Memoirs of an open mind

Då är vi på väg till Åre. Skulle kunna säga att vid klockan halv tio som nu är vi lite mer än halvvägs och jag har bläddrat igenom alla bilder jag har på den här datorn för att bara rensa tankarna. Detta hjälpte självklart inte.

Till att börja med blev jag näst intill tokig då jag dels fick se bilder jag inte ville se egentligen. Bilder som just nu för mig är väldigt smärtsamma att se eftersom de får mig att blicka tillbaks till tider som just nu känns lyckligare än den situationen jag befinner mig i idag.

Det är sant som det är sagt: "Du uppskattar aldrig riktigt det du har, förrän du har förlorat det."

Sanningen är att jag uppskattade vad jag hade, men ett faktum är självklart att jag nu uppskattar vad jag en gång hade ännu mer för att jag just nu lider av dess frånvaro. Jag saknar ärligt talat allt kring det jag en gång hade.

Faktum är att jag talar om en väldigt specifik sak, det är inget tal om mitt liv eller en tonårings depressiva tankar som så varit fallet många gånger förut. Den här gången lägger jag väldigt mycket tid på att beskriva en särskild tanke och rekommenderar därför folk som är intresserade att läsa igenom och om dem inte förstår bara reflektera över vad jag skriver som något man bör tänka över.

Jag har blivit tilltalad att jag överdriver, man har kallat mig barnslig. Men jag förstår tydligen inte innebörden, inte den normala definitionen av det i alla fall. Faktum är att jag fortfarande står oförstående för dessa ord när jag reflekterar över dem händelserna som lett mig in den labyrinten jag befinner mig i just nu. Problemet är att jag inte finner min väg ut förrän jag hittat alla pusselbitarna, men de är spårlöst försvunna eftersom all möjlighet till att ens få kontakt med det orakel som håller mig i fångenskap från sanningen vägrar sammarbeta eftersom hon inte anser mig vara intressant nog. Det är vad jag fått höra, den enda ledtråden jag har är all historia jag fått uppleva samt frasen "folk tröttnar på varandra". Inget mer.

Jag står ganska obesluten över vad jag skall eller måste göra. Jag har uppskattat varenda sekund jag fått tillsammans med dessa händelser. Allt vi har eller inte har genomgått har skapat ett tycke och en känsla jag inte kan få bort bara genom att glömma.

"See the animal in its cage that you've made. Are you sure on what side of the glass you are on?"

Vad får en att ta beslutet för att bara sluta upp med att existera hos någon annan? Vad för ondskefull kraft kräver den övergivne personen att respektera det beslutet? Hur kan man behandlas på ett sådant vis utan att ens veta vad man har gjort för att ha försatt sig eller blivit satt i ett sådant läge?

Jag befinner mig sannerligen i en labyrint vars slut inte finns att se någonstans. Jag strövar och jag finner inget svar, jag försöker vara förstående men jag kan verkligen inte förstå. Frågan är om det finns något att förstå? Överdramatiserar jag eller är sanningen den att jag har gjort något. Är det hela bara en fråga om att svaret är en allt mer nalkande vinter av känslor kallare än döden själv eller är det en fråga om svek?

Vad som värre är att jag inte vet och lär inte veta. Mitt svar finns ingenstans att finna eftersom jag inte är tillåten att veta. Så vida jag inte konfronterar väktaren själv. Så vida jag inte går rakt fram och startar den avslutande striden.

Problemet jag räds över då är hur det skall sluta, jag vill finna slutet av tunneln men jag är inte alltid villig att betala priset för att finna min väg ut. Jag är en väldigt naiv människa, det kan jag definitivt medge. Jag vill komma ut med alla oddsen på min sida, jag vill sluta fred mot oppositionen. Jag vill inte förlora något varken moraliskt eller fysiskt. Men jag vet att risken är stor, fast väntar jag ut det hela kommer jag förlora det fysiska jag håller så pass kärt.

Än värre är att om jag tar det slutgiltiga steget, att jag faktiskt möter det jag fruktar så hårt skall försvinna från mitt liv för alltid, är det en stor risk att jag får blodad tand och förstör mer än vad jag kan rädda. Det finns mycket på spel och i mitt fall är fler odds mot mig än vad jag kanske är medveten om.

En av dem är att jag faktiskt anser överdriva. Jag vet inte vad överdrift är om jag själv anser det vara något som kan förändra några personers tillvaro på grund av en anledning jag inte ens ser som duglig. Jag förstår inte och kommer inte förstå tills någon förklarar för mig hur det verkligen ligger till.

Därför är slutsatsen nog, om jag inte får veta något snart kommer jag ta det sista slaget. Då kommer allt eller inget fram och någon kommer såras. Någon kommer att slängas tillbaks in till labyrinten och någon kommer att erövra nyckeln till gåtornas port. Någon kommer att ha avsmak för sin andre resten av livet och en annan kommer att sky sig själv för ett tag.

What to do?