En Oktobernatt
När dolken klöv itu den ömtåliga huden på magen sjönk den djupt in i buken. Trots att jag stod där, i min döende stund, kunde jag inte känna någon smärta. Det stället som borde ha smärtat mest var en punkt av värme som sakta spred sig genom kroppen och metallen blott min vän i denna svärta.
Den viskade mitt namn, jag grep tag om handtaget och vred om. En stöt sköt upp i kroppen och mitt hjärta började slå fortare.
Hennes hånleende hade bleknat och ersatts av dels ett förstelnat uttryck blandat med rädsla, samt någon form av avskyvärd sorg över att ha förlorat sin livskamrat. Hade jag inte varit det? En livskamrat? Kanske inte ändå, kanske var bladet som skulle dricka av mitt liv denna ljumma höstkväll blott ett tack för de åren vi spenderat tillsammans? Allt är ett mysterium.
Jag borde trots allt säga något, det förväntas faktiskt från mig.
”Förlåt.” muttrade jag. Till min förvåning förstod hon inte vad jag sade, trots att mina läppar hade format ordet som det skulle uttalas. Kanske hade jag inte energin att prata? Jag försökte igen med ett nytt, ”…förlåt.” som för att bekräfta mitt tidigare uttalande. Den här gången förstod hon.
”Egentligen borde jag inte förlåta dig Anne, men här är vi nu, du och jag. På exakt samma ställe som vi utforskat samt levt i samkväm.” hennes läppar darrade ”Du kan idag säga att jag tog ditt liv, men mitt liv tog du för längesedan. Den natten vi förevigade vårat förhållande var du aldrig närvarande, kommer du ihåg? Hur du gång på gång suckade och vred dig, din kropp reagerade på ett sätt jag aldrig erfarit förut. Som om den inte ville bli berörd.”
Tomma ögon, tom blick. Plötsligt svek mina knän mig och mitt huvud landade mjukt mot marken, kändes det som, i själva verket hördes ett högljutt dundrande av en dov smäll när ben möter kakelplattor. ’Med en vattenslang kan till och med blod spolas bort från kakelplattorna ni köpt på Bauhaus, nu 50% på hela sortimentet! Så länge lagret räcker!’
Hon höll om sig själv, ängsligt, hon kanske trodde sig frysa. ”Våra fem år tillsammans har varit goda, det förnekar jag ej. Men de har varit just precis det: ’goda’. Inget mer, precis allting vi gjort utanför ett vardagsliv kan sammanfattas på ett papper.” hon fnös. ”Fast då skulle jag såklart behöva fylla ut med brödtext för att det inte skulle se för sparsamt ut. Förstår du inte Anne? Vi har levt ett liv, men vi har aldrig levt! Jag kan inte komma ihåg någonting de senaste fem åren utan att det faller ihop i en enda sörja av månader.” en ensam tår rann ned för hennes högra kind. ”Herregud, jag kan inte ens komma ihåg senaste gången vi tände ett ljus för varandra.”
Smärtan stack till en enda gång, som ett spjut rakt igenom min nästan somatiskt drömlika närvaro. Att dö är precis lika naturligt som att betala sina räkningar: En dag så bara väntar den på dig och du kan inget annat än att ge efter för du vet att den har ett sista datum, oftast i slutet av månaden. Är vi inte i den 31e Oktober?
”Det här är inget liv Anne! En gång var jag en passionerad människa med livslust, den har du tagit ifrån mig. Nu är jag blott ett skal av mitt forna jag. På sätt å vis är din död mer barmhärtig än den domen du givit mig. Från och med idag kommer du vila, jag å andra sidan kommer forceras till att leva ut ett liv i tomhet.”
Hon bleknade bort, jag släppte greppet om kniven. Var det kökskniven hon köpte i julklapp till mig 2009? Svårt att komma ihåg, jag hade aldrig använt den.
På sätt och vis är jag tacksam för den gärning hon nu begått. Aldrig visste jag hur döden skulle vara om inte jag fick mig en stöt i famnen på den äldste fadern av dem alla. Att undra på hur vacker döden kan vara!
Det sägs att när vi dör återskapas vårat liv framför våra ögon, i revy. För mig var den upplevelsen en helt annan.
Ängar är för er kanske inte ett helt obegripligt fenomen? Trots det att majoriteten av er spenderar all er tid framför datorn, fantiserandes om hur en grön äng skulle vara ifall ni fick uppleva dess mjuka beröring.
Även om ängar ofta inte känns eller ser ut som de gjorde när våra kroppar bars av två vingliga barnsben, var min äng inte alls lik någon äng jag skådat förut.
Till att börja med befann den sig inte på någon plats, bokstavligen talat hade ängen uppenbarat sig ur tomma intet och existerade helt enkelt som det enda som var i en värld som aldrig är. Sedan var det inte gräs som växte på denna makabra äng utan något helt olikt vad som borde finnas i naturen överhuvudtaget. Denna ängen bestod blott av glasskärvor i olika färger och texturer! Bland dessa glasskärvor satt två trasiga porslinsdockor som påminde mig om de jag hade haft när jag var liten. Esther och Ethel. Ingen av dem hade några ögon kvar och i deras krackelerade kranien syntes endast en svärta så stark att den på ett underligt sätt lyste genom ögongloberna.
De lyfte på var sin hand i en gest som skulle vara inbjudande men som istället blev raka motsatsen för mig så jag vände mig om för att fly fältet. Utan att tänka mig för sprang jag, fast istället för att sätta ned fötterna mot glasskärvorna tog marken istället slut och jag föll in i mörkret.
Det omfamnade mig.
Kanske så dog jag. Kanske ej.
”I slutet är vi alla ensamma” hade någon sagt till mig. Fast…
Jag kände mig inte ensam. Inte heller i sällskap av någon. Allting var som det skulle fastän precis alla olika stadier av min tankeverksamhet fokuserade på att skicka felrapporter till mig via samtliga kanaler som man kunde nå mig på. Likväl svarade jag ej.
”Låt det ske.”
För det kanske inte finns något starkare än kraften av att ta farväl?