Memoirs of an open mind

Svaren som ingen ville höra

 

Emanuel öppnade ögonen. Han befann sig återigen på gräset intill ladan, Markus såg direkt på honom.

”En sak jag inte förstår, varför återvände Markus?”

Josefine såg på Emanuel med ett djupt förtroende. ”Han visste, om det var innan eller efter att han dog vet jag inte. Jag kan bara gissa att han försökte tala med pappa, att det drev pappa till vansinne. Till slut förstörde han boden. När han såg att inte det heller hjälpte så sprang han långt och länge. Jag följde honom så länge jag kunde, men vi andar är också låsta till en viss plats och kan inte ta oss hur långt som helst från gärningsplatsen. Jag kunde känna hur min energi försvann gradvis, jag försökte få pappas uppmärksamhet men han verkade inte kunna se mig trots att jag bokstavligt talat var framför honom en lång stund och talade till honom. Till slut gav jag upp.”

”Vet du vad som hände med din far?”

”Nej, inte riktigt. Markus kanske vet men han har aldrig talat med någon, inte ens med mig.”

”Om han tog sitt liv, skulle du möta honom då?” Emanuels nyfikenhet väcktes till liv ånyo.

”Ingen aning. Vi är ju kvar på jorden, bundna till den här platsen. Ibland har jag hört folk kalla det…” Josefine tystnade och funderade. ”Var det ’limbo’? Det är därför ganska svårt för mig att veta vad som hände pappa även om han tog sitt liv. I bästa fall ruttnar han i helvetet, i annat fall kanske han är bunden till en annan plats utan att jag vet det.”

Emanuel funderade på vad Josefine sade: ”Det har faktiskt kallats för limbo, fast jag tvivlar på att den som märkte ordet till dess innebörd själv visste riktigt vad det innebar att vara i limbo.” sade Emanuel lättsamt med ett tveksamt leende.

Josefine såg på sina fötter och mumlade: ”Det är ganska trist. Nej, det suger faktiskt.” hon såg på Emanuel med tårade ögon. ”Jag vet inte längre varför jag är kvar här. Varför kan jag inte slippa se gubbfan? Allt jag vill är att kunna sova, för alltid. Jag struntar i om det innebär en evig svärta eller att jag går till helvetet. Vad som helst är bättre än att bara sitta och vänta, att inte veta!”

Emanuel nickade. ”Jag förstår precis. Det är nog samma för bror din. Hade han kunnat tala skulle han nog sagt exakt samma sak.”

Josefine ryckte på axlarna, ”så hjälp oss.”

”Va?”

”Hjälp oss,” Josefine lutade huvudet lite åt vänster och såg på sin lillebror i ladan, ”du är den första som kan se och höra mig. Varför vet jag inte men om du kan höra mig och om du förstår hur jobbigt det har varit så kanske du kan hjälpa oss?”

”Men hur?” Emanuel hade verkligen ingen aning.

”Jag vet inte!” utbrast Josefine.

Emanuel tog sig en lång funderare medan Josefine satt i det långa gräset och lekte med sina skosnören. Efter några minuter, en tid som kändes som en evighet för Josefine, sade han: ”Jag har en idé!”

”Berätta!” skrek Josefine hoppfullt.

”Hmmm… Blir nog bättre om du väntar här med bror din, jag återvänder vid samma tidpunkt imorgon.” sade Emanuel glatt.

Josefine tvivlade. ”Lovar du?”

”Jag lovar.” sade Emanuel och vände på klacken.

Han hade inte hunnit gå mer än några meter innan Josefine ropade efter honom. ”Emanuel?”

”Ja?”

”Berätta inget för mamma, hon skulle inte klara av att höra sanningen.”

Emanuel stannade till en stund sedan böjde han huvudet en gnutta bakåt. ”Jag lovar.”

”God natt.”

”Sov sött.” svarade han.

”Om jag bara kunde.”

Hopplösheten i Josefines fick det att hugga till i Emanuels bröst. Han var fast besluten på att här skulle ske en ändring. De barnen förtjänade att få vila.

 

Epilog

 

Josefine väntade tillsammans med Markus när Emanuel återvände dagen efter.

”Jag var rädd att du inte skulle komma.” sade Josefine lättat. Emanuel fick se ett leende för första gången på länge.

”Jag har ringt några samtal.” sade Emanuel lättat. ”Er mor mår bra, hon har pensionerat sig och bor i en fin lägenhet i Prag som hon uttryckte det.”

Josefines ögon blev enorma. ”Du lovade att inte berätta något för mamma!” skrek hon.

”Jag höll mitt löfte. Hon vet ingenting om det ni berättade för mig igår.” ingen skulle tro honom ändå.

Josefine lugnade ner sig.

Emanuel fortsatte: ”Hur som helst dog er far i en bilolycka för några år sedan. Han var gravt alkoholiserad. Detta berättade er mor för mig.” Emanuel tog en lång paus och lät sanningen sjunka in hos de båda, Markus verkade också lyssna även om han fortfarande stod i ladan. Ingen av barnen sade något så Emanuel återtog ordet. ”Era bröder lever. Den yngste studerar ekonomi och den äldre jobbar som snickare. Båda skall vara lyckliga och glada med sitt liv. Familjen återvänder till kyrkogården här i byn en gång om året för att besöka era gravstenar. Er fader är begravd i Warszawa där han dog.”

Josefines ögon blev med ens lysande klara och hela hon sken upp. ”Jag tror det var precis det jag behövde höra Emanuel.”

”Jag är glad att jag var till hjälp.”

”Nej, du förstår verkligen inte. Tack så hemskt mycket!” utbrast Josefine lättat med en sådan glädje att Emanuel hade svårt för att inte le själv.

”Ingen fara, hoppas att du nu får vila så som du förtjänat.”

”Det hoppas jag med.”

Så började flickan sakta blekna. Emanuel stod kvar och lät det hända, Josefine vinkade glatt och Emanuel besvarade vinkningen.

”Emanuel?”

”Ja?”

Josefine såg länge leende på Emanuel. ”Du är en bra människa. En dag kommer jag att hälsa på dig och återgälda dig för vad du gjort för oss.”

”Det behövs verkligen inte, men du är alltid välkommen.” sade Emanuel, han märkte det inte själv men en tår hade trängts bort från hans vänstra öga.

”Du var aldrig min kusin men jag älskar dig som min bror. Glöm aldrig det.” sade Josefine medan glädjetårarna rann nedför hennes kinder och hon upplöstes framför Emanuel.

”Tro mig, jag kommer aldrig glömma dig flickunge. Jag älskar dig med, som min egen dotter trots att…” Josefine hade försvunnit. Emanuel suckade. ”…trots att vi känt varandra bara några veckor.”

Markus frigjorde sig från huset. Han svävade fram mot Emanuel, stannade upp precis framför honom och lade sin hand på Emanuels bröst, vid hjärtat. Det brände till och stack för en liten sekund sedan försvann smärtan och Emanuel fylldes av en värme han aldrig känt förut.

Efter att ha vinkat farväl åt Markus och även Markus lösts upp av vinden tittade Emanuel innanför sin tröja på det ställe Markus tidigare vilat sin hand för en stund. Där återspeglades en tatuering.

 

Väl i hemma framför spegeln tog Emanuel av sig tröjan. Tatueringen fick honom att bryta ihop i gråt, men inte av sorg, utan av ren och skär kärlek. Emanuel var för första gången sedan han kunde minnas lycklig. Lyckan av att ha hjälpt andra och lärt känna en riktig vän lösgjorde all annan börda för en stund.

För tatueringen han hade fått på sitt bröst var den av en vit varelse.

 

En fredsduva.

 

 

Flickan från underjorden

 

Josefine brast i gråt.

Emanuel lade kraniet på en sten strax intill vägen, det badade i skenet från anden som nu verkade lysa en aning svagare. En stund var hans blick fixerad på skallens ögonhålor, han förstod inte riktigt vad han såg, likväl var han i trans just där och då. Sedan ryckte han till och insåg att det var fler än han som inte riktigt hanterade alla händelser så väl. Emanuel reste på sig och gick raskt tillbaka till ladan där Josefin nu satt på knä huttrandes och grät.

”Skall vi gå härifrån? Jag kan reda ut detta.” prövade Emanuel.

”Du förstår fortfarande inte!” hulkade Josefine fram.

”Vad är det jag inte förstår Josefine? Du måste berätta för mig om det är någonting som sårar dig.”

”Men titta på dödskallen gubstrutt!”

Emanuel vände sig om och blickade över kraniet som låg så fridfullt tillfreds på stenen vid vägen, den såg surrealistisk ut i det blåa skenet, som om den var hämtad från någon tecknad serie. Jo, han började ana vad exakt det var som han tidigare inte riktigt kunde sätta fingret på.

”Kraniet på stenen tillhör inte Mikaels kropp. Fast det visste du redan, eller hur?” frågade han slutligen Josefine.

Josefine höll om sig själv där hon satt med knäna mot hakan, tårarna rann nedför de svullna kinderna och hon såg tomt på en fläck strax bortom sina egna fötter. ”Mmm.”

”Vems är det då?” frågade Emanuel ensligt.

Plötsligt reste sig Josefine och gick mot skallen, hon ställde sig bredvid det och vände sig så att Emanuel tydligt kunde se hennes ansikte reflekteras i skenet från våldnaden som fortfarande bara stod stilla bakom fönstret och betraktade sin gravplats bakom kullen. ”Men gissa tre gånger!” utbrast hon.

Det kunde inte vara. Nej… Hur kunde det vara? Helt och hållet omöjligt!

”Försök inte påstå att det är ditt för du står ju precis bredvid.” sade Emanuel till sist skämtsamt, eller han ville låta skämtsamt men hans röst darrade så mycket att det istället lät mer oroligt än vad han hade avsett.

”Vem annars?” sade Josefine med gråten i halsen.

”Men…” för Emanuel kändes det som om hela världens tyngd precis hamnade på hans axlar. Hitentills hade han känt sig någorlunda okej med allt som utspelade sig framför hans ögon, även med det i sitt huvud. Nu, nu var en annan femma. Han kände sig så trött och utsliten att han bara ville sova för alltid. För Emanuel kändes som om han var tillbaka till ruta ett, där sommaren hade börjat. ”Vi är kusiner?”

”Nej, det är vi inte. Förlåt.” sade Josefine mellan tårarna.

”Förlåt?”

”Jag ljög för dig. Hur skulle jag annars få dig ur sängs? Du var den enda personen som verkade mottaglig för att prata med mig.”

”Vi är inte släkt…” Emanuel talade mer för sig själv än för någon annan.

”Tyvärr. Fast du hade varit världens bästa kusin om vi hade varit släkt! På många sätt gav du mig mer glädje under de här veckorna än vad jag upplevt hela den tiden jag var vid liv.” erkände Josefine sorgset.

”Nej! Du är vid liv! Du står ju där framför mig!” skrek Emanuel i ren desperation.

Josefine bara skakade på huvudet. ”Jag är inte bara död utan jag är dessutom äldre än dig, ja om man räknar på människoår. Jag dog ju när jag var tretton. Du kanske inte kommer ihåg men jag var faktiskt den äldsta bland syskonen som levde i det huset.” Josefine pekade på rucklet bakom dem båda. ”Jag blev mördad när du och min bror bara var åtta år gamla. Så jag förstår om du inte minns eller vill minnas.”

”Jag kommer inte ihåg…” klandrade Emanuel sig själv.

”Det är lugnt, verkligen Emanuel, det är okej. Inte många kommer ihåg min död eftersom jag bara försvann, ja om man skall tro min far.” Josefine hade slutat upp med att gråta en liten stund.

”Vad hände egentligen då?” Emanuel var i chock, han visste inte riktigt vad han skulle göra av sig. Hans mage ville knyta sig till en enda hård klump.

Josefine gick sakta fram emot honom, hennes blick släppte inte hans för en sekund. Hon verkade mer graciös, mer onaturligt smidig där hon nästan svävade fram emot Emanuel. När hon väl var framme vid honom stod hon så nära att han kunde känna hennes kalla andedräkt mot sin haka, den luktade instängt, som en gammal fuktig källare där man en gång förvarade vin. Hennes händer lyftes mot hans huvud, han lät det hända. I samma stund som Josefines händer rörde vid hans kinder rycktes Emanuel bort, som av en iskall stöt genomborrande samt ovälkommen.

 

Fadern som alltid log

 

En tid och en plats. Rummet förhöjt i dunkel, färgerna bleka som sett genom ett filter, någon annas ögon. Rummet var någon annans, tiden var sedan länge svunnen, det visste Emanuel så fort han öppnade sina ögon. Han var fri att röra sig hur han ville men ej fri rösten i sitt huvud, den var Josefines.

”Du befinner dig i rummet jag en gång delade med min äldsta lillebror, det du snart ser är vad som hände kvällen jag dog. Oroa dig inte för mig, jag står kvar på ängen och håller om dig så du inte faller. Allting du ser och upplever är bara en dröm, ett minne jag nu skänker dig.” hennes röst var avlägsen och drömsk, fast fortfarande närvarande nog för att komma från hans egna huvud. Emanuel gillade det inte, men han kände inte att han hade mycket till val.

 

Ett rum, en tid och en plats. Emanuel hade börjat vänja sig vid tanken att röra sig i någon annans drömmar, någonstans i fjärran kunde han höra ett avlägset surrande. Han visste inte riktigt vad det var men bestämde sig för att inte lägga så mycket ork på att undersöka ljudet eftersom han ändå hade vissa ramar att röra sig inom, som att ges fri vilja i en sanlåda: Det finns bara så mycket du kan göra innan du grävt ner dig till botten och inte kommer längre eller också blockerar sandlådans väggar dig från att expandera. Sedan kan ju också en annan unge förstöra ditt sandslott som du så länge bearbetat. Alla mynt har minst två sidor, är det inte så?

Emanuell ryckte till ur sina tankar när han såg Josefine inspringandes till sitt rum, han tänkte för sig själv: ”Herregud min skapare, hon ser identisk ut.” sedan kom han på sig själv med att han faktiskt befann sig i Josefines huvud och där kunde ju hon se ut precis hur hon ville.

Flickan smällde igen dörren, Emanuel kunde höra en man skrika men ljudet var väldigt dämpat, det lät som om det kom utifrån. Josefine slängde sig på sängen och började direkt gråta med ansiktet begravt i kudden.

En man kastade upp dörren och stövlade in över tröskeln, Emanuel kände igen denne man direkt. Han kunde inte komma ihåg hans namn men nog var det byäldsten alltid.

”Du springer aldrig iväg när jag talar till dig, förstår du det!?” fadern var utom sig av ilska. ”Hör du vad jag säger ungdjävel?”

”Jag hatar dig!” skrek Josefine tillbaka.

Mannen gick fram till sängen och grep tag om Josefine som motvilligt viftade med armarna och sparkade mot sin far men det verkade inte ge någon effekt. Han fick ett hårt grepp om Josefines axlar, Emanuel kunde se att det gjorde ont för henne, och skakade henne så våldsamt att Emanuel var rädd nacken skulle gå itu. ”Nu följer du med genast utomhus och gör som du blir tillsagd!”

”Låt mig va!” skrek Josefine.

För varje tecken på motstånd Josefine verkade ge återgäldade fadern det med ett starkare tecken på dominans över sin dotter, detta gjorde han genom att skaka stackarn. En örfil, en till. Flickan grät.

”Du är ett svin och jag hatar dig gubbjävel!” svarade Josefine trotsigt.

Fadern verkade vara på bristningsgränsen av vad han kunde klara av från sin dotter. ”Josefine! Håll käft! Du behöver inte älska mig, du behöver inte ens tycka om mig, men du KOMMER att respektera mig! Hör du det?” skrek han.

”Jag skiter i vad du tycker, så fort jag kan kommer jag fly härifrån och springa till närmsta snut och berätta allt du gjort mot mig. Sen kommer du sitta i finkan för resten av ditt ruttna liv!” gastade Josefin mellan tårarna, vreden brann likt eld i hennes ögon.

”Jaså? Vem kommer att tro dig? Ingen, du kan gärna försöka men i slutändan är det byäldsten mot en liten skitunge.” hånade fadern.

”Släpp mig din skit!” Josefin började sparka våldsamt mot sin fader som höll henne i ett krampaktigt grepp mot väggen.

För varje spark Josefin skickade iväg mot sin far fick hon minst två örfilar tillbaka. Hon fortsatte sparka så i ett försök att kontrollera sin dotter tog han ett krampaktigt grepp runt hennes hals i ett försök att lugna henne, på sitt vis. Emanuel försökte nu stoppa fadern som mycket tydligt stramade åt sitt grepp för varje spark Josefine träffade i magen, när han lade sina händer där faderns axlar så tydligt befann sig för att dra honom mot sig var inget annat än sval kvällsluft. Emanuel riktade ett slag mot faderns njurar, än en gång träffade han ingenting bortsett från luft.

Greppet var nu så hårt runt Josefines hals att flickan började blåna, fadern verkade inte lägga märke till att han kvävde sin dotter i ren vrede utan fortsatte.

”SLUTA OMEDLEBART!” vrålade Emanuell. ”HÖR DU DÅLIGT? LÄGG NER HENNE!”

”Det är ingen idé, du befinner dig i mitt förflutna Emanuel. Det som har skett har skett och du kan inte göra något åt det.” hörde han Josefines röst från sitt huvud. Surrandet eskalerade och började frustrera honom, han kunde höra det klart och tydligt nu genom väggar och genom gurglandet som Josefine från dåtiden gav ifrån sig där hon kvävdes av sin egen far.

I ren panik måttade Josefine en extra kraftfull spark mot fadern, ett sista desperat försök att hålla sig vid liv. Den träffade. Fadern vrålade till, i samma veva tryckte han ytterligare mot Josefines hals och ett knak hördes.

Josefines lealösa kropp föll mot marken och en förskräckt gärningsman såg först storögt på sin dotters kropp och sedan på sina egna händer, som om han inte förstått vad han gjort.

Emanuel kunde inte längre fokusera på bilden av brottsplatsen längre eftersom surret nu hade ökat till en sådan ljudnivå att den överröstade allting, inklusive hans egna tankar. Han försökte hålla sig för öronen men ljudet genomborrade precis allt. Huvudet kändes som om det skulle explodera av ett tryck som om han plötsligt befann sig på havets botten, världen krympte och försvann för hans näthinna och Emanuel skrek för full hals allt han orkade.

 

Tystnad.

”Tyst som i graven.”

Gärningsmannen bar på en ihoprullad gammal matta, den såg ut som om den nyligen hämtats från vinden. Han gick bara över gatan, bakom kullen där ingen granne kunde se honom och började samla på sig stenar. Stenarna lade han sedan i ändarna på mattan, sedan knöt han åt ordentligt i båda ändarna så att ingen sten skulle trilla ut. Fadern orkade inte lyfta mattan därefter.

”Tror du samvetet väger lika tungt?” frågade Emanuel rakt ut.

Fadern frös till, sedan vände han sig blixtsnabbt om. Emanuel såg hans blick, den var vit av rädsla. Hur kunde han ha hört Emanuels talan?

Mattan träffade vattenytan och började omedelbart sjunka. Efter bara några sekunder var det som om den aldrig någonsin funnits, samma var det för Josefine.

”Vila i frid.” suckade Emanuel.

Det evigt surrande ljudet återvände, denna gång var Emanuel beredd och slöt genast ögonen.

 

Köket.

Familjen sitter samlade runt fadern. Han försöker förklara att han inte kunde hitta Josefine efter deras gräl på kvällen, att han var ute hela natten och letade efter henne. Kvinnan börjar gråta och i ren vrede samt frustration slår hon på sin make, han bara sitter där och tar smällarna. Han vet vad han har gjort.

Surr. Emanuel blundar.

 

När Emanuel öppnar ögonen denna gången är det sig själv han ser först. Han förstår direkt vart han hamnat, vad som försiggår.

”Denna dagen drunknade Markus.”

Då hör han någonting som han absolut inte kunde komma ihåg om han så ansträngde sig eller också gick till en hypnotisör: ”Vart är du på väg Markus?” det var en av grabbarna som frågar, Emanuel minns inte riktigt om det var Klas eller Andreas.

Markus svarar: ”Jag skall visa er någonting grabbar, någonting jag tänkt på länge.” sedan försvinner han bakom kullen.

Ett plask hörs.

När Markus sedan inte dyker upp grips alla av panik. Emanuel ser sig själv vända ryggen åt händelsen och springa i tangentens riktning, han var livrädd. Som han skäms nu, att han inte gjorde någonting åt att rädda sin vän.

”Känn ingen skuld Emanuel, äldre, mer erfarna grabbar kunde ha räddat honom.” löd rösten i Emanuels huvud.

”Varför dök han i Josefine?” frågade Emanuel nedstämt.

”Han anade väl att jag aldrig sprang bort. Eller så ville han vara säker att jag inte fanns där.”

Emanuel ville inte fråga, men han var tvungen att veta. ”Hur dog han?”

”Markus drunknade. Han fastnade med klockan i en gren på vägen upp för att hämta andan. Eftersom man inte kan se något i det grumliga vattnet greps han antagligen av panik.”

”Fanns det någonting jag hade kunnat göra för att rädda Markus?” frågade Emanuel sorgset.

”Antagligen. Å andra sidan var risken lika stor att du hade omkommit.”

Surret återvände och Emanuel slöt ögonen. Allting blev svart än en gång.

 

Pojken som drunknade

 

Solen hade gått ner för länge sedan. Emanuel visste inte riktigt varför han följde med Josefine ut, han bekymrade sig antagligen för flickan. Vem vet vad som kan hända en ensam 14-åring i denna byn under nattens lopp? Folk hade ju trots allt omkommit och även försvunnit under hans uppväxt.

Natten var obehagligt kylig och fuktig, som en ren respons på dagens kvalmigt varma väder. En stämning var så tät i luften att Emanuel nästan kunde greppa tag i den framför sig, fast han visste att det nästan till 100% var han som eggade upp sig själv. För vad kunde hända? Allting var ju trots allt historier om Markus spöke.

 

De passerade ladan första gången på sin promenad ut ur byn. Ingen där.

Emanuel försökte vända om. ”Se, ingen där! Vi kan lika gärna gå och lägga oss nu istället för att promenera.”

”Äsch!” utbrast Josefine. ”Du sade själv att han uppenbarade sig när fadern var på väg hem.”

”Ja, men det är fruktansvärt onödigt eftersom jag ändå vet att ingenting kommer hända.”

”Jag tror jag anar en liten fegis krypa fram hos dig kusse!” fnittrade Josefine.

”Var inte löjlig! Jag vill bara sova, det är allt.” förnekade Emanuel.

”Jaja, du behöver inte förklara för mig din lille kyckling!” Josefine skuttade runt Emanuel så att han blev ordentligt irriterad.

”Lägg av nu! Varför skulle jag vara rädd för någonting som inte existerade?” men han var rädd.

Rädd för att det faktiskt skulle stå en pojke och vänta på honom i fönstret till den förstörda ladan. Rädd att pojken skulle påminna honom om den hade en gång förlorat, sin bäste vän. Rädd att bilden skulle skärra honom så mycket att han aldrig kunde förmå sig komma över det. Men mest av allt var han rädd för att faktiskt se en våldnad. Emanuel visste att denna rädsla var fruktansvärt irrationell samt att den endast triggats igång av Josefines dröm, att drömmen antagligen var en olycklig slump. Likväl kunde han inte förmå sig att svälja den här rädslan som sakta kröp sig på honom. Någonting var fel.

 

Mörkret spred sig obehagligt fort genom byn och över en halvtimme hade alla ljusen suddats ut från fönster i de näraliggane husen i den lilla byn. Emanuel såg detta som ett dåligt omen, å andra sidan såg han allting nu för tiden som dåligt omen. Vad som irriterade honom var att Josefine inte verkade det minsta rädd av sig, vilket inte alls kändes bra för honom.

Till slut tröttnade Josefine på att gå och ville vända hem. De vände på klacken och gick den långa vägen hem, efterhand som de närmade sig ladan började Emanuel spänna varenda muskel i kroppen. Först långsamt men så småningom lade han själv märke till hur hela hans kropp skred till försvar genom att spänna allt den hade mot fienden. Vilken fiende?

När väl ladan syntes några femtio meter fram kunde man tydligt urskilja ett blått sken från fönstret. Josefine var den första som lade märke till skenet.

”Titta Emanuel! Där är faktiskt någonting!” hennes röst darrade, något den aldrig gjort förut.

Emanuel såg att Josefines plötsligt mörknade, hon sänkte blicken mot marken och tystnade helt. All energi som hon hade haft bara för någon minut sen var som bortblåst. Flickan släpade med ens fötterna efter sig.

”Josefine?”

”Mmm.” svarade Josefine apatiskt.

”Hur är det?” frågade Emanuel försiktigt.

”Inte så bra.”

”Varför?”

”Jag trodde inte han skulle visa sig.”

”Åh…” Emanuel förmådde sig inte säga något mer, för inte förväntade han sig något heller? Nej, definitivt inte. Varför var han inte mer förvånad, eller för den delen rädd?

 

Där stod han.

I mörkret av världen han lämnat bakom sig och lyste upp den delen av vår värld som valt att gå vidare, utan honom. Markus, pojken som drunknade.

 

 

Var försiktig med vad du önskar dig

 

I skenet var han nästan genomskinlig, men konturerna var tydligt skarpa.

Emanuel insåg snabbt att han inte skulle komma att reagera som han tidigare hade fruktat, faktum var att han inte reagerade alls. Det enda han kunde förmå sig få fram var en viss nyfikenhet för anden på andra sidan fönstret. Han skulle ha vänt sig om för att granska Josefine bättre, henne hade han helt glömt bort.

Våldnaden stod stilla utan minsta rörelse, det enda Emanuel kunde se var att den följde dem med blicken. Värst av allt var hur den upplysta skepnaden från forna tider såg på dem två, hans ögon sken starkare än något annat. De var långt ifrån tomma, tvärtom. På något vis kunde Emanuel urskilja visheten och tröttheten i denne dödes blick.

Skenet kastades mot väggarna i den gamla ladan, något som de båda såg när de började närma sig våldnaden, det blåa skarpa ljuset kunde jämföras med något Emanuel tidigare hade sett. På något vis kändes det som om någon hade höjt kontrasten till en överdriven skärpa på färgen, allting den träffade förlorade sina mjuka konturer och övergick i en tydlig, spetsig skepnad med förtydligade linjer. Träsplitter syntes väldigt tydligt på golvet bakom, och för den delen igenom, skepnaden vid fönstret. Gamla rostiga verktyg framgick exakt lika tydligt som glassplittret från fönstret, allting blev så skarpt för ögonen att det gav Emanuel huvudvärk av att se miljön inuti ladan. Han fokuserade endast på våldnaden, på den döde som en gång hade tagits från denna världen och lämnat ett enormt hål efter sig som aldrig skulle läkas. På Markus.

Markus tittade lugnt på honom. Läpparna formade vokaler men inget ljud valde att fly undan den döda vallgrav som var hans mun.

Emanuel försökte istället: ”Hur mår du?”

Idiot! Det var ju den absolut dummaste frågan man kan ställa ett spöke, självklart att han inte mår prima annars skulle han inte välja att visa sig varje kväll i denna lada.

Han harklade sig och såg ursäktande på spöket som inte rörde en min. ”Jag försöker igen, du får ursäkta att jag är lite ringrostig. Inte var dag som jag talar med våldnader.” Emanuel såg för en liten stund ner på sina skor för att samla mod. ”Vad gör du här?”

Markus såg bara på Emanuel, läpparna förblev förseglade.

”Kom igen Markus! Någonting måste du ge mig om du vill ha min hjälp!” utbrast Emanuel plötsligt.

”Varför lämnar du oss inte bara ifred?” Josefine tog ton från ingenstans kändes det som. Hon darrade väldigt på rösten och när han vände sig om för att se på henne kunde han se en ensam tår leta sig ner för de sköra kinderna, starkt upplyst av den dödes sken.

Emanuel förstod ingenting. ”Vad menar du?”

”Förstår du inte? Det här är precis vad du alltid sökt dig till! Att konfrontera skuggorna från det förflutna.” utbrast Josefine med en plötslig styrka som fick Emanuel att vackla tillbaka en gnutta, men bara lite.

”Nej vet du vad? Att se Markus har väl ändå varit dina önskemål ända sedan jag berättade om den hemska incidenten!” sade Emanuel stött.

”Nej Emanuel. Det är det inte, och om du inte förstår nu så kommer du snart få se exakt vad jag menar.” sade Josefine tyst.

Emanuel visste inte vad han skulle göra av det påståendet, så han valde att för stunden ignorera Josefines förvirrade anklagelser. Henne kunde han diskutera med bäst de själva ville imorgon. Nu var det Markus han ville fokusera på.

Våldnaden fortsatte med att se på paret som besökt honom denna kväll, på något sätt verkade den känna igen sin gamle vän.

”Vad exakt kan jag göra för dig Markus?” sade Emanuel till sist.

Markus fortsatte med att lida i tystnad, eller kanske bara spekulera kring vad som skulle hända härnäst. Kunde de veta om han fortfarande var kapabel att tänka samt resonera som en människa trots allt? Tänk om hans tankeprocess, likt hans skepnad, bara var en skugga av sitt forna jag? Markus kanske inte ens kunde formulera en tanke. Emanuel rös till. Sedan slog det honom.

”Josefine, vad stirrar Markus på?” frågade han till slut.

”Va?”

”Hela tiden trodde jag att han tittade på oss, men ser du inte? Hans blick riktar sig inte mot mig, eller dig, utan på en punkt längre bort. Vad stirrar han på?”

”Ehm. Kan vi inte gå hem?” sade Josefine skärrat.

Emanuel ignorerade den vädjande flickan och började utforska Markus blick. Nog var den fäst på någonting i fjärran, men vad? Han vände sig om i den riktningen han trodde skepnaden såg mot och upptäckte att stod och blickade över den lilla puckelformade kullen, bakom den låg den sedvanliga lerpölen som en gång varit ett vattendrag. Fast någonting var inte riktigt som det skulle, åtminstonde inte riktigt som det verkade. Nackhåren reste sig på Emanuel när han såg objektet som flutit upp till ytan i lerpölen. Var det vad våldnaden önskade visa?

Med tunga steg och en obehagligt kall svett rinnandes längs nacken började Emanuel traska mot träsket. Han började ana vad han skulle finna legandes, för vad kunde det inte vara än någonting kvarlämnat av en människa? Rättare sagt: av en pojke i knappa tonåren.

Han började närma sig, Josefine stod kvar borta vid ladan och höll om sig själv. Hon verkade frysa. Emanuel ignorerade flickan än en gång och fortsatte motvilligt men bestämt att närma sig objektet som flöt i leran. Han greppade tag om en pinne som låg i det fuktiga höga gräset, gräs som utan tvekan hade frodats under det decennium som gått av den bördiga leran som närt det så väl. Ingen hade brytt sig att sköta gräsmattorna här, ingen hade direkt vågat störa friden av den dödes vila. Nu var det dags.

Pinnen svajade i vinden när Emanuel sträckte ut den mot objektet, det hjälpte inte heller att han darrade något fruktansvärt på handen. Objektet ville inte visa sig självt riktigt än där det låg till hälften gömt i tjock lervälling. På något vis var det upplyst underifrån, som om av en inre kraft.

Emanuel stack in pinnen under objektet, lade lite tyngd på pinnen för att få upp föremålet men misslyckades då det gled ner i leran igen. Nu kunde han se att det fanns ett hål han kunde nyttja för att ta stöd med pinnen innan han lyfte upp det igen. Denna gången fick han ett stabilt grepp och hävde upp vad som legat gömt i leran en lång tid, med ett svep gick det upp.

Ett kranie.

Svaren. Sanningen. Framför Emanuel låg även hans förflutna, hans barndom såg tillbaks på honom genom två tomma ögonhålor, men någonting var fel. Hade inte Markus huvud varit större än såhär?