolkar tiden vet jag inte. Min karaktär har gått halvvägs förlorad i allt tumult. Men jag skyller det inte på julklappshandel utan på min civila situation. Jag klandrar ingen egentligen, förutom mig själv.
Fast mina små obefintliga problem är inga att tala om. De finns, och de är en faktor tack vare tidens gång, det var poängen. Men jag är inte ledsen. Där har vi poängen.
Men men, en önskan till er vore väl fler seriösa kommentarer om ni vore så söta och snälla. Och gärna inga fler som uttrycker sig över att jag har en snygg header eller att jag bara måste skaffa de där skorna som finns på deras bloggar.
Tjejer och killar, mest tjejer... Jag läser gärna era bloggar. Om! Om responsen jag får från er är något annat än ”snygga bilder” eller hur bra headern är. Det klarar jag mig bäst utan.
Men jovisst är den snygg ;)
Ifall jag inte skriver något innan jul så vet om att jag har en otroligt tom hjärna, inget fungerar som inspiration just nu. Tyvärr...
Men ta vara på er!
Om en far
Det gör mig ont, att beskåda en sådan intelligent och en gång så ståtlig varelse deformeras och försvagas med tiden. Räds, det gör jag, för att svaren själva kommer att deformeras med tiden. Till slut kommer det inte vara mycket mer människa kvar av honom än en simpel maskin som i sin egna simpla mekanism speglar sig blank av en sådan ful och grym enkelhet.
Vi har alla våra konflikter och problem, dem finge sig vara många och i sällsynta fall även komplicerade nog att få oss på fall. Tja, i all enkelhet är det här min konflikt och anlaget för mina problems uppkomst. Min fader, den mest komplicerade gestalten som någonsin presenterats i mitt simpla, patetiska liv.
Han, likt många andra hade sin svåra uppväxt då han var född 1939 i Skellefteå. Han har medfarit mycket i sitt liv, allt från den finländska invandringen till när krigsveteraner började undervisa i skolorna på ett brutalt vis. Han skall ha varit på många exotiska platser under sitt liv innan han till slut slog sig ner i Skåne där han kom att bo fram tills idag med min mor. Innan dess var han gift en gång med en annan kvinna vars bortgång sägs ha gått hårt åt min far. Det är i princip allt som jag vet om min fars liv.
Det finns ytterligare timmar av beskrivning som berättats ur hans egna mun, men inget av dessa berättelser har bekräftats av ytterligare källor och därför väljer jag att utesluta dem ur min korta historia. Inte för att hans fantasi skenar iväg eller för att han ljuger dåligt, nej min far är ingen brutal lögnare, utan därför att ingen vet säkert. Jag tror min far till viss grad, jag tror hans berättelser om det militära. Men han är i detta skede 70 år och rent logiskt har många minnen förvrängts och förbättrats. Det finns så många detaljer som är osäkra. Inte heller finns några memoarer skrivna av varken honom eller någon annan i min familj som jag vet om.
Jag har tre bilder i mitt huvud på min fader från tiden innan han var gift med min mor. En där han är femton, lycklig och mig upp i dagen. En annan där han gifte sig med sin förra fru. Och slutligen bilden jag hittade i ett gammalt album från forna dar på honom i full utstyrsel, sittandes i en således bekväm fåtölj med en cigarr i handen. Eller var det cigarett? Oavsett fallet är det hans uttryck som ger mig det starkaste uttrycket. Hans blick tyder på en makt, något som brinner inom honom, en enthusiasm som skiner så ljust att man kan tro honom för en framtida ledare.
Den mannen är sedan länge borta. Hans låga har likt gestalten bakom Bernt Pettersson försvunnit och tynat bort med tiden. Hans inblick och syn över världen har ersatts av ett begär för plikt. Plikten att fullfölja en dags arbete, äta och sedan lungt och stillsamt gå till tvn. Televisionen, människans förfall.
Men min far är inte lat, nej han har en sport som utövas varje dag. Den utgår på att vid första bästa startskott bege sig in i köket för att möta sin fru eller mitt missnöje med små ting. I många fall handlar det om att uttrycka sitt eget missnöje för himmel och jord, eller kanske bara anmärka en annan människa för att begränsa dennes frihet. Sedan när gren nummer ett är avklarad fortsätter loppet på så vis att ta emot konsekvenserna. Min far är en elitidrottare på denna sport. Han lyckas antingen tala runt temat för att besvara en fråga med en annan eller helt enkelt så anklagar han personen som i början ställde frågan för något mycket mer obetydligt, i vissa fall något personligt. Efter strålande resultat i form av att hela rummet vadar fram genom ett träsk av missnöje beger han sig snabbt ut ur rummet igen för att undvika vidare gräl, in i mål och där är tävlingen avslutad! Rekordet ligger på två minuter!
Något annat min fader är en mästare på är att respektera andra människor. Han hälsar mycket sällan på folk, knuffar sig förbi mig och min bror när han skall till kylskåpet. Och är han missnöjd med en maträtt som tillagas berättar han inte det för kocken förrän allt nästan är färdigt. Skulle maten vara förgiftad och han vara den enda med vetskapen om det, skulle övriga gärna kunna förtära denna utsökta tillagelse utan en enda invändning. Men får han en tillsägelse om att äta så kommer såklart dilemmat fram att maten är förgiftad. Ett starkt bevis på hur högt han kan hålla sin familj samt sina vänner. En stark konflikt försöker han lösa genom att sedan köpa min tystnad med olika tilltugg eller ett spel. Hans generositet står sig i pengar. Men då jag nekar gåvorna kan han alliera sig med nästa person emot mig för att sedan ge mig problem i kommande diskussioner.
Hur jag än försöker tror jag aldrig att man kan måla upp min fader för en utomstående persons ögon, de måste uppleva det själva helt enkelt.
Men jag är inte ond på min far. Det har jag inte varit på riktigt på väldigt länge. Många kan anse att jag har rättigheterna att vara det. Andra anser att jag helt enkelt borde se åt ett annat håll och fortsätta vara oföränderligt likgiltig. Ett recept som jag många gånger beprövat. Men det finns så mycket att vara förargad över att slutligen söker personen närmast min far efter svaren för hans karaktär. Min mor har länge sökt efter anledningen till hur en så intelligent man som min fader kommit sig att isolera sig i ett trångt skal av en skickligt framtvingad egoism samt förakt för det som inte tilltalar honom. Om intelligens är min faders klippa är hans sociala kapacitet stupet.
Allt ser han svart eller vitt, gråzonen existerar ej. Anmärker vi att han är besvärlig med något så får det också vara så. Det är hans respons, allt eller inget. Antingen försöker han eller så vägrar han tvärt.
Även om jag eller mor min försöker finna förståelse för varför han beter sig efter sådana konstiga meriter är det ofta väldigt svårt då vi aldrig har ett konkret svar på frågan.
Varför har han isolerat sina känslor för människor? Varför visar han ingen empati eller sympati fastän han faktiskt vill? Är det hans stolthet som blokerar hans faktiskta tankar eller är det hans barndom som påverkat honom?
Frågar jag min fader svarar han att han inte vet eller så skyller han på händelser i hans liv jag betvivlar ens har ägt rum. Det är med stor sorg som jag skriver om min osäkerhet för att förlåta honom, trots det att jag vill, för att han faktiskt aldrig kommer förändras. Inte heller kommer jag få ett svar, det betvivlar jag.
Men min far är ingen dålig människa. Ju fler dagar som passerar inser jag hur starkt jag älskar honom. Dessa känslor kan dock inte visas för min fader då han inte har någon aning om hur man besvarar dem. Omfamnar jag honom blir han med ens osäker och förstår inte vad han skall göra. Som om mänsklig kärlek totalt förbigått honom. Eller så litar han inte på oss, han kanske inte ens litar på sig själv?
Är det svaret så vore så mycket enklare, varför han alltid går till attack innan någon vågar konfrontera honom. Likt en vildkatt.
Men det är inte svaret, och kommer heller aldrig vara. Hans självkänsla är blott ett fragment i ett länge borttappat pussel. Pandoras ask, om ni så vill.
Men hur kan man lära sig att leva med en person som med åldern blir alltmer förlorad. Det är inte bara sina egna medmänniskor han sårar, inte fysiskt utan på så vis att vi sörjer för den sorgsna varelsen som sakta kvävs inombords ett hårt skal av järn. Han vill verka egoistisk, han vill verka självisk och är i många synpunkter även sådan. Men han är ingen dålig människa. Min fader är ingen rasist och heller ingen eremit. Han har aldrig druckit under tiden jag existerat och heller inte försökt antyda något nedvärderande om varken mig eller min mor. Inte något om folk runtomkring honom för den delen. Han är i sitt eget sinneslag fridfull, men han försöker alltid dölja sitt rätta jag. Som om han är rädd för att visa det som karaktäriserar honom.
Hur skall jag då förlåta en fader jag aldrig fått? Jag har tidigare nämnt att jag vill, det vill jag verkligen. Men det enda svaret jag kräver är att han är ledsen när han säger det. Att han verkligen menar att han ber om ursäkt.
Men så är inte fallet. Jag tror inte ens att han vet vad han skall vara ledsen över. En gång i tiden gjorde han det, men den tiden har passerat.
Han har så länge hållit lejonet inlåst i buren att det slutligen givit upp och accepterat de dåliga förhållandena som råder. Jag frågade honom varför så sent som idag, för en sekund plirrade hans sorgsna ögon till. Han ville säga, men kunde inte. Istället anklagade han en häst för de sparkar han fick när han var barn. Besvara en fråga med en fråga.
Jag kan inte ens säga om han litar på mig. Respekten har han, men den önskar jag inte. Jag vill inte att en man som en gång var så stark respekterar mig. Jag vill respektera honom, men han har försvunnit.
En stor man är död. Dess efterträdare lever kvar inombords, den mannen är min fader. Frågan är om jag någonsin får reda på svaren kring hans liv innan det är för sent, eller om han håller svaren för sig själv in i graven. Eller om jag kommer grubbla ända in i min egen grav.
Om tålamod är en dygd så borde mitt namn för länge sedan döpts om efter någon Grekisk filosof. För att inte tala om min mor, vår alldeles egna Einstein, eller Arkimedes om man så får be.
Det är sorgset, den berättelsen jag har kring min fader. En man ingen vet speciellt mycket om. Han kommer aldrig någonsin avslöja sina egna upplevelser. Vi vet i överlag vad han har gjort, men han har aldrig varit mänsklig när han berättat. Inte en gång har han nämnt hur han kände eller reflekterade över situationerna han upplevde i sitt liv. Om han är omänsklig är jag rädd att jag brås mig på honom.
För i många fall kan jag se en spegel av mig själv i honom. Men i många andra vägrar jag identifiera mig med honom. Till synes är jag och min fader helt olika människor. Helt och hållet. Trots allt är det vad vi gör och inte vad vi säger som sätter stämpel på vilka personer vi är. På så vis är vi olika.
Men hans saknad för empati samt omänskliga stolthet är för mig väldigt igenkännande. Jag kan inte förneka det, han och jag finner en likhet där. Ur den synpunkten kan jag verkligen förstå honom.
Men ändå, så kräver detta mysterie ett svar värdigt en Sherlock Holmes. Jag är ingen detektiv och kommer aldrig att vara det, därför är jag rädd att hans gåtor kommer förbli hans. För alltid.
Lustigt, att när jag under hela min ungdom sökt efter en gåta, efter ett mysterie som mitt liv kan baseras på. Att den då skall vara framför mina egna ögon, en labyrint förkroppsligad. Det trodde jag inte.
Snygg är inte sexig
Idag när jag umgicks med några av mina vänner uppenbaras en situation där vi börjar diskutera utseende på olika skådespelare samt liknande ting. Självfallet håller tjejerna på med att komplementera snygga killar samt medge vissa tjejer som de faktiskt också tycker är rätt söta. Fair enough, tja diskussionen fortsätter självfallet och i ren ärlighet uttrycker jag att jag anser en manlig skådespelare (tror det var Bruce Willis) vara sådär lagom snygg och ståtlig. Tja sedan fortsätter diskussionen hett tills vi kommer till nästa manliga skådespelare och jag håller med mina vänner om att han faktiskt är snygg. Slutligen är uppmärksammheten riktad mot mig, för inte kan jag vara heterosexuell rakt av med dessa tankar?
”Har du funderat på om du är bisexuell?”
Jag: ”Ja det har jag, och är väldigt säker på att jag är hetero.”
”Det är inte ofta killar anser något om andra killar.”
Jag: ”Nej men jag anser vara så pass säker på min sexualitet att jag faktiskt kan tycka andra killar är snygga.”
Det är rent av komiskt hur många människor som verkligen inte kan förstå poängen med att en heterosexuell kille ger en annan kille komplimang för dennes utseende. Det är nästan otroligt så förlorade de blir när man gång på gång nämner något gott i utseendet hos personer av samma kön.
Missförstå mig rätt, jag är heterosexuell. Jag är så hetero som en man kan vara, har flickvän och har aldrig någonsin känt något avvikande. Inget alls.
Jag är väldigt liberal mot homosexella samt bisexuella människor, jag har ärligt talat inget emot någon med en särskild läggning eftersom de är människor precis som vi. Varför jag tycker som jag tycker och hur det kommer sig är för en annan dag.
Men varför kan då inte en man anse en annan man för snygg?
Det är inte precis så att jag vill hoppa på honom och ha sex här och nu, bara tanken räcker för att en hel del mekanismer i mitt huvud skriker ut ett gemensamt: ”NEJ FÖR HELVETE!”.
Med andra ord, snygg är inte sexig. Snygg är något positivt om en människas karaktär, som söt. Eller charmig, eller varför inte bara go’? Om en man är snygg betyder det inget annat än vad jag vill ha menat, han är snygg, hon är snygg. Jag behöver inte sätta på dem för det.
Varför är så många meningar förutfattade? Om en kvinna lägger en kommentar kring en annan kvinna är det inte precis världens nyhet. Inte heller är det så jättespeciellt nuförtiden (i mina sociala kretsar) att en tjej påpekar att hon faktiskt är bisexuell. Så varför skall då en helt oskyldig och inte alls sexuellt riktad kommentar göra en så stor påverkan?
Så vad jag försöker säga egentligen är: Lite mer ärlighet skadar inte. Att kommentera en kille gör dig inte automatiskt till bög. Så varför tror man något sådant direkt?
...och Bruce Willis är snygg, å hör sen!
FUck it
Dagens sanning bland ungdomar vägs av i ord. Hur mycket sorgset du skriver bestämmer hur deprimerad du är och även hur mycket folk borde tycka synd om dig.
FUck it.
Då menar jag vad jag säger, för när allt kommer kring kritan är hela vårt liv bara ett stort skådespeleri. Känslor är manipulativa och så är människor. Det är den rätta skådespelaren som lyckas att kamma hem rollen om han lyckas nyttja sina talanger på ett bra vis vill säga.
Vad vi gör, hur vi uppför oss och även hur nedstämda vi är blir till slut bara något av ett beroende för uppmärksammhet väl synligt på sidor som bilddagboken, särskilt i fokus, jag hatar verkligen fokus.
För det är bara en anledning, eller uppmaning för ungdomar att lägga upp bilder på sig själva, varför inte exponera sig ännu mer när man ändå är fjorton? Visa vänster bröst när du ändå håller på och skriv hur svårfångad du är. Skriv hur ledsen du är samt hur oförstående din far kan vara trots att han betalar för dina helvetiskt dyra Gucci skor. Ja absolut.
Tillåt mig, mina damer och herrar, att bortse från min vardagliga hyfs och citera något som jag läste under en bild som jag såklart såg i fokus:
"Spelar svår med spräckta hål."
Tänk på den ett tag...
Vi klagar på att det enda man ser i Pride festivalen är kåta människor. Ja men vafals, de är i alla fall ärliga. För vad vi håller på med bilddagboken eller sidor som Lunarstorm är att skapa ett privat fortplantningsprogram. Nej jag skojjar inte! Det handlar inte om, som jag en gång fick kommenterat, att jag har funnit ljuset och trackar ner på andra. Utan det handlar om diskretion. Det handlar om hur mycket folk exponerar sig i tv under rapvideos och även om hur mycket det borde vara tillåtet att visa.
Nej visst, jag är ingen moraltant. Jag har inget emot nakenhet eller sex i överlag. Nej jag skriver gärna om sex. Men jag använder rätta termer och jag gör det på rätt sätt. Det är en skillnad att se Katie Holmes nakna kropp i en film med artonårsgräns och en fjortonåring som står i endast underkläder frivilligt framför spegeln och poserar endast för att folk skall kommentera hur snygg hennes kropp är samtidigt som hon själv tycker att hon är så "fet".
-Skådespeleri.
Sen när hon faktiskt får negativa kommentarer av folk som inte orkar med mer eller som väljer att vara negativa brister hon ut i gråt. Absolut att hon valde att lägga upp bilden själv och "om man inte vill se bilden så behöver man inte heller klicka på den". Men å andra sidan skall man inte heller förvänta sig positiva kommentarer bara för att man har ett utseende. Dock inte. Verkligen inte. Det finns idioter överallt och i slutändan sårar man bara personen bakom kameran. Hon tror att det är så jäkla rätt för att folk uppskattar henne/honom (eftersom det finns killar som gör lika mycket fel i att visa upp sig på bilddagboken som kvinnor bara att jag tillfälligt glömde nämna det) men i den långa längan sårar otrevliga kommentarer mer än vad positiva hjälper till att stötta dem.
Slutsats: Stäng ner fokus. Stäng ner det och det omedelbart.
Allt är bara en stor scen, för vad som pågår bakom. Ah, han är snygg, han får min msn. Eventuellt träffas vi och vi blir sedan tillsammans eller så sätter han på mig och sticker. Alternativt utnyttjar jag honom och det går över ganska fort. I vissa fall blir vi båda lyckliga. I andra lägen slutar det riktigt, riktigt illa.
Tror ni vi lever i en sagovärld?
Lägg ner fokus.
Arrogans
Vad gör oss så unika att vi aldrig riktigt lyckas undfly känslan av saknad? Frågan är stor och omfattande men det är bara sådant att det faktum bara stämmer när man har tid nog att sätta sig ner och tänka. Tanken slår därför bara in då man har för mycket tid skulle många säga, och kanske stämmer det i vårt moderna samhälle. Uppenbarligen är hemsidor där man lägger ner en del tid på egentligen bara tidsfördriv i det långa loppet, det må så hända. Faktum är att om några år kommer de sidorna inte längre att vara aktuella och allt slit var då i onödan.
Livet är kort, för kort. Det konsterar alla döende, varför slösar vi då bort tid på teknologi istället för att uppfylla våra önskningar? En del skyller på att vi är i det stadiet av studier att när vi väl har tid över har vi varken pengar eller tid nog att undspara till större evenemang. Men många lyckas ändå att sätta datorn framför sin familj, jag klandrar de inte. Fram tills idag har jag gjort samma sak. Jag kommer antagligen att förstrött göra detsamma för jag är knappast medveten om vad jag går miste om eller om jag väl är det så kommer jag snabbt att glömma det. Man ångrar inte något förlorat förrän man faktiskt förlorat det. Så sant som det är sagt, lite tragiskt.
Men jag har ett skäl till varför många unga spenderar mer tid med en apparat än med sina vänner/familj. Dels för att de kanske inte ser det som ett fel, dels för att de faktiskt är socialt inkompetenta.
Förlåt.
Inte socialt begåvade. Med det menar jag att vissa är blyga över småsaker och andra över större saker. Vissa kanske skäms över sitt utseende och andra vill bara inte släppa folk in i sitt privatliv. Vi är olika. För dem finns en ursäkt. Men jag vet inte riktigt hur man kan acceptera en brist inom sig själv och bara undvika att göra något åt saken. Att åtgärda något är inte så himla svårt trots allt.
För övrigt är isolation aldrig bra. Med isolation menar jag det som vår familj gör en gång om året. Vi åker och hälsar på mormor på landet i Polen. Ingen tillgång till något och det enda tidsfördriv förutom umgänge är böcker. Och såklart en bärbar dator jag medför för att blogga. Men se!
Där igen har jag bevisat hur lite jag umgås med min familj. Bara faktum att jag skriver den här bloggen förlorar jag tid jag kunnat använda till att umgås med dem. Å andra sidan så kanske jag inte är kapabel eller helt enkelt inte känner för… Det är en annan historia.
Med isolation menar jag även att jag får för mycket tid att tänka, och skriver därför en blogg som jag inte skrivit på väldigt länge. Väldigt länge!
För man tänker, det gör man, och man saknar. Det var lite vad jag skrev i början. Man börjar även (som nämnt innan) sakna det man inte har för tillfället och man blir därför mindre och mindre kapabel till att tänka på annat än det man just nu för tillfället saknar. Jag saknar Sverige, inte värst mycket, men allt Sverige innebär. Jag saknar kommunikation, vänner och vädret. Vädret!?! Varför vädret? Jo jag saknar svalkan. Sveriges regn. I Polen har vi hitills endast haft en enorm hetta, väldigt Europeiskt väder för att jag skall vara ärlig. Men sen är det ju så att Polen ligger mer söder än Sverige.
Vad saknar jag mer? Att träffa folk.
Enkelt, inte så mer komplicerat än så. Så fort jag kommer att komma hem blir det att jag ringer runt för att ordna och organisera, för att fylla min kalender med träffar, med folk som jag saknat.
För övrigt…
Arrogans. Ett starkt och besynnerligt ord med många meningar.
En anmärkning för framtida bloggar? Nja, ville mer att ni skulle tänka över ordet bara.
Ciaoo!
union
Perspektiv är den klokes väg till framgång. Förnekelse den envises till överlevnad.
Var befinner vi oss?
Idag när jag var på väg att ta bussen hem skådar mina ögon en gammal dam vars trångsynta tankar endast fokuserar på hur snabbt hon skall komma före alla andra in på bussen. Vad syftet med detta än är lyckas hon till slut tränga sig före kön beståendes av mig och tre till för att sedan raskt gå ombord, betala och sätta sig på den utvalda platsen. Trots att bussen i princip var tom. Besatthet? Ingen känsla för vad vi byggt upp och lärt oss att kalla moral?
Idag skulle vara en bra dag, idag var en bra dag. Faktum är att idag är en dag av väldigt få då jag faktiskt varit väldigt lycklig, sovit har jag inte men upplevt det har jag. Återupplevt, det med. Jag är evigt tacksam till dem som förgyllde min dag och till beskeden jag slapp få.
Men brister är brister och egoism är egoism. En moder röker trots att hon håller i en barnvagn, folk rör sig från destination A till B utan att så mycket som se på varandra. Tiggare hotar medborgare, medborgare klär ut sig till tiggare, tiggare ignorerar arbetsmöjligheter... Det var idag jag stötte på en tiggare som till synes och till mitt goda omdömme inte kvalificerade sig bland någon av ovanstående, trots detta lät jag min stolthet ta över och nekade honom mynt jag ändå inte hade samt förflyttade mig snabbt från den platsen då han osade av något gammalt. Den gamle ville antagligen bara ha sällskap, hur kan jag anklaga folk för att vara själviska om jag inte ens lyder min egen kodex? Ser jag den gamle nästa gång skall jag gladeligen ta ett samtal med honom och ge ett par kronor, det är mitt löfte.
Hur kan vi andas en frisk luft när världen vi befinner oss i omringas av mördare?
Ett brott är något som förtjänar ett straff. Mord är uppenbart och våldsmannen finner sig till svars om han inte lyckas undkomma något som vi en gång kallade för lag, vilket i dagens gryning inte verkar vara speciellt svårt om ni frågar mig. Till svars finner man i slutändan en gärningsman och straffet, även om det alltid är för tamt, är en påföljd. Inget sker utan en konsekvens.
Min fokus finner sig inte på det självklara utan på vad jag kallar en metafor. Ett mord, mordet mitt ibland oss ingen ser.
Genomsnittligt finner man en person i varje klass med en sexuell läggning ansedd avvikande från den "normala", trots det finner vi oss (jag med för den delen) i skämt om "bögar" för att det är en extremt komisk stereotyp ordet bringar. Brott som uppmärksammas och fattigdom samt konflikter i Skåne fokuseras ofta på invandrare vilket i slutändan ger oss ännu en stereotyp då vi har så nedrans enkelt för att omsluta folkgrupper i något jag på senare tid börjat kalla för nutidens Digerdöd. Trakasserier sker på människor som existerar mitt ibland oss, i en samtid. Även om detta må vara ett faktum ser vi dem inte och förnekar därför deras blotta existens, vi ger de inget annat val än att skämmas för sig själva eller att dölja något som faktiskt inte är deras egna fel. Gott folk, morden är många. Vi begår de varje dag.
Vår dagliga inkompetens för att se eller talang för att ignorera ökar i styrka drastiskt som aldrig förr, inte eskalerar den tider som slavhandel eller andra världskriget. Men på sitt sätt har den höjt sig till nivåer tillräckligt kraftiga att korrumpera det friska sinnet.
Mina påståenden är väldigt riktade och må så vara manipulativa, när ni läst detta och finner er kanske att det stämmer till viss del, kom då ihåg att ingen har rätt. Vad jag tycker är helt enkelt något som jag fått genom utbildning, uppfostran och egen bedömmning. Mycket jag talar om är moraliska tankar samt behandling av minoriterer så väl som majoriteter. Det "rätta" svaret är oftast det en demokrati väljer och bestämmer är rätt, om inte demokrati så självfallet någon. Därför kan jag inte ha rätt om inte fler personer tycker som jag och vågar stå för sin åsikt. Men inte alla, eller väldigt få kommer någonsin tycka som jag just för att det för tillfället inte passar sig på ett samhälle som i sin tur ständigt utvecklas.
När jag ligger i min mörka grav, kommer jag inget tänka eller känna. Då kommer även det jag anser vara problem idag vara preskriberat, detta för att så mycket annat har hunnit gå förbi och utvecklas till en bättre lösning eller ett större problem.
Ta helt enkelt inte varje ord förgäves. Jag är ingen diktator.
Felen är många. Många felar. Felet är i många. Och mångas är felen.
Kingdom lost
Sverige.
Landet där inget är heligt längre...
Välkommen
Hur kan man som förälder idag vara säker på att ens barn inte hamnar i knipa förrän den faktiskt har inträffat?
Det är så pass omöjligt att jag faktiskt just nu i denna stund funderar över om jag ens vill vara fader.
Jag har som sjuttonåring upplevt mycket och mycket återstår för mig att upptäcka, en del av det som kommer att förr eller senare finnas i mina händer eller på min stig genom livet är sådant jag definitivt inte kommer uppskatta eller hade klarat mig mycket bättre utan. Men sådant är livet, och personligen anser jag att det bara härdar en såvida det inte drabbar andra.
Problemet är att mycket drabbar faktiskt andra utan att vi vet om det.
Säg en person i ungdomen som inte fallit för frestelserna därute. Allt som är förbjudet måste man smaka på, vi är så naiva och förväxlar utmaningar med idioti så ofta att jag mer än allt annat vill spotta åt vad vi egentligen gör.
Våra föräldrar var också en gång som oss. Absolut! Men varför i helvete tror du att de inte håller på med det vi gör idag? För att de tröttnade eller för att de faktiskt lärde sig en läxa? Kan det vara så att vi möjligen skulle kunna undvika att gå igenom vad de en gång kanske genomlidit och spara på kraften dels för vår skull och för deran? Nej så fan heller! Vi måste göra precis samma misstag bara för att känna på, vara cool och sedan känna oss accepterade.
Tror ni inte våra föräldrar lider av tanken på om de kanske inte ens kan lite på vad vi gör eller om vi kommer hem natten därpå på grund av vad vi håller på med? Har det inte hänt att våra föräldrar sörjt över vad andras barn gör och hoppats på att vi inte gör det?
Varför ignorerar vi dem bara?
Jag har varit i precis samma position, faktum är att jag delvis är det fortfarande. Klart att jag utsatts för många frestelser, även om jag avstått väldigt många har jag fallit offer för en del. Våld har jag blivit beblandad i utan att jag velat men fortfarande är det ett faktum att mina föräldrar har fått grubbla över varför de ens lät mig gå ut den natten. För även om jag kanske skötte mig så fanns det andra vars intelligens inte gick längre än deras nävar.
Inget är heligt längre. Folk förväxlar kampen om att finna sin egen väg med kampen om att återfå kontroll över sig själv. Så många uppenbara gifter förväxlas med rollen om acceptans och upplevelsen av lycka. En lycka som vi är för svaga för att söka på annat håll eller för att vi helt enkelt har en viss social inkompetens som gör att vi inte vågar vara oss själva utan den där extra lilla dosen.
För att göra mina argument ännu tydligare kan jag väl ta exempel som sex.
Sex sades enligt religionen vara något man inte skulle ha före äktenskap. Självklart är det något av det första vi som ungdomar tänker på att göra redan innan vi ens blivit myndiga. Jag säger inte att det här är fel utan att det är en fråga om åsikt, tvivlar på att sex kan skada andra, men det är tanken på hur vi trotsar allt som intresserar mig.
Helt plötsligt blir det en sak att ha sexuellt umgänge. Man är den killen som folk tycker är cool för att han får flest, ursäkta, ligg.
Nästa är tobak. Genom att röka visar man ofta hur cool man är och även om ungdomar i min ålder ser andra positiva effekter av rökning som att det lugnar måste de medge att det oftast började med att man rökte för att ens kompisar rökte, man ville inte bli utesluten och därför blossade man även på som en skorsten.
Föräldrarna kan inte "bestämma över våra liv", det kommer de aldrig att kunna. Men är det poängen?
Det var faktiskt inte förrän min lärarinna sa det som jag insåg att våra familjemedlemmar är så pass irriterande och maniska över vad vi inte får och får göra, för de älskar oss. Vad vill inte de om inte våran säkerhet?
Hur i hela friden kan vi då vara så jävla egoistiska att vi trotsar dem för att själva känna av den där mysiga känslan som man får när något förbjudet uppnås. Hur kan vi bara bortse från att ifall vi blir skadade, skadar vi även våra nära och kära? Försätter vi oss i en olycka kommer det inte bara vara vi som gråter utan även våra vänner, släkt och möjligtvis någon som läser om oss i tidningen. Inget, inget kretsar kring oss. Allt har en konsekvens, men vi förstår inte det.
Nyfikenhet i all ära. Egoism är nästa steg. Att trotsa är en del av det eftersom det vi gör av nyfikenhet även ofta är förbjudet.
Men vem är jag att dömma?
Ur sot finner vi
Besynnerligt hur allt får sig en vändning.
Allt stiger in i mörker för att övergå till en vardagssinnad aska.
Vad är annars att nämna om inte hur sammanhållningen mellan oss medmänniskor får en allt tunnare linje som till slut blir så genomskinlig att jag inte ens kan se kontrasten.
Frågan är den, hur flyr vi undan våra öden när vi alla trampar så nära varandra utan att ens märka hur man går över sina egna medmänniskors tår. Stigen har många val, varje val omfattar många människor.
Ibland försöker jag fokusera bort faktumet att jag nu sitter i ett rum, nedsläckt efter behag. Med en mörk natt därute som inehåller många potetiella brott som sker varje sekund, visste du att 1.3 kvinnor blir våldtagna per sekund i Amerika?
Ondska är utan tvivel faktorn bakom vi alla vandrar i slutändan, ty försöker vi finna en lösning blir vi snabbt nedslagna som min inte alltför bekante vars död jag ej vittnade men vars kropp jag tog farväl av idag.
Hur kommer det sig att vi fullt medvetna om synderna vi bekräftar dygnet runt fortsätter följa förnekelsens spår? För det är mycket lättare än att faktiskt hantera sanningen, konflikter är något vi räds något så fruktansvärt.
Varifrån får vi denna hat?
Det är elden vi alla dansar omkring, i glödbädden finner vi svaren på våra gåtor. Men ur sotet stiger rädslan vars magi är svartare än gåtorna vi ej får svar på.
Sot och skuggor
Världen växer och lagar stoppar den "lokala demokratin".
Nu har ipred införts och 60% av Sveriges befolkning sitter nu hemma och skakar i rädsla om att deras små perversa vanor skall avslöjas. Jag vet hur det känns för jag är en av dem.
Dummelmoral är mitt namn, jag tycker självkart inte att nedladdning är något bra för någon industri alls. Dels för att den tvingar många band i konkurs för att de helt enkelt inte säljer, dels för att filmer som faktiskt är köpvärda plötsligt försvinner för att ingen köper dem.
Men å andra sidan har vi den självsäkra nedladdaren som faktiskt tycker att nedladdning är något positivt, det är ju trots allt något som uppmuntrar band till att framträda oftare eftersom de måste tjäna pengar. Live framträdanden är alltid uppskattade och drar in pengar.
Dessutom är nedladdning bekvämt och billigt samt miljövänligt eftersom vi inte köper något som tillverkats och kan även radera det senare vilket leder till att vi inte konsumerar och slänger skräp så ofta. Nedladdningen förtjänar ett fredspris för sin drastiska minskning av skräp!
Sen har vi ju "smygdemokratin" eller som jag föredrar att kalla för den "lokala demokratin". Finns det ett band som du verkligen inte tycker om så hjälper det att ladda ner deras album och sedan dela dem som in i på nätet. Detta leder till att en stor skara nedladdare får del av något de egentligen skulle ha införskaffat på annat vis och förhoppningsvis ger det även resultat i bandets försäljningssiffror. Det här är en metod för att få band att gå i konkurs, och det är demokratiskt! Tummen upp!
Å andra sidan kan ju ett band man själv tycker om bli avrättat av samma demokrati, men allt har sina konsekvenser. Kalla det karma eller vad ni vill...
Nu skall vi även tillägga att om staten nu ändå måste ha fingret så långt upp i våra **** för att ta reda på precis vad vi gör på vår fritid, varför läser de inte vår mail och avlyssnar våra samtal? Bra att vi bara ser på när någon berövar oss friheten att faktiskt tänka självständigt utan att någon vet precis vad vi gör. Vad hände med den mänskliga integriteten?
Inte för att jag är mot vår regering, men hela idéen med att skugga svenska folket låter väldigt mycket... Usa.
Får man även tillägga att mellan klockan 16.00 och 16.43 var vår bandbredd ganska så mäktigt överbelastad trots att alla våra datorer var avstängda. Jag påstår inte att vi blev övervakade eller att något alls hände egentligen, men det känns väldigt rätt att vara paranoid i dessa tider. Det känns även skönt att vad som än inkräktade på familjens nätverk stötte på något som fick allt att starta om. Kan ha varit en eller fyra gratisprogram för mycket som jag använde för att blocka intrång? Vem vet.
Iaf, en kul tanke.
Quis custodiet ipsos custodes?
