En varm sol i mitt kalla skal
Fjärilens vingar vilar i Eden, där de ostört speglar ett sken av vad som en gång varit men som aldrig mer kommer kunna bli. Kvarlevorna stannade på jorden, sargade och trasiga hade de blivit efter varje tramp, efter varje kliv.
En gång var det här landskapet vackert och prytt med mången rikedom, i en annan tid, i ett annat liv levde naturen ostört och varje biotop var ett tempel. Jag blickar över denna tid, jag känner hur bit för bit av själen runtomkring mig bryts allt eftersom tidens eviga bäck porlar och mitt liv bryts med den. Likt en skör hinna is över vattendraget spricker mitt inre, för var dag skär sprickorna djupare och jag tynar i solens nakna strålar. Den nya tiden nalkas, där min närvaro ej längre kommer besitta samma form.
Ty tidevattnet bryter ny mark, allt djupare skär den i klipporna, allt bredare forcerar den sig fram. Utsikten idag garanterar inte samma utsikt imorgon. Där fjärilen idag vilat sina vingar på en hortensia ersätts den av tjärad asfalt imorgon, kolsvart som döden själv.
Hur lång tid är det kvar till våren säg? När kan jag blicka tillbaka och minnas ett annat liv? Hur många gånger genomgår en människa denna metamorfos innan han slutligen förtär sig själv likt förrutnelse?
”Inga svar kan jag ge dig.”
Så jag flyr in i den, så fort benen kan bära. Kvistar lämnar sina oömma minnen över ben och ansikte, blodrött rinner livet ur mig milliliter för milliter. Fastän min tid ej är kommen kan jag känna mitt hjärta bulta tydligare än någonsin, som om livet var mig knapphändigt.
Natten släpper sin hårda omfamning, jag sliter mig tacksamt ur dess argsinta barm. Hårt slår solen mig i ögonen, den vill mig ont. Elden ger upp sin eviga kamp och glödbädden är den enda kvarlevan av nattens skugglekar. Här kan jag vila i frid. Fastän tiden ej är inne.
Tankarna för mig tillbaka till en tid då solen kändes ung, när dess värme endast kunde överträffas av mitt hjärtas glädjerop. Nu hånar den mig bara, som en narr förföljer den mig evigt, fast jag inget hellre vill än att låta natten återigen försegla mitt öde i sitt hatiska grepp är solen min följeslagare precis så länge hon själv behagar. Min kraft räcker inte till.
En ny dag nalkas, träden klagar osäkert när vinden våldför sig på dem. Jag huttrar. Livet går vidare, till vilket pris?
Låt mig stanna här. Här är jag inte lycklig, men här kan jag leva.
”Watching all the insects march alone,
Seem to know just right where they belong,
Smears of face reflecting in the chrome,
Hiding in the crowd I’m all alone.”
- All The Love In The World (Nine Inch Nails)