Memoirs of an open mind

Vill du veta varför stearinljusets låga fladdrar så omständigt när jag går in i rummet? Du tänker säkert svara för att jag öppnat dörren och att dess reaktion blott är naturligt för det temporära vinddrag som uppstår. Så är inte fallet.
Nej, du skall snart få se att vinddraget endast är en fasad för ljuset att ha som ursäkt. Ty det är mig ljuset viker sig för och mig allenast. Av rädsla undviker skenet mitt fagra ansikte och det är endast förståeligt då jag anser mig själv vara av en sådan natur att inte många människor skulle våga vistas med mig i samma rum. Dock är detta icke vad jag ville berätta för dig ikväll utan vad jag skall tala om börjar som en synnerligt vanlig och tråkig historia. Självfallet är jag av den sorten som kallar det mesta skönlitterärt för långtråkigt men sådan äro jag och skall även så förbli till dödens stund, det är därför inget hinder för att du skall finna intresse för min lilla saga.
Det var en gång, som många andra gånger, en väldigt ung flicka som levde hos sin farmor i en förort utanför storstadens buller. När jag säger buller skall du också veta att jag inte refererar till dagens moderna motorer för det är ytterst viktigt att du kan föreställa dig en mer primitiv stad med enstaka fordon och mer droskor. Trots dessa begränsande faktorer så kan jag fortfarande påstå att historian inte utspelat sig för längre än tjugo år sedan.

Flickan var så livfull och så oskyldig som ett litet flickebarn kan vara, den riktiga idyllen för hur stenhuggare när de försöker förkroppsliga sina visioner av änglar i skyarna, hennes namn kan jag inte för mitt liv komma ihåg eftersom det nu trots allt var en viss tid sedan. Jag skulle gärna tycka att det var ett namn som kanske föreföll sig viktigt att minnas likväl är jag inte mycket visare trots mina ansträngningar. Hon var väldigt smal och slank och hade de vackraste ansiktsdragen en man någonsin har skådat, hennes vackra leende dolt endast stundom bakom det hårsvall av tjockt brunt hår som i flätor svajade fram och tillbaka i takt med hennes muntra steg nedför stigen till den älv som mynnade ut strax intill.

 

Förorten som jag tidigare sade låg några kilometer utanför en väldigt stor stad vilket innebar att stundom kom stora leveranser förbi på vägarna och mången gång kom vandrare som köpmän för att övernatta på det lokala vandrarhemmet som inte kunde varit mer lägligt placerat än ett par stenkast från flickan och hennes farmors hus. Dessa köpmän stötte ofta ihop med flickan när hon gick på stigen i ett ärende från sin farmor, ty farmodern hade mycket slitna leder och klarade heller inte av de längre turerna till de lokala speceriaffärerna så därför skickade hon sitt barnbarn som inte heller hade några direkta invändningar, hon älskade vandringsturer. Varje gång flickan passerade den lokala puben som lämpligt nog låg intill vandrarhemmet möttes hon av glada rop och muntra tilltalelser, artig som hon var hälsade hon alltid snällt tillbaka och fortsatte sedan oberört sin tur. 
Vad flickan inte visste var att dessa män hade stor erfarenhet av världen, deras ögon hade skådat många ting som drar skam över mänskligheten och berört eller också begått en form av otukt vid så många tillfällen att deras händer skulle bli de första föremålen att förkolna i helvetet. Självklart fanns det undantag, beklagligen var undantagen en minoritet av köpmännen för när de anlände i förorten var de redo att bli druckna och när de blev druckna kände de sig fasligt ensamma. Vid ett tillfälle hade en drucken man följt efter flickan på vägen och greppat efter henne men alltså varit för rund om fötterna att kunna hålla fast henne vilket hade resulterat i ett framåtstupa fall rätt ner i leran. Den natten hade flickan gråtit ty hon kunde inte förstå bättre, hon hade undrat vare sig det var hon som hade gjort fel eller ej. Hon grät för sin egen skull och hon grät för sin stackars farmor för det var sedan farmoderns bekymmer som skulle gnaga på hennes samvete eftersom hon var tvungen att berätta förr eller senare.

 

Nu höll jag nästan på att glömma bort hennes föräldrar! Flickan hade en bror som hon aldrig hade träffat eftersom fadern hade lämnat flickan i farmoderns förbarm när sonens födelse var nära då det fanns en risk för att hans fru skulle avlida. Efter födseln hade modern varit för svag för att återvända hem då det var en lång resa och det hade slutat med att modern levde med sin son på sjukhemmet med fadern som den ständigt resande från flickan till modern och sonen och sedan tillbaka. Fadern hade inte varit på besök sedan fyra månader och det tärde på henne att vara utan någon sina föräldrar så pass länge, hon hade länge velat åka dit men eftersom det var faderns och farmoderns gemensamma önskning att hon skulle leva tryggt på landet lydde hon snällt deras beslut. 
Fadern var lite av en självutnämnd domare när det föreföll vardagliga orättvisor eftersom staten således inte bekymrade sig med småsaker som stöld eller sexuellt ofredande. Därför låg det i faderns intresse att så fort han återvänt leta upp köpmannen som fört sig på hans dotter och sedan ge honom några ordentliga rapp med käppen som han alltid så passande hade med sig. Efter den händelsen var det aldrig någon berusad människa som lade hand på flickan igen.

 

Tyvärr tar inte historien slut där, det vore heller ingen bra berättelse om jag slutade efter den olidligt tråkiga biten. Ty vem bryr sig om några små orättvisor här i världen? Särdeles inte när man faktiskt har styrkan att påverka slutet i dessa små konflikter, skipa rättvisa så att säga. Du har alltid en viss makt i spelet, kom ihåg det! 
Redan några månader senare, på faderns andra visit efter grälet med köpmannen hade en ung man funnit intresse för flickebarnet och självfallet var han väl försedd med vetskapen om hur hårdhänt hennes far var mot de som inte förde sig rätt här i världen. Så slutsatsen var att denne unge man mycket blygt försökte själa lite av flickans uppmärksammhet i de ypperliga tillfällen som han faktiskt hade en chans att tala med henne. Det kommer kanske inte som en överraskning när jag säger att flickan var en väldigt upptagen själ och när hon inte höll på med hushållssysslor var hon oftast försjunken i böcker eller också så hade hon inget intresse för att bli störd. Den unge mannen hade med andra ord en frustrerande uppgift framför sig om han skulle lyckas.
Dagen kom då mannen slutligen fann den unga flickans uppmärksammhet och även stal en kyss och med den hennes hjärta. Ett väldigt kluvet hjärta uppdagades det senare, på tok för sent. Under en lång tid tillsammans var de så lyckliga och hade inga som helst tankar på osämja och tur var väl det, för antagligen hade pojken fått en omgång från flickans fader. Vad var det då som hände med flickan undrar du? Benägen fråga som förtjänar ett väldigt bra svar, vet nu om att vad jag berättar är inget annat än sanningen. Tja, sanningen som kan förnimmas från den man som sitter framför dig, en man du aldrig mer kommer kunna skåda i ögonen och heller inte vilja veta av. Likväl fortsätter jag att pladdra på som motsatsen till det trasiga urverk jag bör vara i en risk för att mina historier drar iväg åt helt fel håll och i sin tur berör helt fel människor, ty fel öron kan ge dig inget mindre än en djävul i hälarna.

 

Så fortlöpte tiden tämligen ointressant, tämligen tyst och alltför fridfullt. Flickan fortsatte leva oviss om den fara som lurade i skuggorna, eller får jag säga, de mörkaste dalarna och de fuktigaste grottorna som hade blivit resultatet av en svärtad själ och ett hjärta så nedkylt att blott en sval bris från ditt fönster skulle räcka för pojken att rygga tillbaka med en rädsla att inte kokas till döds av hettan. För pojken hade blivit äldre, med tiden utvecklades också hjärnans förmåga att hålla balans mellan förstånd och resonemang. I pojkens fall var det inte så utan han hade med svartsjuka tankar bevakat flickan tillsammans med en annan man vid så många tillfällen att dessa misstankar snörpte om hans inre så hårt så hårt bortom all tänkbar smärta. Pojken led en ensam dom av att långsamt deformeras. Han såg på den andre mannen med ett hat inom sig till den milda grad att han inte längre kunde sova om nätterna. Flickan visste huruvida inte vad som pågick då denne man jag nu så anonymt adresserat hitills var inget mindre än hennes skolkamrat och någon hon hade bekantat med glädje då de delade många intressen. Hon hade inte för sin själ tänkt sig förråda den kärlek hon kände för pojken bara för denne man framför henne även om hon fann honom väldigt tilltalande i sin ståtliga gestalt. Flickan var på tok för oskyldig för att veta ett och annat om den här världen och hur den fungerade då mannens tankar mer än en gång vältrat sig i ljuset av en potentiell mö och flickan iklädd den rollen. Men främst var det inte hennes hand han ville åt utan något mycket farligare. Begär, begär kommer vara människans fall om den inte lär sig lägga rem på de gärningar som återspeglar sig i vattnets reflektion och som tar plats i de biosalonger endast personen i fråga får beträda. Vi är de ensamma åskådarna för den film vi skapar dagligen och bör så förbli då vi innerst inne vet att ingen annan publik kan finna sig lämplig till just våra tankar. Likväl begår vi de dåd vi bara kunnat fantiserat om och blir till slut blott en yta, en reflektion som i sig inte ger något betydelse åt det namn vi en gång burit. Vi blir ett inte och ett minne blott, något mänskligheten kastar bort likt en rabiessmittad hund. Nu undrar du säkert varför jag skrattar åt mina egna bittra tankar, jo det är för ironin! Ironin att då vi förkastar de män och kvinnor som lever ut sina fantasier samtidigt som dessa människor egentligen också är de enda som valt att klä av sig, nakenhet. Deras masker bortkastade och det fula inom oss kan läsas på deras riktiga ansikten. Inte vi, nej, inte är vi som ”dem”. Dessa bölder av samhället, med skalpell skär vi bort dem när vi så sent som samma dag fantiserar om liknande ting. Ironi!

 

Åter till historien. I slutändan var ju pojken inte helt fel när han misstänkte sattyg. Självfallet vill ju livet kanske inte alltid visa sig vara riktigt så enkelt som vi har förutspått det. Nu hände följande, pojken misstänkte att sitt hitills största livs kärlek nu förälskat sig i en rival och att denna rival inte var roten till otroheten utan flickan själv, var det inte hon kanske som alltid spelat så oskyldig? Var det kanske inte hon som väntat så pass länge med att uttrycka sin sanna ömmhet för honom? Svaret var ju uppenbart, trodde pojken, att hon vidhållit sig från att berätta sina sanna känslor för honom för att hon också inte hade några. För det skulle hon få betala. Pojken hade inga som helst planer om en blotsgjutelse, istället ville han se henne lida. Flickan skulle såras. 
Sagt och gjort, pojken konfronterade henne med tårarna i ögonen. Han bet ihop, ty han var en man, detta var i alla fall hans egna högt värderade tankar om sig själv. Med vilda gestikulationer och en del skarpa ord fick han fienden på knä, flickan brast i tårar och hennes hjärta var krossat. Pojken hade fått blodad tand och överdrev sina ord som blev till meningar som blev till långa argument. Slutligen när pojken gick av scenen var flickan krossad och han hade börjat ångra en stor del av vad som sagts, men då var det också för sent och han ansåg att hon i vilket fall som förtjänade en del. Han var ju trots allt offret.
Flickan, sårad som hon var sökte stöd hos en vän. I sin svaga position utnyttjade mannen hennes lättsamma vilja och fick i sin tur sin vilja igenom. Det var en ödesdiger dag, sedan en ödesdiger natt och slutligen en hemsk morgon när flickan vaknade upp i en smutsig säng på den lokala puben med insikten av vad hon hade gjort, med vetskapen om hur utnyttjad hon hade blivit. Mannen hade tagit något som aldrig mer kunde bli återställt, med sin järnnäve hade han slagit sönder den vita vasen med rosa dekorationer av vackra blommor och sedan lagt skärvan med den vackraste blomman på i sin ficka. Den var nu i hans ägo och vasen skulle aldrig kunna bli hel igen. Tiden kunde inte läka detta sår.

Så var sagan slut! Vill du veta mer? Vad finns det att berätta? Sensmoralen är solkar, jag ser ingen poäng att fortsätta med berättelsen såvida… Åh javisst! Du vill självklart veta min referens till mig själv i form av ondskan här. Nå låt oss fortsätta. 
När pojken fick veta om denna berättelse var han redan för sent ute, han hade varit borta en vecka från byn och när han kom tillbaks hade flickan drunknat i älven, några talade om självmord men kyrkförsamlingen var inte övertygad så därför begravdes flickan också senare med Guds välsignelse då den officiella versionen var att hon hade omkommit i en drunkningsolycka. Pojken konfronterade mannen som slutade i ett bedrövligt resultat då mannen var mycket starkare och främst äldre. Efter den händelsen återhämtade sig pojken aldrig till fullo och han förblev halt livet ut. Fadern däremot hade blivit en väldigt hård och bitter man och även om det tog år innan han fick reda på den hela sanningen kring flickans död och även om år har en tendens att göra redan gamla män äldre och unga män starkare drog fadern slutligen det längre strået av de båda. Tyvärr hade fadern också blivit en kristen man som ett resultat av flickans död och moderns långsamma tillfrisknande. Därför lämnade han mannen väldigt illa tilltygad men inte så att denne fick men för livet. Faderns godhet visade sig vara ett dumt val för när organiserad brottslighet kom till den lilla förorten var han den första som blev avrättad inte av mannen själv men av hans kumpaner. Frun blev också skjuten men med några veckors mellanrum så att familjens lidande kunde bli ett exempel. Sonen däremot som nu var en fullvuxen man hade överlevt incidenten och spenderade sedan resterande tiden av sitt korta liv åt att dricka sig riktigt munter och förföra de lokala underhållningarna. Han dog av en stroke vid fyrtio års ålder.

 

Vad det gäller mig så hade jag inte varit mer än ett litet knytte när flickan vandrade på stigen hand i hand med sitt livs enda kärlek. Jag var inte mer än en gosse då flickan drunknade och blotta ungdomen då fadern tog rättvisan i sina egna händer. När fadern blev avrättad hade jag precis slutat studera och återvänt till den en gång så frifulla förorten för att se vad som återstod av den. Sorg och sjukdom gick hand i hand längs med gatorna och folket hade förlorat hoppet efter familjens bortgång. Alla var rädda för nästa makabra dåd. Redan som barnsben hade jag tröttnat på att tortera djur och börjat hitta på olika sätt att döda dem. På så vis var jag en väldigt kreativ människa. Vid aderton års ålder var jag stolt innehavare av två ting, två vackra ägodelar som en gång tillhört en fästmö och en hallick. Båda hade klamrat sig fast vid sina liv så hårt som om det leverne de förde var något värt att leva vilket det självklart inte hade varit. Hon hade utnyttjat sin man för pengar och samtidigt delat säng med ett dussintals män i samhället och hallicken… Jag låter det bli osagt men jag tål inte när människor är orättvisa mot varandra.

 

Min återvändo till byn hade varit av den anledningen att sanningen slutligen äntligen hade nått till mig. Inte om vad som hade hänt ty det var jag redan medveten om men sanningen om personerna som alla bar ett märke för livet. Ett märke av synd, något jag var tvungen att åtgärda. Tre män och en kvinna förlorade sina liv samma natt som jag anlände. Kvinnan ströps till döds av mannen som jag sedan avrättade med ett slag till huvudet, vilket tillhygge jag använt kan jag således inte minnas. Mannen ifråga var son till mannen som var ansvarig för flickans död. Den andre mannen var broder till mitt första offer den kvällen och alltså också son till våldtäcksmannen. Den tredje mannen var bara en god bekant men som varit så ohövlig mot mig när jag sagt god dag att jag kände att det var inte mär än rätt att ge honom vad han förtjänade. 
Vad beträffar våldtäcksmannen så fick jag aldrig tag på honom. Hans flykt var uppenbar redan följande dag, rädd som en harskrank var han tydligen när han for tidigt på morgonen. Mannen fick aldrig några fler barn och dog vid femtiosex års ålder av en aggressiv tumör. Så i slutändan fick han vad han förtjänade, självfallet träffade han några fruntimmer under sitt liv. Tre stycken som han gifte sig med och samma tre som drunknade i olika olyckor. Jag tror han förstod vinken.

Jag är bekantad med mig själv och är fullständigt medveten av hur ond jag verkar vara för dig. Tro på mig nu när jag säger att det var det enda rätta och blott en nödvändighet för att få denne person att lida för resten av sitt liv. Någon måste agera om inte alla människor skall förlora sitt hopp. Denne råkade vara jag. Så sov nu gott min vän, sov nu utan några som helst bekymmer ty du är den sista som jag velat besöka. Personen som skall föra vidare min historia efter min död. Din mor vill inte att jag skall träffa dig och jag tror inte konstapeln ett kvarter bort hade blivit så glad han heller. Vill du veta en hemlighet? Han kommer aldrig behöva tycka någonting någonsin igen. Från att jag smög ur cellen till att han fick syn på mig och sedan hans slutgiltiga avgång tog det inte mer än femton minuter. Femton minuter att ta hans liv.