Koltrast 18
Jag fick henne i gåva av mor och far. Denna kropp som skulle hålla ett löfte om något vackert.
Med åren växte vi ihop till en, jag kunde bevaka hennes svepande rörelser över himlavalvet, ty det fyllde mitt hjärta med ro.
Tiden passerade, med den gled vi isär och mitt hjärta brast itu. Vad var det jag hade glömt?
En dag när jag passerade ett gammalt hem, det som en gång varit vårt, föll den majestätiskt från skyn.
En fjäder i kolsvart detalj, susandes lätt genom vindarna som bar den för att ömt landa i min hand.
Tårarna vällde fram, nu hade stoltheten givit vika och jag såg den sanning jag så länge fruktat. Hon var borta, upplöst i tidens vind, likt en droppe i öknen hade hon tynat bort. Kvar stod jag med klar sikt om min förlorade vän.
Vi skulle aldrig bli en igen, ty hon var en vacker fågel vars sång bar livets essens över land och hav. Men jag...
Jag var bara människa.