Memoirs of an open mind

Mycket är sig likt.

Men mycket har förändrats.

 

Det är så det skall vara, så det kommer bli.

Så det kvarstår, men det inser inte vi.

 

Men i mitt minne sinar tankarna.

Och jag ser mig omkring i sorg.

För i hjärtat har mitt liv skuttat femton år.

Och jag har övergivit min trygga borg.

 

En större värld än moderns trygga famn.

Något annat än svart och vitt.

Ungdomens källa likt förbannat ror i hamn.

Det stulna hjärtat mitt.

 

Och inte ens här kan jag söka tröst och ro.

Då jag innerst inne vet.

Jag är långt ifrån den första individen som söker en bro.

Till den unikes hemlighet.

 

Men där nere skrattar han.

För min själ den vill han korrumpera.

Men inte ens skall själve fan.

Kunna mer än spekulera.

 

Hur kan makt god som ond, förändra min person?

När jag själv ej vet ut eller in.

Livets ironi kan icke få en mycket bittrare ton.

 

Människor från höger och vänster, de fortsätter att gå.

Och jag. Ja... Jag andas... Så jag antar att jag lever.

 

I ensamhetens dunge planterades ett frö vars frukt borde ha förbjudit kontakt med övriga världen.

Men den övriga världen såg inte riskerna utan tog för sig av dina arma resurser, ett köpslag utan dess like som till slut tömde dig på näring. Det var inte du som utgjorde något hot mot världen utan snarare världen som utnyttjade dig.

 

Så vem är jag? Vem vore jag utan dig? Ditt liv dedikerades aldrig åt något för du lärde dig aldrig överleva bördan som lades på dina axlar.

Texten jag skriver må vara torftig och ytterst kort. Den kommer även sju år för sent, men den är min hyllning till din brillians som likt en spegel krossades av livets sten. Din död gröpte hål på mig. Din död svider fortfarande, men det är ditt liv jag kommer minnas.

 

Farväl, kära vän. Du var för världen ett material som kunde utnyttjas för högstbjudande. Men jag såg dig för den du var. Tyvärr kunde jag aldrig hindra det som aldrig skulle fått ske.

 

"O Crux ave, spes unica,

hoc Passionis tempore!

piis adauge gratiam,

reisque dele crimina."

Två julklappar slog i marken. Dunsen väckte August som knappa metern därifrån hade ägnat sig åt sitt som han alltid gjorde.

August reste sig upp och gnuggade de förfrusna händerna så mycket han tordes utan någon som helst märkbar effekt. Han försökte då istället blåsa men märkte inte av något från dem sedan länge avdomnade fingrarna som stack ut från de nästan värdelösa handskarna.

Han visslade åt sin följeslagare, Dennis som om mången gång visat sig vara en väldigt trofast vän i de kritiska situationerna båda hamnat i, och gudarna skulle veta att det var ingen dans på rosor att behöva tampas på liv och död dag efter dag. Men liksom den som suttit av fem år i fängelse hade August vant sig vid situationen, och Dennis? Han hade aldrig vikit av från Augusts sida vilket i princip talade för sig själv.

Byrackan stirrade upp på sin husse med öronen riktade uppmärksamt mot ljudets mynning. Sedan damp han upp kvickare än blixten, svansen viftade i luften och August log. Trots alla omständigheter, kölden och fattigdomen, var den här hunden så lycklig av bara uppmärksamheten riktad åt sitt håll.

August plockade upp båda julklapparna och granskade dem noga. De hade ingen adress, bara en etikett. På etiketten kände August igen den symbolen vars butik prydde sig med, han råkade veta vilken butik det var, han visste mycket väl. I ett annat liv hade han jobbat där. Isolerad i sina egna tankar, jo, det var en väldigt fin butik. Men en dag stängdes alla möjlighetens dörrar för honom och med det förlorade han sin anställning. Resten var historia. Han hade levt i samma kartong i snart ett år, längre än många som sakta men säkert tynat bort i den obarmhärtiga kölden.

De begav sig tillsammans iväg på en liten promenad. Med lite tur skulle August även kunna tigga ihop några små mynt på vägen.

Väl framme upptäckte August till sin förtjusning att butiken fortfarande var öppen. Han signalerade åt sin trofaste vän att vänta som han lydigt gjorde. Med nyfikna ögon betraktade hunden sin husse när han steg in i värmen, i sin egna värld av tankar visste hunden på förväg att stiga in i en butik inte var någon bra idé för August, ty det hade han lärt sig av gamla erfarenheter.

Men August levde på hoppet och lyckan. Vem visste? Hans största lyckade försök den dagen skulle kanske vara att sprida glädje till den modern eller fadern som hade tappat paketen?

När dörren öppnades möttes August av den varma brisen som verkade likt en mirakelkur över hans förfrusna lemmar. Lukten av kanel fyllde hans näsa och för en kort sekund blundade han för att inandas de underbara lukterna.

I nästa sekund blev han avbruten av en robust man i en väktares uniform, samma uniform han själv hade burit för ett år sedan.

”Jag måste tyvärr be er att lämna butiken.”, sade vakten.

”Men vänta! Vänta lite! Jag har hittat två paket på marken därute, jo se det har jag!”, sade August förtvivlat och visade fram sin upptäckt.

Mannen visade inget som helst intresse över paketen, hans blick avvek inte för en sekund Augusts karaktär som han nu granskade med en väl kontrollerad avsky.

”Var vänlig att lämna butiken.”, sade vakten i kylig ton.

August förstod inte varför vakten vägrade lyssna, var inte han lika mycket människa som personen framför honom?

”Men se här! Se!”, utbrast August, ”Det är faktiskt två paket som någon har tappat.”, han lyfte upp båda paketen i ögonhöjd med vakten.

Vakten ryckte till, knappt synbart men rörelsen fanns där. Hans blick såg på paketen för första gången. Han tog dem i sina händer och granskade dem. Sedan knuffade han August med en stark hand på hans bröstkorg så August förlorade balansen och ramlade baklänges ner för trappuppgången till butiken. Slag efter slag träffade den redan sargade, förfrusna kroppen när han varv efter varv vältrade baklänges tills han slutligen slog bakhuvudet i gatstenen. Vid ingången till butiken stod nu vakten med en gammal dam bakom sig, damen verkade upprörd över situationen men hon hade inte mod att ingripa utan stod bara och såg på medans vakten kastade båda paketen på den orörliga kroppen. Slagen var inte hårda, men förödmjukande.

Dennis som förargat såg behandlingen av sin husse böjde bak sina öron och blottade framtänderna så pas att saliven dröpnerför mungiporna. Han skällde på vakten.

Vakten gick fram mot August som i plågor knappt kunde röra sig. Han satte sig på huk framför August.

”Och låt inte mig se dig i närheten eller någon annanstans, hör du mig?”, sade vakten oerhört lugnt.

Med ett hugg fördjupade sig Dennis tänder i vaktens ben, vakten gav ifrån sig ett gält skrik av smärta men hunden släppte inte. Vakten riktade ett slag mot hundens huvud, oberört grävde sig Dennis djupare.

Vakten sparkade på hunden med sitt andra ben, med ett gny släppte Dennis slutligen taget. Nästa spark var riktad mot hundens huvud, den träffade.

”Sluta nu!”, utropade damen från butiken.

Vakten vände sig om, pustade ut.

”Hundjäveln bet mig.”, utropade han och haltade tillbaks till butiken, ”Jag tror jag måste sy såret.”.

Bredvid sig låg Dennis med uppspärrade ögon. August visste redan vad som hade skett, vad som hade förlorats. I den trötte mannens ansikte syntes inga känslor. Bara en ensam tår som föll ner på asfalten. Han var för utmattad, för kall. Även om han hade velat kunde han inte förmå sig minsta muskelryckning för att sörja den stupade kamraten.

Ett av paketen hade slitits upp under omständigheterna, August såg på innehållet. Ett antal olikfärgade block med tillhörande färgkritor.

Med en sista ansträngning skrev han med stora, snirkliga bokstäver på ett av blocken: ”HUNDMÖRDARE”.

August reste sig sakta, hans steg var ojämna, fötterna släpade efter. På butiksdörren fäste han sitt papper innan han svimmade.

 

Två veckor senare avskedades vakten, åtalad för misshandel. August återfick sitt forna jobb och en behandling för vitaminbrist som köldskador, detta var en kompensation från butiken för den behandlingen han hade utstått. Butikens anlag hade varit i själviska syften för att rädda sitt eget skinn. Direktören själv hade stått på tröskeln till rummet där han låg i sin sjukhussäng och med fingrarna trummande på sin hatt bett om ursäkt å allas vägnar.

En vacker dag kanske August skulle visa sin tacksamhet, men just då kände han inget annat än avsky. För den värld av egoism han upptäckt. Det hade kommit som ett hårt slag, ett slag han förlorat.

Samtidigt som August sakta återfick krafterna och även förtroendet för mänskligheten satt en viss Göran Bengtsson hemma i sitt hus. Han hade förlorat sitt jobb, det var folkets fel för att de inte lät honom göra sitt jobb hade han sagt till sin nu f.d. fru som lämnat honom för domen.

Han visste bättre, de skulle få se. Men det som irriterade honom mest var att inte ens hans egna barn ville prata med honom, han hade bara kört ut en lodis. Ett jävla slödder som inte hade rättigheterna att vara i närheten av en så respekterad butik.

Att de vågade avskeda honom?

 

Tre månader senare började August sin återskolning av jobbet, Göran upptäckte sin hund fastnaglad till framdörren med en lapp; ”HUNDMÖRDARE”. Det visade sig senare att en av de lokala ungdomarna hade fått för sig att vara lustig. För det krossade Göran hans näsa.

 

Fyra månader senare stod August inne i butiken och bemötte alla kunder med ett leende. Han var fullkomligt återställd. Trots den sorg han kände för sin vän kände han att han nu skulle ta vara på varenda sekund av glädje livet gav honom.

Samtidigt slutade Görans puls att slå, i ett nu missvårdat hus som stank av förrutnelse och mat med ett bäst före datum som sedan länge passerat. Hans alkoholism hade till slut tagit slut på hans liv.

 

Det var tomt på hans begravning, Görans våldsamma liv hade spridits sig som en löpeld genom hans sociala kretsar. Inte ens hans barn ville närvara, slagen de hade fått från läderskärpet brände fortfarande färskt i minnet.

När ceremonin var avslutad och kistan skulle begravas kom en man springandes.

”Vänta!”, skrek han.

De båda männen som grävde såg upp, de satte ner spadarna och tog en snabb rökpaus.

August hukade sig framför den öppna graven, i hans vänstra hand syntes en vit ros.

”Jag kände dig aldrig men med blixtar och slagkraft kom du in i mitt liv som en storm. Du tog ifrån mig min enda vän och skakade om mig. Men trots det, har jag dig att tacka för det jag har nu, hade det inte varit för dig skulle jag antagligen varit död nu. Därför skänker jag dig denna ros, som ett sista tack. Må du vila i frid ty jag förlåter dig.”, August lät rosen falla. Den landade mjukt på kistans lock.

 

När August lämnade graven kände han en sinnesro i kropp och själ. Det var första gången på länge.

 

I många år framöver talades det om honom. Den enda personen som hade all rätt att undvika sin gärningsmans begravning närvarade i slutet. Det krävdes mycket av en man att förlåta, ännu mer att uppskatta någon man hade all anledning att avsky. Men inte August, nej den här mannen hade i ett svep räddat Göran från en undergång efter döden. Med August välsignelse kunde nu Göran vila i frid.

 

Regnet trummade med sina enorma fingrar över den tunna tältduken som isolerade henne från övriga världen. Rytmer ekade genom det lilla tält som isolerade henne från omvärlden. Hon slöt sina ögon. Hon ville isolera allt brus, alla onödiga tankar som riskerade att spillas ut som när någon slår till ett glas cola och kletar ner hela köksbordet.

Innanför ögonlocken flög tiderna förbi, hennes första kyss, mannen som hade lämnat henne för en annan man. Bilderna på sin fader böjd över hennes sargade kropp.

Hon slöt ögonen hårdare. Lika plötsligt som alla tankar hade flugit över hennes näthinna hade dem nu ersatts av en vit puls. Hon såg den klart och tydligt i sina tankar, pulsen spred sig i små, diskreta vågor genom tältet och sedan genom den mörka skogen. Med slutna ögon såg hon upp mot taket och såg de underbaraste av ting. I hennes tankar hade tältduken börjat ge vika för varje regndroppe, den böjde sig inåt för varje slag i små, mjuka rörelser.

 

Pulsen avtog och mörkret lade sig, men hennes sinne hade lättat.

Hon tänkte på ärkeängeln Gabriel och hur han satt där nere på sin tron i all ensamhet. För evigt skulle han behöva söka en uppmärksamhet han aldrig skulle få. På ett sätt-tänkte hon-var Gabriel som ett barn, han var som alla andra.

Men ikväll skulle inte Djävulen leka med henne, ikväll ville inte ens Satan själv plåga de mänskliga själarna. Han var trött, efter många tusen års uppenbarelser. För vad tjänade allting till? Det hade visat sig inte vara någon konst att locka människan redan tvåtusen år sedan. Hon undrade om Gabriel tänkte på att balansen skulle försvinna dagen han slutade, hon undrade om han ens tänkte på det.

Men främst, undrade hon varför Gabriel hade blivit utslängd för ett misstag av en Gud som skulle påstås vara god och förlåtande.

Det fanns värre dåd, synder som inte ens förtjänade en plats i helvetet. Hennes fader var en av dem.

 

Hennes tankar spårade av på villovägar och slutligen förstod hon inte själv vad hon ville. Hon ville sova. Med en förhastad blick slängd mot tältets öppning försäkrade hon sig över att ingen väntade utanför, men kedjan var inte tilldragen.

Hennes händer öppnade darrande upp den enda vägen in och likväl enda flyktvägen ut ur tältet. Det tältet som hade verkat fristad det senaste dygnet från världens ondska. Hon var inte trygg någon annanstans.

 

Med klumpen i halsen och rädslan likt ett knytnävsslag mot magen såg hon ut i det påträngande mörkret. Hon kunde höra skogen skratta och sjunga sina elaka toner. Den ville inte ha henne, död som levande. Men vad hade hon för val? Hem kunde hon inte fara, hon vågade inte se sin fader i ögonen och hon var trött på att varje gång behöva fundera ut nya ursäkter för sjuksystern. Hur många gånger hade hon inte trillat ned för trappan tro?

Med en dyster blick såg hon ner på marken. Där växte en fingerborgsblomma. Blomman slokade halvt där den stod, halvt upplyst i ett mörker värdigt döden själv. Den hade liksom hon själv förvirrat sig ut i skogen.

Varsamt, mycket varsamt började hon skrapa bort jorden kring blomman. Jordklump för jordklump fick hon bort utan att skada en enda rot. När hon var färdig hade det ljusnat och en dimma hade lagt sig, så tät att det närmsta trädet knappt var synbart. Hon kröp in i tältet med sin nyfunne vän, någonstans hade hon ett tomt paket efter några kötbullar hon snabbt hade knyckt åt sig på vägen ut genom huset. Det hade varit den enda proviant hon hade lyckats få tag på, hade hon stannat lite längre skulle hennes fader säkert slagit henne med packningen hon så omsorgsfullt förberett för den långa utflykten. Eller flykten.

Paketet fann hon under sin sovsäck där den antagligen hade legat enda sedan hon senast åt.

Men mat var inte viktigt.

Inget var viktigare än blomman. Den blomma som just nu förstod mer än någon annan i världen.

 

När regnet återupptod sin eviga orkester, och löven tvingades att ge vika för den kraft de så avundsjukt önskade men aldrig skulle få. När tältet började läcka in så att flickan slutligen ställde blomman under den blygsamt porlande strömmen av vatten. När blomman tacksamt absorberade varenda droppe.

Då förstod hon, att hur trasigt allting än kunde vara, behövdes det inte mycket för att skapa en harmoni. Om så endast för några sekunder, så var dessa sekunder värda mer än en livstid tillsammans. För just då var hon lycklig.

 

 

Dagen avverkades med ett leende på läpparna.

Jag var fast besluten att hålla humöret uppe och då skulle inget slå ner mig. Nog lyckades jag till viss mån, eftersom ens egen inställning faktiskt är den viktigaste.

 

Så här sitter jag, efter ännu en vecka, och inser hur snabbt tiden går. Förr eller senare, snarare förr kommer jag inte finnas kvar på denna skröpliga jord utan då finns det förmodligen en efterträdare som utför mina dagliga sysslor. Livet är så kort och allting så relativt.

Fantastisk tanke, om än lite oroväckande.

Jag har många gånger påstått att det gäller för en människa att se framåt, fånga dagen. Gör det bästa av dem lyckliga stunderna, jag är inte heller den enda. Men just nu måste jag ifrågasätta den logiken då jag tekniskt sett skulle ha träffat fyra personer på var sin fika samtidigt som jag firade en god väns födelsedag med trevligt sällskap och skall sedan bege mig av på äventyr både lördagen och söndagen. I detta äventyr inkluderas även en övernattning någon annanstans.

 

Det är vid en sådan punkt man inser att det här kanske blir den sista stunden jag spenderar ensam på någon dag framöver.

 

Sånt är livet.

Sådär reflekterar jag mitt nu. Men min dag, den kom att bli väldigt intressant!

 

Studier är som studier skall vara, det finns inget mer att tillägga. Ingen är intresserad av vad som sker eller vad tusan jag studerar. Jag tror inte ens någon vill veta vad jag brinner för, det finns därför heller ingen poäng att ödsla ytterligare några rader på den pikanta detaljen.

Men en så positiv början med att jag överraskade min historielärare genom att träda in i fullt utklädd rysk utstyrsel med tillbehörande rock, pälsmössa (med sovjetsk stjärna) och handskar, vilket resulterade i ett skratt, övergick sedan till en kaotisk nedförsbacke där jag hamnade i ett lite för patetiskt gräl med en i klassen kring något helt obedrövligt.

 

Lagt märke till att om en människa ger någon annan kritik kan personen ifråga ge en respons som attackerar ens egna personliga integritet? Tja, det är en helt onödig för att inte säga idiotisk kontring som inte leder till någonting än att båda blir irriterade på varandra. Det är bara att avgå från ämnet för att försvara sig själv eftersom man antagligen är för svag för annat.

Det irriterade mig så enormt.

 

Sedan vände dagen genom att jag och min gode vän skulle ut på en liten tur i stan. Vi begav oss till en annan vän som egentligen hade planerat en fika med mig men som avstod för att denne inte hade tid, tja enkelt sagt sade vi hej till varandra och gjorde upp kring en skuld.

När jag och min gode vän väl hade trätt in på McDonalds ser jag personen ifråga, man kan säga att denne blev tagen med byxorna nere.

 

Jaha... Min gode vän som följde med sade att jag inte skulle ta denna situation för hårt så jag försöker att inte göra en stor grej av det. Hitills har jag lyckats ganska så väl tycker jag.

 

Sedan var det repetition för modegalan som sker imorgon där allt gick över förväntan.

Och så den trevliga middagen med väldigt gott sällskap där vi minst sagt avnjöt en väldigt god italiensk husmanskost samtidigt som jag återbekantade mig med en avsaknad och sällsam person jag helt enkelt hade glidit ifrån. Vi behövde det, alla behövde det. Hela middagen var ett väldigt trevligt sammanträffande där främst födelsedagsbarnet verkligen roade sig. Jo, det tackar jag verkligen för! Mycket trevligt initiativ och bra avverkat.

 

Som du kanske förstår vid det här laget skriver jag mer som en avverkan för att slippa ta konsekvenserna i mitt eget huvud.

 

Förhoppningarna är att jag slipper undan allt svårt och blickar fram mot det som är positivt, men vad vore världen utan lite konflikter? Som grädden på moset har jag ännu inte införskaffat alla presenter som krävs och jag har helelr inte haft tid att tänka över en kreativ gåva till en annan god vän.

 

Så mycket socialt, så lite tid...

 

Ha det så bra!

Ta vara på er!