Memoirs of an open mind

När jag skriver dessa ord som sipprar likt vatten direkt ur mina tankar är jag djupt skakad. Till ytan en lugn och oberörd karaktär som i sina egna självbehärskade impulser inte ger något uttryck på annat än en totalt nollställdhet. Men inombords kliver demonerna fram och jag vänder mig inåt för att beskåda deras skärseldsdans kring min hjärterot. 

Det gör mig ont, att beskåda en sådan intelligent och en gång så ståtlig varelse deformeras och försvagas med tiden. Räds, det gör jag, för att svaren själva kommer att deformeras med tiden. Till slut kommer det inte vara mycket mer människa kvar av honom än en simpel maskin som i sin egna simpla mekanism speglar sig blank av en sådan ful och grym enkelhet. 

Vi har alla våra konflikter och problem, dem finge sig vara många och i sällsynta fall även komplicerade nog att få oss på fall. Tja, i all enkelhet är det här min konflikt och anlaget för mina problems uppkomst. Min fader, den mest komplicerade gestalten som någonsin presenterats i mitt simpla, patetiska liv. 
Han, likt många andra hade sin svåra uppväxt då han var född 1939 i Skellefteå. Han har medfarit mycket i sitt liv, allt från den finländska invandringen till när krigsveteraner började undervisa i skolorna på ett brutalt vis. Han skall ha varit på många exotiska platser under sitt liv innan han till slut slog sig ner i Skåne där han kom att bo fram tills idag med min mor. Innan dess var han gift en gång med en annan kvinna vars bortgång sägs ha gått hårt åt min far. Det är i princip allt som jag vet om min fars liv. 
Det finns ytterligare timmar av beskrivning som berättats ur hans egna mun, men inget av dessa berättelser har bekräftats av ytterligare källor och därför väljer jag att utesluta dem ur min korta historia. Inte för att hans fantasi skenar iväg eller för att han ljuger dåligt, nej min far är ingen brutal lögnare, utan därför att ingen vet säkert. Jag tror min far till viss grad, jag tror hans berättelser om det militära. Men han är i detta skede 70 år och rent logiskt har många minnen förvrängts och förbättrats. Det finns så många detaljer som är osäkra. Inte heller finns några memoarer skrivna av varken honom eller någon annan i min familj som jag vet om. 
Jag har tre bilder i mitt huvud på min fader från tiden innan han var gift med min mor. En där han är femton, lycklig och mig upp i dagen. En annan där han gifte sig med sin förra fru. Och slutligen bilden jag hittade i ett gammalt album från forna dar på honom i full utstyrsel, sittandes i en således bekväm fåtölj med en cigarr i handen. Eller var det cigarett? Oavsett fallet är det hans uttryck som ger mig det starkaste uttrycket. Hans blick tyder på en makt, något som brinner inom honom, en enthusiasm som skiner så ljust att man kan tro honom för en framtida ledare. 
Den mannen är sedan länge borta. Hans låga har likt gestalten bakom Bernt Pettersson försvunnit och tynat bort med tiden. Hans inblick och syn över världen har ersatts av ett begär för plikt. Plikten att fullfölja en dags arbete, äta och sedan lungt och stillsamt gå till tvn. Televisionen, människans förfall. 
Men min far är inte lat, nej han har en sport som utövas varje dag. Den utgår på att vid första bästa startskott bege sig in i köket för att möta sin fru eller mitt missnöje med små ting. I många fall handlar det om att uttrycka sitt eget missnöje för himmel och jord, eller kanske bara anmärka en annan människa för att begränsa dennes frihet. Sedan när gren nummer ett är avklarad fortsätter loppet på så vis att ta emot konsekvenserna. Min far är en elitidrottare på denna sport. Han lyckas antingen tala runt temat för att besvara en fråga med en annan eller helt enkelt så anklagar han personen som i början ställde frågan för något mycket mer obetydligt, i vissa fall något personligt. Efter strålande resultat i form av att hela rummet vadar fram genom ett träsk av missnöje beger han sig snabbt ut ur rummet igen för att undvika vidare gräl, in i mål och där är tävlingen avslutad! Rekordet ligger på två minuter!

Något annat min fader är en mästare på är att respektera andra människor. Han hälsar mycket sällan på folk, knuffar sig förbi mig och min bror när han skall till kylskåpet. Och är han missnöjd med en maträtt som tillagas berättar han inte det för kocken förrän allt nästan är färdigt. Skulle maten vara förgiftad och han vara den enda med vetskapen om det, skulle övriga gärna kunna förtära denna utsökta tillagelse utan en enda invändning. Men får han en tillsägelse om att äta så kommer såklart dilemmat fram att maten är förgiftad. Ett starkt bevis på hur högt han kan hålla sin familj samt sina vänner. En stark konflikt försöker han lösa genom att sedan köpa min tystnad med olika tilltugg eller ett spel. Hans generositet står sig i pengar. Men då jag nekar gåvorna kan han alliera sig med nästa person emot mig för att sedan ge mig problem i kommande diskussioner. 
Hur jag än försöker tror jag aldrig att man kan måla upp min fader för en utomstående persons ögon, de måste uppleva det själva helt enkelt. 

Men jag är inte ond på min far. Det har jag inte varit på riktigt på väldigt länge. Många kan anse att jag har rättigheterna att vara det. Andra anser att jag helt enkelt borde se åt ett annat håll och fortsätta vara oföränderligt likgiltig. Ett recept som jag många gånger beprövat. Men det finns så mycket att vara förargad över att slutligen söker personen närmast min far efter svaren för hans karaktär. Min mor har länge sökt efter anledningen till hur en så intelligent man som min fader kommit sig att isolera sig i ett trångt skal av en skickligt framtvingad egoism samt förakt för det som inte tilltalar honom. Om intelligens är min faders klippa är hans sociala kapacitet stupet. 
Allt ser han svart eller vitt, gråzonen existerar ej. Anmärker vi att han är besvärlig med något så får det också vara så. Det är hans respons, allt eller inget. Antingen försöker han eller så vägrar han tvärt.
Även om jag eller mor min försöker finna förståelse för varför han beter sig efter sådana konstiga meriter är det ofta väldigt svårt då vi aldrig har ett konkret svar på frågan. 
Varför har han isolerat sina känslor för människor? Varför visar han ingen empati eller sympati fastän han faktiskt vill? Är det hans stolthet som blokerar hans faktiskta tankar eller är det hans barndom som påverkat honom? 
Frågar jag min fader svarar han att han inte vet eller så skyller han på händelser i hans liv jag betvivlar ens har ägt rum. Det är med stor sorg som jag skriver om min osäkerhet för att förlåta honom, trots det att jag vill, för att han faktiskt aldrig kommer förändras. Inte heller kommer jag få ett svar, det betvivlar jag. 

Men min far är ingen dålig människa. Ju fler dagar som passerar inser jag hur starkt jag älskar honom. Dessa känslor kan dock inte visas för min fader då han inte har någon aning om hur man besvarar dem. Omfamnar jag honom blir han med ens osäker och förstår inte vad han skall göra. Som om mänsklig kärlek totalt förbigått honom. Eller så litar han inte på oss, han kanske inte ens litar på sig själv? 
Är det svaret så vore så mycket enklare, varför han alltid går till attack innan någon vågar konfrontera honom. Likt en vildkatt. 
Men det är inte svaret, och kommer heller aldrig vara. Hans självkänsla är blott ett fragment i ett länge borttappat pussel. Pandoras ask, om ni så vill. 
Men hur kan man lära sig att leva med en person som med åldern blir alltmer förlorad. Det är inte bara sina egna medmänniskor han sårar, inte fysiskt utan på så vis att vi sörjer för den sorgsna varelsen som sakta kvävs inombords ett hårt skal av järn. Han vill verka egoistisk, han vill verka självisk och är i många synpunkter även sådan. Men han är ingen dålig människa. Min fader är ingen rasist och heller ingen eremit. Han har aldrig druckit under tiden jag existerat och heller inte försökt antyda något nedvärderande om varken mig eller min mor. Inte något om folk runtomkring honom för den delen. Han är i sitt eget sinneslag fridfull, men han försöker alltid dölja sitt rätta jag. Som om han är rädd för att visa det som karaktäriserar honom. 

Hur skall jag då förlåta en fader jag aldrig fått? Jag har tidigare nämnt att jag vill, det vill jag verkligen. Men det enda svaret jag kräver är att han är ledsen när han säger det. Att han verkligen menar att han ber om ursäkt. 
Men så är inte fallet. Jag tror inte ens att han vet vad han skall vara ledsen över. En gång i tiden gjorde han det, men den tiden har passerat. 
Han har så länge hållit lejonet inlåst i buren att det slutligen givit upp och accepterat de dåliga förhållandena som råder. Jag frågade honom varför så sent som idag, för en sekund plirrade hans sorgsna ögon till. Han ville säga, men kunde inte. Istället anklagade han en häst för de sparkar han fick när han var barn. Besvara en fråga med en fråga. 
Jag kan inte ens säga om han litar på mig. Respekten har han, men den önskar jag inte. Jag vill inte att en man som en gång var så stark respekterar mig. Jag vill respektera honom, men han har försvunnit.

En stor man är död. Dess efterträdare lever kvar inombords, den mannen är min fader. Frågan är om jag någonsin får reda på svaren kring hans liv innan det är för sent, eller om han håller svaren för sig själv in i graven. Eller om jag kommer grubbla ända in i min egen grav. 
Om tålamod är en dygd så borde mitt namn för länge sedan döpts om efter någon Grekisk filosof. För att inte tala om min mor, vår alldeles egna Einstein, eller Arkimedes om man så får be.

Det är sorgset, den berättelsen jag har kring min fader. En man ingen vet speciellt mycket om. Han kommer aldrig någonsin avslöja sina egna upplevelser. Vi vet i överlag vad han har gjort, men han har aldrig varit mänsklig när han berättat. Inte en gång har han nämnt hur han kände eller reflekterade över situationerna han upplevde i sitt liv. Om han är omänsklig är jag rädd att jag brås mig på honom. 

För i många fall kan jag se en spegel av mig själv i honom. Men i många andra vägrar jag identifiera mig med honom. Till synes är jag och min fader helt olika människor. Helt och hållet. Trots allt är det vad vi gör och inte vad vi säger som sätter stämpel på vilka personer vi är. På så vis är vi olika. 
Men hans saknad för empati samt omänskliga stolthet är för mig väldigt igenkännande. Jag kan inte förneka det, han och jag finner en likhet där. Ur den synpunkten kan jag verkligen förstå honom.

 

Men ändå, så kräver detta mysterie ett svar värdigt en Sherlock Holmes. Jag är ingen detektiv och kommer aldrig att vara det, därför är jag rädd att hans gåtor kommer förbli hans. För alltid.

 

Lustigt, att när jag under hela min ungdom sökt efter en gåta, efter ett mysterie som mitt liv kan baseras på. Att den då skall vara framför mina egna ögon, en labyrint förkroppsligad. Det trodde jag inte.

 

Så, än en gång har jag fallit offer för normerna. Sverige everybody! Välkomna välkomna! Stig på stig på! 
Idag när jag umgicks med några av mina vänner uppenbaras en situation där vi börjar diskutera utseende på olika skådespelare samt liknande ting. Självfallet håller tjejerna på med att komplementera snygga killar samt medge vissa tjejer som de faktiskt också tycker är rätt söta. Fair enough, tja diskussionen fortsätter självfallet och i ren ärlighet uttrycker jag att jag anser en manlig skådespelare (tror det var Bruce Willis) vara sådär lagom snygg och ståtlig. Tja sedan fortsätter diskussionen hett tills vi kommer till nästa manliga skådespelare och jag håller med mina vänner om att han faktiskt är snygg. Slutligen är uppmärksammheten riktad mot mig, för inte kan jag vara heterosexuell rakt av med dessa tankar? 

”Har du funderat på om du är bisexuell?”
Jag: ”Ja det har jag, och är väldigt säker på att jag är hetero.”
”Det är inte ofta killar anser något om andra killar.”
Jag: ”Nej men jag anser vara så pass säker på min sexualitet att jag faktiskt kan tycka andra killar är snygga.”

Det är rent av komiskt hur många människor som verkligen inte kan förstå poängen med att en heterosexuell kille ger en annan kille komplimang för dennes utseende. Det är nästan otroligt så förlorade de blir när man gång på gång nämner något gott i utseendet hos personer av samma kön.
Missförstå mig rätt, jag är heterosexuell. Jag är så hetero som en man kan vara, har flickvän och har aldrig någonsin känt något avvikande. Inget alls. 

Jag är väldigt liberal mot homosexella samt bisexuella människor, jag har ärligt talat inget emot någon med en särskild läggning eftersom de är människor precis som vi. Varför jag tycker som jag tycker och hur det kommer sig är för en annan dag. 

Men varför kan då inte en man anse en annan man för snygg? 
Det är inte precis så att jag vill hoppa på honom och ha sex här och nu, bara tanken räcker för att en hel del mekanismer i mitt huvud skriker ut ett gemensamt: ”NEJ FÖR HELVETE!”.
Med andra ord, snygg är inte sexig. Snygg är något positivt om en människas karaktär, som söt. Eller charmig, eller varför inte bara go’? Om en man är snygg betyder det inget annat än vad jag vill ha menat, han är snygg, hon är snygg. Jag behöver inte sätta på dem för det. 
Varför är så många meningar förutfattade? Om en kvinna lägger en kommentar kring en annan kvinna är det inte precis världens nyhet. Inte heller är det så jättespeciellt nuförtiden (i mina sociala kretsar) att en tjej påpekar att hon faktiskt är bisexuell. Så varför skall då en helt oskyldig och inte alls sexuellt riktad kommentar göra en så stor påverkan? 

Så vad jag försöker säga egentligen är: Lite mer ärlighet skadar inte. Att kommentera en kille gör dig inte automatiskt till bög. Så varför tror man något sådant direkt?

...och Bruce Willis är snygg, å hör sen!

 

 

Ännu en gång välkomnar jag dig, min kära melankoliska gamla vän. Din bittra smak fyller min kropp till bredden med tankar jag önskar få bort. I samma veva spärrar du upp mina ögon för en värld som för stunden badar i en så stark skärpa att jag egentligen bara behöver räcka ut tungan för att låta sötman falla och ta form, ta smak. 

Men det är i dem stunderna som en människa vaknar, för han ser ett ljus i mörkret. Uppskattningen för små ting är aldrig så stor som under din visit. Likt en diamant som tindrar djupt nere i ett mörker så påträngande att dess substans nästan tar en fysisk form. 

Men sorgen finner jag inte i dig min vän, inte idag. Nej, för det är inte faktum att du inspirerar mig till texten som jag ger mig ut på djupt vatten, utan utmaningen att faktiskt kunna klara av att intressera läsaren. En melankolisk text ses som depressiv, med all rätta. Problemet är att så fort texten får det temat i många läsares ögon försvinner ofta även glädjen för att läsa texten. En person har problem som alla andra, mycket riktigt. Men man kan alltid finna en glädje eller en punkt av intresse i någons text. Tyvärr fungerar inte det så idag. För att få respons på sina texter måste man antingen vara respekterad eller känd. Jag är ingetdera och är väldigt osäker på ifall jag har något att förmedla i många fall och just därför söker jag läsarnas tycke. Ett tycke som lätt blir förväxlat med gnäll. Jag ser det mycket hellre som något analytiskt. 

Sorgen har sått ett frö i min själ och jag kan inte finna tröst. Min diamant är för mig utom synhåll. Därför sitter jag här och analyserar det jag kan, för att jag måste få ut mina tankar på papper. 
Varför känna såhär när man i princip har ett fungerande liv? Det är inget fel på mitt nuvarande förhållande, det finns inget att klaga över kring mina vänner samt ovänner. Jag har inga problem med mitt sociala liv, eller liv överhuvudtaget. Likväl är jag född till att känna svärta i stunder då även jag själv inte ser logiken i det. I många fall är det inte ens gamla minnen som återkommer utan bara en tyngd som utav ingen som helst anledning bara lägger sig på mina axlar. Om det är något jag känner omedvetet så förbannar jag mig själv för att jag inte klarar av att faktiskt konfrontera mina problem, för det hade varit mycket lättare. Är det något jag inte gjort så svär jag åt mig själv återigen. 
Men där kommer den gudomliga komedin i det hela, jag lever i gåtor som jag väljer att inte få svar på då jag finner någon trygghet i dem. Men när dessa gåtor börjar anta form och lägga sig på mig rasar allt samman och jag kräver realistiska svar. Hjälp mig! Är det bara jag som är galen eller finns det folk därute med samma problem? 
Vem försöker jag lura? Det finns alltid någon annan som har upplevt liknande saker, det finns alltid någon med dem rätta svaren. Frågan är om de finns inom räckhåll. 

Innan jag slutar denna texten får jag kommer jag bara att lägga en kort kommentar kring mitt bloggande. Det kommer avta. En del har kanske märkt av det redan, men det sker av några få faktorer. Men jag skall lägga fram det ganska enkelt, med allt mindre tid över till annat försvinner min kreativitet. Min inspiration avtar och jag känner mig alltmer tom. Förut var mitt botemedel att skriva av mig men nu finner jag knappt tid eller lusten till att skriva. En ond cirkel som snart är fullbordad. På toppen till allt använder jag all den inspiration jag har till att skriva min bok och det leder i sig till att jag knappt bloggar. Tyvärr.

Jag återkommer någon gång igen, men tiden däremellan är oviss, knapp och obestämd. 

Jag tackar alla mina läsare för den tiden som varit, jag kommer återkomma. Men när vet jag inte.

 

Okej, that's it. Jag ger mig.

 

Det är med stor svärta i mitt sinne som jag skriver den här bloggen. För nog har jag haft en dålig dag och därför kommer jag bitcha om precis det som faktiskt irriterar mig. Vilket från en början till slut gör mig minst lika dålig som de jag riktar kritiken mot. Därför är jag lika värdelös, tyck därför inte mer om mig än vad som står i texten.

 

För vi är så helvetiskt egocentrerade. Det finns inget värre än människan i sina värsta stunder.

 

Exempel nummer 1: En buss på god väg till en hållplats där lilla jag skall av (för vart jag skall är viktigt, ironi), problemet är att bussen inte stannar trots att jag trycker på knappen tre gånger. Jag ber busschaffören att stanna men inte gör han det då knapparna skall fungera "alldeles utmärkt", en kvinna bevisade precis motsatsen. Så jag går bak i bussen, kallar chaffören för "En jävla idiot" lite väl högt. Den förnärmade chaffören stannar mellan två hållplatser och vägrar åka förrän jag går av. Efter ett gräl går jag i princip bort från mitt hus för att hämta min cykel och sedan cykla till huset. Anar ni min förbannelse? Det är jag som har ett problem med chaffören eftersom vad jag inte förstår är att han kanske inte rår för att knapparna är trasiga. Å andra sidan kan han ju för fan förstå något sådant och släppa av mig någon meter från platsen, men det gick tydligen inte. Idioter, båda två. Jag och han.

 

Exempel nummer 2: För att vinna en diskussion till varje pris brer min kära mor på med alla argument som går att hitta. Detta inkluderar min bok jag skriver eftersom hon ger blanka fan i boken och vill att jag skall hjälpa till mer i hushållet. Faktum är att jag inte har skrivit något på en månad. Enda tillfället jag skrev denna månad var i förrgår. Men det är ju inte relevant att mitt skolarbete tar upp all min fritid utan det är fel på mig då jag "spelar för mycket och skriver på den där boken som så vitt jag vet är ett fritidsintresse och inget annat". Men jag har ingen fritid.

Nej hon måste vinna grälet och därför drar hon på. Glöm att jag ens kan återkomma med argument för då är jag upprorisk eller så är jag också uppkäftig. Tro mig när jag säger, att vad jag uttalade under den diskussionen inte var ett ord och att det inte är mina naiva tankar från en naiv ungdom som talar utan bara faktum att hon inte förstår sig på att sätta sig i andra situationer. Varför skall jag anstränga mig för hennes skull om hon inte lyssnar.

Typiska gräl.

 

Exempel nummer 3: Att jag faktiskt sitter och grubblar över vad jag själv anser vara en onödig dag kontrollerad av min egna frustration och vrede. En vrede jag inte behöver slösa tid på, tid jag inte har. Jag blir äldre och allt som man grubblar på gör mig knappast yngre. Varför skall jag tänka på något så patetiskt som ett samtal, ett samtal som ändå inte leder något vart?

 

Jag är egoistisk. Kanske det, jag må vara väldigt självisk. Men då är det inte mer än rätt att kalla busschaffören, min mor och alla övriga moment som faktiskt vi konfronterar dagligen för egoistiska. Alla tänker på sitt bästa.

 

Alla.

Titeln må vara lustig,

Den måhända friger dina tankar från deras kurra

Men jag försöker inte vara förnuftig,

Då mitt huvud har börjat snurra

 

Allt som jag tror är realistiskt

Kvävs av vad som en gång var

Jag försöker inte vara sadistisk

Men mitt plågade ansikte borde få egen avatar

 

Mina tankar är förvridna om jag så får be

Men faktum är att jag inte riktigt hänger me'

Denna dikt förklarar inget

Jag försöker bara få mig själv att le

 

För i detta dödstysta rum

Sitter min rörelsebefriade kropp

Jag är inte handikappad, kanske bara dum

Att jag inte ens lyckas analysera mina egna händelseförlopp

 

För vad tjänar dikter till

I slutändan är de bara budskap utan värde

De leder inte dit man vill

Utan är ett ledjus på färden

 

Nej jag skall inte grubbla något mer

Somliga läsare må väl hurra

Men vad som än händer eller sker

Fortsätter mitt huvud att snurra

 

 

Jag vaknade av att hon låg där tätt intill min kropp, andades djupt och obekymrat. Hennes andedräkt värmde min nacke och hennes hand rörde sig genom mitt hår. När jag vände mig om vaknade livet till runtomkring huset på Flädie Banväg och trafiken satte sig i rörelse. Det var en underbar minut. Hela världen fanns därute, den väntade.

 

När jag steg upp låg hon kvar i sängen, under täcket. Hennes blick vilade på mattan under mina fötter, jag bestämde för att laga frukost åt oss båda samtidigt som hon stannade kvar i sängen. Det var trots allt bara ett rum emellan oss. När omeletten var klart begav jag mig tillbaks till rummet, vi åt under en djup tystnad.

När vi var färdiga kastade hon en kudde på mig och jag besvarade den med att kittla henne. Där låg vi, flämtandes och stirrade på varandra. Hon gav ifrån sig sitt gömda leende, som jag betraktade ur den döda vinkeln mitt sinne befann sig i. Jag smekte hennes kind och hon besvarade smekningen med en kyss. Hon undrade vad som var fel, jag svarade att jag inte visste.

 

För jag hade inte vetat tills hon frågade. Det var något fel, innerst inne visste jag att något var fel. Det var för perfekt för att vara sant, allt, hela scenariot var idylliskt! Jag älskade henne, jag älskade henne av hela mitt hjärta. Vi skulle aldrig någonsin behöva skiljas åt igen utan vi förblev liggandes i min säng tills världens undergång.

 

En röd solnedgång. Vit snö. Vissna rosor.

 

Varför var jag så lycklig? Jag förtjänade knappast lyckan, hela mitt liv hade jag sökt den och funnit den. Men i slutändan förtjänade jag inte att vara lycklig, då jag verkligen kände att jag inte borde varit lycklig.

Kärleken har den makten.

 

Vi var för evigt.

 

Det var då jag vaknade upp...