Memoirs of an open mind

Tjo allesammans!

Nu är jag tillbaks (igen) och väldigt glad för en gångs skull!

Fast klaga det skall jag!

Jag har efter en kväll vid datorn sökt mig runt lite på olika sidor där folk bloggar om sitt liv. Jag kan verkligen inte annat än att stirra över vad jag ser.
Försök att gå in på "blogg.se" och sedan försök att hitta en enda blogg som inte handlar om mode för tonårstjejer eller kvinnor över tjugo. Visst visst, inget illa ment mot dessa exemplar som beskriver vad de har på sig för dagen eftersom det alltid finns någon som är intresserad av detta och det är inget mig emot. Jag har ärligt talat inget emot folk som talar om mode. Men om jag skall försöka klargöra vad jag vill ha sagt, leta lite till så kommer du in på bloggar skrivna av 30-åriga kvinnor, jag poängterar, kvinnor om deras liv och annars om mammor samt deras liv.

Börjar någon förstå vart jag vill komma?

Antagligen inte. Vid det här laget sitter väl vem som helst och funderar vad tusan jag vill ha menat, jag har inget emot ambitiösa tjejer/kvinnor som bloggar, jag njuter av att läsa eftersom det är en avkoppling och vilket kön som skrivit det jag vill läsa spelar ingen som helst roll.

Men vad jag hade velat unna mig lite oftare skulle i så fall vara bloggar skrivna av killar/män samt deras vardagar och deras reflektioner för om sanningen skall fram är vi väldigt lata när det kommer till att vara seriösa. Vi trivs med att kommentera snuskiga eller totalt urspårade historier på flashback men vi kan inte ta och sätta oss framför en dator någon halvtimme för att reflektera över dagen eller över flickvännen?

De som gör detta: Bra jobbat! Tummen upp! När jag väl finner er skall jag se till att kommentera era bloggar.

Men för de som föredrar Lunarstorm eller debatter på Aftonbladet måste jag tyvärr utropa ett litet bu. Ni får göra vad ni vill men det vore något alldeles extra om ni skrev lite här också för allvarligt talat, och jag tror inte jag är den enda, har många fått nog av egobilder på bilddagboken eller kåta killar på Lunar. Vi har tröttnat  på moralgubbar och deras tycken om politik på Aftonbladet (finns dock några stycken som fortfarande roar mig och som jag följer). Vi vill ha mer blogg och mer vardagsliv! Jag vill i alla fall detta!

Bra jobbat tjejer! Ni har totalt dominerat ut det manliga könet från blogg.se, det finns män som skriver. Definitivt! Men inte ens i närheten så många som ni tjejer och inte ens i närheten så många män som läser andras bloggar. Är vi lata eller har vi bara en extrem ovilja? Är det manligare att ta sig en bärs och sätta sig framför någon p-rulle eller ett bilmagasin? Skall vi verkligen hålla oss till de typiska fördomarna eller skall vi visa världen att vi också kan?

Det minsta ni män kan göra är att kommentera det här inlägget för att visa vad ni tycker ;)
Kvinnor är också väldigt väldigt välkomna, after all, ni står för 80% av den läsningen jag unnar mig på blogg.se!

"What would you do if you woke up and all was gone?

Jag har ingen aning varför jag skriver detta eller hur lång min historia kommer att bli. Faktum är att jag faktiskt inte har någon aning om varför jag skriver den här berättelsen överhuvudtaget. Förvänta er inga stjärnskott och definitivt inga applåder för er del att ni läst något av det jag skrivit eftersom det antagligen ändå inte är läsvärt.

Mitt namn är Stig, bara Stig. Det är namnet jag blivit kallad hela mitt liv och det är även det namnet som kommer att finnas på min gravsten.

Själklart skriver jag detta av en anledning, som en förklaring. Som allt annat här i livet föredrar jag korta, raka och precisa valmöjligheter. Jag vill ha snabba svar och jag vill även göra det enkelt för mig. Det skall inte vara något komplicerat i mitt liv eller också så hoppar jag i sjön. Sådan är jag och sådan har jag alltid varit. Det enkla med den här historien är att den är så självklar och genuin på sitt vis, det är inget annat än det perfekta beviset för den polis som någonsin får för sig att leta bland mina anteckningar. Man skulle kunna säga att det här är det sista jag skriver innan jag sätts antingen bakom lås och bom eller också på ett psyksjukhus.

Vart jag vill komma eller om jag bara föredrar att hoppa ut genom fönstret på andra sidan rummet i det här sjaskiga lilla motellet, det har jag ännu inte bestämt. Jag vet bara hur lite jag har kvar att leva för och vad jag har förlorat. Jag vet nu, vad jag inte visste innan, hur lätt små klumpiga val i livet kan leda till något stort träsk du aldrig kan ta dig ur. Jag fann mitt, och där förblir jag i en evighet. Ironi? Sarkasm? Knappast. Bara ren och simpel ärlighet.

Allt började för ungefär en vecka sedan. Inte så mycket mer än det, till och med att berätta detta kommer vara oerhört enkelt.

Jag har hitills levt under lagens trygga vingar, betalat mina skulder och deklarerat in skatten i tid som alla andra. Mitt jobb som VD för ett mindre företag i mellersta Sverige vars största uppgift är att tillverka pappkartonger av alla slag är inget direkt man skryter om för sina släkt och vänner varje lördag kväll. Mitt liv har präglats av små problem och stora ömma stunder med min fru Johanna eller Hanna som jag föredrar att kalla henne. Tillsammans fick vi en underbar son vars namn var Jakob, han var våran största juvel och glädjestund här i livets mörka intervaller.

Man kan kort sagt säga att jag har levt den typiske svenskens liv, eller kanske en alltmer sällsynt dröm med tanke på problemen med invandringen och ekonomin vilket jag inte skall lägga mig så mycket i eftersom det är helt och hållet orellevant med vad jag vill berätta.

Till att börja med var det en lördag kväll och jag hade efter en god middag fått för mig att jag var på gott humör. Därför ringde jag min son som för stunden var på en buss på väg från någon födelsedagsfest, det var ganska sent på dygnet som ni kanske förstår, och hans svar var lika entusiastiskt som det var drucket. Inget emot drickandet förstås eftersom jag själv var i hans ålder och bättre att han smakar på alkoholen nu efter att han blivit myndig så att han lär sig sätta gränser istället för att driva omkring på nattklubbar utan någon kontroll. Hade han varit under arton hade jag min själ aldrig tillåtit något liknande. Men alla måste vi ta oss "en jävel" någon gång och det var kanske inte min roll som far att se upp för Jakobs privatliv längre.

Jag tog bilnycklarna till Volvon, ja en Volvo, som jag inte hade bytt däck på ännu och eftersom det var vinter gjorde jag ett väldigt dumt val. Misstag nummer ett, eller två egentligen eftersom jag lät Jakob dricka en sådan kopiös mängd starkdryck utan att faktiskt veta hur berusad han var men det tar vi senare. Jag satte mig som sagt i bilen och såg att bilens varningsskärm var på, den ville vänligt informera för mig att det var något ok på gång med bromssystemet. Detta var för mig en petitess som definitivt inte skulle finnas mellan mig och min sons hämtning. Misstag nummer två, eller tre.

Efter att jag körde ut på vägen insåg jag att Jakob nu måste ha gått av bussen för ett bra tag sedan, jag visste inte riktigt var han befann sig och jag hade ingen mobil för att ringa honom. I vanliga fall hade jag inte gjort något liknande heller så detta räknar jag inte som ett misstag utan som något förekommande även om ni kanske gör det.

Så slutligen växlar jag och lägger i fyran, jag är nu alltså uppe i en åttio kilometer per timme. Det är trots allt en landsväg.

Utan att det faktiskt står klart för mig vad som händer smäller något till genom rutan och sedan hoppar bilen. Jag lägger hela min vikt mot bromspedalen och stannar så tvärt att bilen nästan slår runt. Jag stiger ut för att undersöka skadorna på bilen först såklart eftersom jag trodde att jag hade kört på ett villebråd vilket inte var fallet.

Det var min son.

Min kära son som jag älskade mer än allt annat i hela världen, han hade varit så drucken att han inte ens hade tänkt tanken på att använda en ficklampa eller reflex när han begav sig ut i mörkret. Nu var det jag, hans egna far, som hade hans blod på mitt samvete. Jag var en mördare, vare sig jag logiskt sätt var oskyldig så var det jag som hade tagit en ung mans liv.

Jag vet inte hur länge jag bara satt där, panikslagen med en bitter blandning av chock samt sorg. En djup sorg.

Självklart hade en sund människa ringt ambulansen samt polisen på två röda. Nu visar det sig att när det gäller liv, död och sitt eget skinn är inte alla människor människor. Vad jag försöker säga att det är dessa situationer som definierar oss som människor, jag var inte en av dem.

Efter att jag kommit över chocken, efter att sorgen slagit sin djupa och eviga rot i min plågade själ, då började jag tänka på mig själv och mitt liv. Det var självklart att jag skulle klandras för det här mordet, med all rätt. Det var jag som skulle få sitta av detta brott och förlora resten av det jag höll kärt i mitt liv. Utan att veta något så hade jag avslutat mitt liv vid den stunden som jag tog min sons, skillnaden mellan oss två var att hans liv var utplånat. Mitt liv skulle sakta tyna bort bakom flera lager betong och en del stålrör. Jag var dömd.

Så jag tog mig till flykt. Vad jag hade i bilen var min plånbok med ett körkort, kontanter, kreditkort och dylikt. Jag hade en extra jacka och en liter bensin i en reservtank. I handsfacket hittade jag även en Bob Dylan cd skiva och en instruktionsmanual med Volvons alla funktioner.

Jag tog beslutet att oavsett vad jag gjorde skulle det stå mig dyrt om de hittade mig. Jag hoppade helt enkelt in i bilen efter att jag mödosamt släpat min sons lik ner i diket. Sedan körde jag norrut.

Det var varken varmt eller bekvämt att sitta i min stol just då. Skuldkänslorna och sorgen älte mig inifrån samtidigt som kylan genom den trasiga rutan förvandlade mig till en glasspinne. Efter tretton timmars oavbrutet körande med fyra stop för påfyllning av bensin var jag slut. Klockan var två på eftermiddagen dagen efter olyckan och ännu hade ingen polis letat efter mig, det bästa var att ingen hade hitills sagt något om min sons lik, varken på tv eller i tidningarna. Jag beslutade mig därför för att köra in på en verkstad för att få rutan lagad.

Mannen framför mig var en ilsken typ, en sådan som man visste hade en fruga som vänstrade med grannen. "Gräset är alltid grönare på andra sidan."

Han grymtade åt mig att det skulle ta fyra dagar för bilen att bli klar, jag svarade artigt att jag inte hade så mycket tid på mig. Han svarade abrubt och irriterat att han inte hade tid att "fixa" en trasig ruta på plats såvida det inte var ett riktigt nödläge vilket han tydligen redan hade bedömt att det inte var. Jag försökte att få denne man på bättre tankar och efter ett tag lyckades jag, han insåg kanske hur det stod till med min hälsa. Eller så var det helt enkelt den kollosala bonusen jag gav honom i förskott. Jag tror på en kombination.

Efter sex timmars sömn och fyra kofeintabletter senare, jag överdoserade, var jag på god väg igen. Mitt mål var oklart även för mig men jag visste att om jag fortsatte i den här stilen så kanske, bara kanske, hade jag en chans att undfly mitt öde. Problemet var att jag tyvärr inte kunde undfly mig själv.

När jag anlände vid Karesuando, för de som inte vet är detta en av de nordligaste städerna i Sverige och även känt som en alldeles utmärkt plats för mat och husrum innan man tar sig över till Finland, var klockan fem på morgonen följande dag. Jag sov i min kära Volvo och vaknade klockan åtta av att min telefon ringer. Såklart hade jag slagit på den av misstag efter att min bil blev lagad och sedan dess hade min fru försökt att få tag på mig över trettiotvå gånger.

Ni får ursäkta detta hastiga brev, men när som helst kan jag bli tagen av vem som helst eftersom jag sedan två dagar tillbaka är välkänd över hela Sverige som "Volvomannen" vilket jag finner väldigt klychigt.

Jag stannade i Karesuando i fyra dagar. Fyra dagar av yttre lugn men innre plåga, mitt samvete ville inte ge mig någon som helst ro. Det hela slutade med att jag blev temporärt galen, kunde inte sova och såg syner från natten samt annat påhittat om hur jag mördade och körde över folk. Jag fann mig inte förrän tre dagar senare när jag låg i badkaret med en cigarett, jag röker inte vanligtvis, och insåg i det läget att jag hade legat just på samma ställe i fyra timmar. Det var då jag förstod, vad som än hände var det mitt liv jag förhalade och det var även mitt liv som gick till spillo.

Missförstå mig rätt, jag saknar min son otroligt mycket och jag förbannar mig för min feghet. Jag vill verkligen få allt ogort och ifall Gud hade kunnat ge mig den chansen i pant för min förmåga att se eller vad som helst hade jag gjort det. Men nu när inga tecken finns att hitta eller någon utväg finns att se kan jag inget annat göra än att försöka gå vidare.

Efter Karesuando förflyttade jag mig till Kiruna och det var ungefär där jag suttit tills nu. På ett sjaskigt motell. Mobilen har jag gjort mig av med för längesedan och mina pengar på kreditkortet är slut då de har spärrat det. Som tur var hann jag ta ut en större summa i Stockholm innan jag förflyttade mig norrut vilket gav mig lite tid eftersom polisen antagligen sökte på fel ställe. Det ända som kunde få fast mig var min Volvo, men den körde jag ner i en flod igår. Jag är nu nästan helt laglös och jag vet ingen utväg, jag är väldigt dålig på komplicerade sitauaitoner. Receptionisten har antagligen ringt någon som vet vem jag är vid det här laget och i vilket fall som helst kan jag inte lämna lägenheten då min bild står i så gott som varje tidning. Att byta identitet är därför ingen vidare bra idé det heller.

Nej som sagt mina vänner, livet är inte alltid som man vill. Mitt liv tar antagligen slut här och därför får jag i förväg säga farväl. Min framtid är ännu oklar. Det enda som jag faktiskt kan slå fast är att jag är helt tom innuti. Jag har inga som helst känslor överhuvudtaget, ingen rädsla och ingen smärta. Bara en djupt inrotad ångest som kommer att finnas hos mig för resten av mitt liv.

Någon knackar på dörren"

Innan jag ens börjar på dagens eller kvällens tema vill jag att alla som någonsin kommer bry sig om att läsa det här inlägget bara ignorerar faktum att jag ännu en gång kommer att bryta mot mina egna regler. Jag tror att jag längre fram i tiden kommer att bli tvungen att förklara mig eller i alla fall omdefiniera vad jag verkligen menar och tycker.
Förklaringar, förklaringar och förklaringar... Det krävs alltid en förklaring för vad man tycker och man måste alltid förklara sig i alla situationer för att på bästa möjliga vis uppfattas rättmäktigt och trovärdigt eller vad det nu än är som skall vara målet. Men jag är trött på att förklara för döva öron och jag kommer därför absolut inte förklara mig på något vis under bloggens gång för jag tycker inte det behövs. På sätt och vis är det här inlägget en förklaring och därför anser jag inte att jag måste förklara specifika delar ännu tydligare.

Med det sagt.

Jag kunde inte sova. Eller snarare sagt, jag kunde inte somna om. Hela livet kretsar kring överlevnad och överlevnad i sin enklaste form är mat och sömn. Sömn som i sig borde vara det medlet som är lättast att nyttja då vi naturligt sätt sover väldigt lätt är något jag under de senaste åren kämpat med. Tänk er att anstränga sig för att ens kunna somna, att försöka göra en jäkla massa förberedelser för att inte vakna gång på gång under en natt. Men att ändå vara pigg dagen därpå, så mycket som man kan för kung och fosterland.

Hur som, jag kunde inte somna om. Allt jag bara låg och tänkte på var nya dikter (som självklart frammanades i mitt huvud och mina tankar) samt nya texter till noveller, låtar etc. Det andra som kretsade i mitt huvud var tusentals minnen av människor jag älskar, saknar, trivs med och hatar. Mitt liv i revy. Tredje var ansikten, ansikten på folk jag aldrig ens träffat och ansikten på folk som jag själv kommit på. Ansikten som för mig uppenbarligen inte sade något alls förutom att de bara fanns där, framför mig, stirrandes ut i det tomma intet. Det slog mig på något väldigt långsökt och omöjligt sätt, att dessa människor kunde lika väl ha varit ansikten jag hade träffat eller som jag kommer kunna träffa i en snar framtid om jag gör något av mitt liv.
Ännu mer långsökt var det jag skall komma till nu.

Har ni någonsin funderat över om ni faktiskt har det ni verkligen vill ha?

Självklart är detta en väldigt individuell fråga. Många svarar ja, många inser efter att de svarat ja, att de kanske inte har precis vad de alltid drömt om hela sin barndom eller hela sitt liv. Andra är så besatta eller bländade av kärleken, vilket jag ser som något positivt i det här sammanhanget, att det inte finns något bättre svar än just ja.
Sen har vi ju skaran av folk som säger nej.

Nu skall jag även tillägga att det vi alltid velat ha eller drömt om att ha sedan urminnes tider inte behöver vara en specifik sak utan kan vara en känsla eller ett minne. Det kan vara din partner eller en leksak, kanske ditt livsverk eller bara en gammal film.
Det kan vara allt.
Nu frågar jag dig, har du verkligen det du önskat dig hela ditt gågna liv?

Om du nu tänkte att du faktiskt hade det är jag väldigt glad för din skull, verkligen. Är du i min ålder är jag ännu lyckligare vilket du självklart också är, för inte många har på en så kort livstid åstadkommit det de vill ha. Somliga vet inte vad det är de saknar eller önskar ännu.

Låt oss nu vända rampljuset mot skrivaren igen, mig.

Vad jag reflekterade över var att visst, allt jag önskade mig som liten/yngre i form av saker har jag alltid lyckats få tag på förr eller senare med hjälp av mina föräldrar eller diverse småjobb jag funnit under min tid som ungdom. Dessa har ju bidragit med en viss kassa som jag spenderat på allt en naiv tonåring någonsin har kunnat begära. Men trots det, har jag ännu inte funnit precis det jag söker efter.
Vad jag söker efter är inget minne, ingen perfekt värld eller världsfred. Vad jag söker efter är något man inte kan köpa för pengar (som vanligt vann Shakespeare igen, livets ironi) utan något som måste åstadkommas.
Vad jag söker efter är en känsla av ett inre lugn i en kombination av ultimat lycka och en viss stolthet. Vad jag, eller vad jag tror alla söker efter förr eller senare är, någon form att åstadkomma ett stort dåd som gör mig stolt för att jag lyckades dels för att jag kanske inte vågade eller kanske för att det bidrog till något bättre, och dels att någon håller av en.
Inte som en vän, detta har jag och är väldigt tacksam över trots att jag kanske inte visar det alltför ofta. Vad jag söker efter är något bortom gränserna av vänskap, detta är inte bara kärlek utan en kombination jag själv inte lyckats lista ut ännu. Eftersom jag inte lyckats lista ut det vet jag ännu inte vad jag själv vill och detta bidrar kanske till en stor osäkerhet över dels känslor och dels handlingar.

Som jag sade förra gången "jag älskar, men jag är för stolt eller dum för att säga det", är en sanning jag ibland önskar att jag inte berättade för någon. Men hur kan man bli av med sin största svaghet om man inte erkänner den?
Nej svaret är att visst, som alla andra älskar jag, men jag älskar en kombination som finns i fler än en person och som tillsammans blir en ej existentiell siffra. Den går inte att lägga ihop likadant som det är omöjligt att finna Ms. eller Mr. Perfect. Det finns inte. Jag talar inte om ytliga saker eller attityd utan personligheter.

Så, ända sättet för mig att bli lycklig är om jag gifter mig med en schizofren?

Skärp dig för i helvete....

Svar uppskattas :)

By the people and for the people

Nu har jag spenderat tre dagar hos min familj och mina morföräldrar i Mrozowa Wola, Polen. Vad jag har kommit att inse efter en tids uppmärksamhet är hur perfekt varje familj vill visa sig för den andra.

Min polska sida av släkten består av fem systrar, varav en dog när jag var fyra, samt deras familjer som varje sommar och vinter besöker sin mor och far. Modern och fadern som då är min mormor och morfar bor på en liten bondgård i mitten av byn Mrozowa Wola, en timmes färd från Warszawa.

Varje syster har sin familj att ta hand om, en av dessa systrar är självklart min mor.

Problemet är att hur väl vi än känner varandra och hur väl vi än vet om varandras brister försöker systrarna på något envist eller desperat vis visa upp "sin" familj för resten i ett försök att bevisa sin goda uppfostran eller bara för att inte skämma ut sig själv, detta är ännu oklart.
Följaktligen uppstår det en del onödiga och pinsamma för att inte säga stressrelaterade situationer där varje syster skäller ut sin man eller säger till sitt barn vad de borde och inte borde göra, men gud förbjude ifall någon sa till dem vad de borde göra såvida det inte är en annan syster eller deras egna föräldrar som har något att antyda eftersom de är på samma nivå i den viktiga familjekedjan.

På något vis är detta ändå inget problem eftersom det krävs någon form av status i familjen för att den stora balansen i släkten skall upprätthållas, man behöver trots allt överhuvuden och tjänare rent metaforiskt i alla lägen.
Det jag bara inte kan förstå är däremot hur desperat och envist dessa syskon försöker rätta till alla misstag för att visa sin familj i bättre dager än den andres, som om våra liv vore en stor tävling om vem som har lyckats bäst för två föräldrar som ändå redan har valt sina favoriter, inte bara efter hur de uppfört sig utan också efter vilket kön de varit samt kroppsbyggnad och utseende.
Detta kan ses som kränkande eller stötande på något vis och jag anser själv att det är fel men vi väljer alla våra favoriter efter utseende, uppförande samt ifall det är en kvinna eller man, pojke eller flicka. Därför är detta helt naturligt.

Samma problem har jag uppenbarat i kyrkan, hur folk återvänder dag ut och dag in till en kyrka i byn för att motta guds barmhärtighet och förlåtelse när de gör samma synd dag ut och dag in.
Detta är något de är fullt medvetna om men som de ändå begår om och om igen för att sedan ångra det inför gud. T.ex. vet jag av en massa skvaller för att inte tala om skitsnack som kretsar runt i byn, dessa glåpord eller beskrivningar av näste person har ju uppstått av någon form av svartsjuka eller bara avsmak vilket i sig ses som en synd.
Varför för i helvete återvänder samma människor dag ut och dag in till en kyrka när de sedan länge förlorat sin betydelse?

Om det krävs rättfärdighet för att komma till himmelen, då finns där inga människor att skåda. Är det kärlek som för oss vidare klarar vi oss knappt.
Är det ärlighet kan jag redan nu påstå att vi hör alla hemma i helvetet.

Varför skapar vi en religion (eller följer en redan skapt religion av högre makter) med så höga standarder att vi uppenbarligen redan vid tidig ålder (8 var min då jag minns att jag själv begick min första stora synd medvetet) kommer att förlora och förvisas till vad som än anses vara botten i kedjan av allt heligt. Detta är för mig både obegripligt och oförståeligt.

Vi var inte skapta för att leva ett fredfullt liv, både det goda och det onda lockas fram hos en människa under dramatiska förändringar och dramatiska situationer.
Vi krigar, slåss, konsumerar, mördar bara för att skapa en förändring i vardagen. Som Dostojevskij själv sade var att ifall vi människor hade levt enligt principer Bibeln skapat hade vi alla förr eller senare begått kollektivt självmord eller bara förlorat oss själva till en gråaktig vardag.
Vi skapar musik, vi skapar våra egna problem som ibland inte ens existerar bara för att skapa den förändringen vi behöver för att känna oss glada eller att vi har åstadkommit något. Ibland gör vi väldigt hemska saker och ibland offrar vi oss för någon eller något annat.
Vi filmatiserar händelser för att själva drömma oss bort från verkligheten till något annat, bättre, mer intressant. Notera att bättre inte tvunget betyder bra för våran hälsa eller andras hälsa utan en förändring på antingen positivt eller negativt stadie.

Vi skvallrar om folk som gjort spännande och ibland hemska saker för att vi antingen finner detta väldigt intressant eller för att vi vill vara i deras skinn och uppleva dessa situationer, vem har ärligt talat inte önskat någon gång att vara modell eller riktigt rik?
Vem har inte velat vara en superstjärna som bara spenderade pengar på lyxiga bilar, tjejer, sprit, kokain ja allt som finns att hämta vilket är lite olika från person till person, men faktumet kvarstår. Vi vill alltid ha dramatik och inte någon gråaktig vardag.

Detta är ett faktum och inte längre ett påstående.