Berättelsen om Josefine och Emanuel (Del 3)
Skuggan av det förflutna
När Emanuel vaknade låg Josefine och omfamnade honom, hon hade på något vis vänt sig i sängen under nattens gång och sedan kramat om honom. Hur kunde han inte ha märkt detta?
Han knuffade till Josefine, hon vaknade efter några rejäla knuffar och verkade helt oberörd. Detta upprörde Emanuel!
”Vad håller du på med?” utbrast han.
”Jag drömde så hemskt och blev rädd. Visste inte vad jag skulle göra och du verkade sova så gott, väckte jag dig?”
”Nej… Men…” Emanuel hade tappat den röda tråden. ”Det var inte vad vi kommit överrens om!”
”Du har rätt, men jag drömde faktiskt om honom.”
”Vem?” Emanuel hade helt glömt bort gårdagens händelser.
”Markus.”
”Vad sade du?” Emanuel ögon blev med ens stora som golfbollar.
”Markus, det var så han hette.” nu var det Josefines tur att rycka på axlarna oberört.
”Hur vet du vad han hette?” frågade Emanuel chockat.
”För att han berättade det för mig min dröm.”
”Han berättade sitt namn för dig i din dröm?” upprepade Emanuel.
”Ja, precis så!” Josefine gäspade. ”Du börjar fatta galoppen.”
Emanuel visste inte riktigt vad han skulle göra av denna informationen. ”Sådant händer inte. Man drömemr bara och av en slump råkar veta om namnet tidigare.”
”Inte?” Josefine tittade förvånat på Emanuel.
Någonting stämnde inte för honom, hon måste ha vetat om det här innan. Information som denna trillade inte bara av ren slump ned från himlen, hans mor måste ha berättat för Josefine om detta tidigare. Varför? Spelade det någon roll? Allt Emanuel visste, eller trodde sig veta, var att Josefine hade ljugit för honom tidigare och använt hans svaghet mot honom. Hon hade exponerat hans sårbarhet och gjort honom mottaglig för mänsklig kontakt i en tid då han helst av allt ville bli lämnad ifred. Allt detta kretsade genom hans huvud väldigt snabbt, tankarna vredgade Emanuel.
”Du ljög för mig!” sade Emanuell giftigt.
”Va? Nej!” Josefine hamnade direkt i försvarsposition.
”Du försökte locka fram något ur mig genom att få mig att berätta den här historien. Du visste den redan! Erkänn! Någon har berättat allt för dig, inklusive pojkens namn!”
”Nej! Inte alls så! Markus berättade för mig i min dröm sade jag ju!” bad Josefine.
”Jag tror dig verkligen inte! Gå härifrån genast!”
”Vet du vad? Ibland kan du vara riktigt taskig!” skrek Josefine och rusade ur rummet med gråten i halsen.
De talade inte på tre dagar.
När de sågs igen hade Emanuel talat med sin mor, hon förklarade tydligt för honom vilken nonsens han pratade och att det var bra att han äntligen var uppe ur sin säng för då kanske han kunde ta en lång promenad för att svalka sitt lilla överhettade huvud.
Emanuel hade svårt att acceptera den här faktan fast han insåg att inget skulle kunna bli bättre av att han tjurade över falska anklagelser. Dessutom verkade Josefine uppriktigt sårad över att han inte ville tro på henne, kanske låg det någonting i det hon sade? I vilket fall som helst var han för nyfiken för att inte ta reda på mer om hennes så kallade drömmar.
”Hej.” försökte Emanuel enkelt.
”Åh… Hej.” svarade Josefine kallt.
”Du, jag menade inte att vara så hård mot dig.”
”Mmm.” Josefine visade inget intresse för Emanuel.
”Det är inte så enkelt att bara tro på dig sådär, det måste du väl förstå? Att du bara fick hans namn ur tomma intet.” ursäktade sig Emanuel.
Josefine tittade upp på honom med en uppriktigt sårad blick. ”Jag vet vad han sade till mig, han berättade för mig att hans namn var Markus.”
”Jag vill verkligen tro dig.”
”Så tro på mig!” envisades Josefine.
”Berättade han något mer?” frågade Emanuel.
”Ja, att han väntade på något.” Josefine funderade en liten stund. ”Eller någon?”
”Fick du veta något mer specifikt?” försökte Emanuel.
Josefine ruskade på huvudet. ”Nej, bara att han hette Markus och att han väntade. Sedan sträckte han ut sin hand mot mig, men vid första beröring rös jag till så kraftigt att jag vaknade.”
De stod båda i en stunds tystnad, Emanuel böjde huvudet bakåt och blickade över den oändliga himlen. Han såg hur molnen sakta passerade förbi och kände sig för en stund obetydligt liten.
”Vad tror du han väntade på?” frågade Josefine.
”Ingen aning.”
”Tror du han väntar fortfarande?” Josefine lyfte blicken mot Emanuel och kisade.
”Nonsens. Markus är pojken som drunknade, det högsta han väntar på är att någon skall hitta hans kropp i vattnet. Fast det tror jag inte på.”
”Vad sade du precis?”
”Vad menar du?” frågade Emanuel fundersamt.
”Pojken som drunknade?”
”Jaha, ja de tvar så vi kallade honom i skolan. ’Pojken som drunknade’ kändes på något vis mer avlägset än att säga ’Markus’. För Markus var en person alla kände, men pojken som drunknade var bara en person.” sade Emanuel sakligt.
Josefine använde sin högra hand som solskydd för ögonen så hon kunde lättare granska Emanuel med blicken. ”Ni behandlade sorgen?”
”Ja, så kan man säga.” sade Emanuel.
”Hej då!” slängde Josefine ur sig.
Emanuel blev överraskad av denna direkta gest. ”Vänta, va? Var skall du?”
”Gå någonstans.” svarade Josefine enkelt. ”Fast jag behöver vara själv en stund. Vi kanske ses ikväll?”
”Varför då?” ropade Emanuel efter.
”För att hälsa på pojken som drunknade.”
Berättelsen om Josefine och Emanuel (Del 2)
Spöket i spegeln
Josefine knackade försiktigt på dörren, Emanuel visste att klockan var långt efter midnatt.
”Vad vill du?”
”Jo…” sade Josefine försiktigt. ”Jag vet att du inte riktigt vill tala om det som hände den dära byäldstens son riktigt, med tanke på att du var där och allt.” hon bet sig i läppen. ”Fast du berättade faktiskt inte vad som hände med huset. Varför är det typ övergivet?”
Emanuel suckade än en gång. Hon ville verkligen inte ge sig! ”Därför att byäldsten förlorade sitt förstånd. Sorg kan göra det mot en människa.”
Josefin klev in i rummet och satte sig med benen i kors på mattan framför sängen. Med huvudet i händerna tittade hon förväntansfullt på Emanuel. Han kände sig tvungen att fortsätta, kunde han göra något annat egentligen?
”Efter begravningen började byäldsten ta långa kvällspromenader…”
”Varför?” avbröt Josefine.
”Alla behandlar sin sorg olika, hans sätt var att gå långt efter midnatt. Något jag inte ämnar att göra så om du avbryter mig en gång till går jag bara och lägger mig!” fräste Emanuel.
”Okej, okej. Chilla!” sade Josefine med rynkad panna.
”Hur som helst var han ute och gick ofta. Så småningom började folk uppfatta att byäldsten trodde sig se i syne.” fortsatte Emanuel. ”Han påstod att sonens ande stod i det gamla skjulet på andra sidan vägen och bara tittade med tom blick på honom varje gång han återvände hem från sin kvällspromenad.”
”Liksom bara stirrade?” frågade Josefine nyfiket.
”Ja, som du gör just nu!” sade Emanuel bittert men Josefines fnitter fick honom att mjukna lite, tillräckligt för att hon skulle se det. ”Nåväl, han fortsatte med sina promenader väldigt länge. För var dag som han gick upp var han lite oroligare. Efter ett tag började små olyckor ske vid arbetet, han slog huvudet i en för låg dörrkarm eller tappade ett verktyg på foten. Sådana enkla saker, det som oroade hans familj var hur ofta dessa små olyckor hände, många bäckar små som du säkert vet. Dessutom verkade han inte riktigt bry sig om sin egna hälsa längre heller.”
”Mmm.” Josefine tittade helspänt på Emanuel medan han berättade vidare.
”Byäldsten blev gradvis mer och mer ovårdad. Han tappade all koncentration och började tala mer frekvent om spöket.”
”Varför gjorde ingen någonting åt det?” frågade plötsligt Josefine.
Emanuel tittade länge på en punkt som verkade finnas direkt till vänster om Josefines huvud. Sedan ryckte han plötsligt till ur sin dvala av tankar. ”På den tiden var det inte vida känt att det fanns läkare som bekymrade sig om hur folk mådde psykiskt och även om det fanns var byn antagligen ganska maskuliniserad.”
”Vad betyder det?” frågade Josefine.
”Att det inte var manligt om man erkände en svaghet. Sorg kan alla respektera, men inte att en karakarl som denne mannen inte kunde behärska sorgen.” svarade Emanuel långsamt.
”Aaah! Okej, så folk skulle tro att han var konstig?” sade Josefine muntert!
”Något åt det hållet.” Emanuel nickade. ”Så en kväll när han återvände från en lång promenad, mer bekymrad än vanligt, och kom fram till fönstret där sonen skulle stå och titta på honom fick han helt enkelt nog. Han hämtade en yxa ur vedboden och började hugga ner allt som gick att förstöra i ladan. Folk vaknade såklart av allt oväsen som till och med överträffade hundarnas skall och begav sig så småningom ut för att se vad som försigick. Då var det tyvärr redan för sent att rädda någonting inuti ladan, allt var förstört och ladan ödelagd. Dock försvann mannen tillsammans med yxan, ingen har sett honom sen dess.”
”Vad kan ha hänt med honom?”
”Ingen som riktigt vet, den vanliga myten är att också han dränkte sig i vattendraget bakom kullen.” sade Emanuel enkelt.
”Vad tror du kusse?”
”Kusse?”
”Ja, kusin. Som i du, ja som i att du är min kusin Emanuel!” snubblade Josefine ur sig.
”Hmmm. Ja, jag tror inte att han dränkte sig.” en snabb paus. ”Jag menar, jag skulle tro att det var mest logiskt trots allt. Allting pekade ju mot att mannen förlorade sitt förstånd. Men varför tog han med sig yxan? Det stämmer inte.”
”Det var kanske hans sista försvar?” sade Josefine fundersamt och tuggade på sitt hår.
”Försvar mot vad?”
”Mot spöket, demonerna, andarna? Allt möjligt som finns på andra sidan!” sade Josefine.
”Kanske. Nä, nu är det dags att lägga sig hörrödu!” Emanuel klappade med händerna i en gest att samtalet var avslutat.
”God natt då.” sade Josefine lite förvirrat och reste på sig för att gå. Hon stannade i tröskeln och blev helt spänd ett litet tag. Sedan vände hon sig om. ”Emanuel?”
”Hmm?” frågade Emanuel sömnigt.
”Vad hände med resten av familjen?”
”De flyttade. Ingen vet riktigt vad som hände med frun, sönerna har återvänt tillbaka till byn. En driver affären och en annan den lokala kyrkan. De pratar inte med varandra.”
”Varför pratar de inte mer då?” Josefines röst lät försiktig och obetydlig.
”Det finns saker som inte ens din… ’Kusse’ kan besvara. Försök sova nu.” sade Emanuel bestämt.
”Ja, jo… God natt då.”
”Sov sött.”
Emanuel vaknade samma natt av att Josefine ruskade tag om honom. ”Emanuel, vakna!”
”Ehm. Vad är det?” sade Emanuel sömndrucket.
”Jag kan inte sova.”
”Vad skall jag göra åt det?” frågade han bittert.
Han mötte Josefines blick, hon såg genuint skärrad ut. ”Varje gång jag blundar ser jag honom. Jag är rädd.”
”Vem är det du ser?”
”Sonen!”
”Du inbillar dig bara flicka lilla!” sade Emanuel okänsligt. Han ångrade direkt sin ton.
”Jag är ingen liten flicka och jag vet vad jag såg! Det kändes verkligt, som om jag var där!” skrek Josefine.
”Okej, okej, okej! Skrik inte, du kommer väcka min mor!” försökte Emanuel desperat.
”Kan jag få sova hos dig inatt?” frågade Josefine försiktigt.
”VAD?!” utbrast Emanuel innan han hann hindra sig själv.
”Bara inatt, jag kommer inte kunna sova annars. Jag är faktiskt rädd på riktigt.” Josefines ögon trånade och bad, Emanuel hade nog aldrig sett större bambiögon i hela sitt liv och skulle nog inte heller stöta på några så stora och sorgsna som hennes just i det ögonblicket. Nog för att han hade svårt att tro på henne men hon verkade ju tro på sig själv. Han var motvillig till idén, å andra sidan verkade flickstackarn uppriktigt skärrad.
”Låt gå, men vi sover skavfötters och inget annat.”
”Okej!” utbrast Josefine glatt och lättat varefter hon dök ner i sängen. Emanuel fick hennes fötter på sin bröstkorg först innan hon ursäktande lade dem på hans kudde. När hon märkte sitt misstag flyttade hon dem artigt bort från kudden, Emanuel ångrade redan sitt beslut.
Berättelsen om Josefine och Emanuel (Del 1)
"Difficult not to feel a little bit
Disappointed and passed over
When I look right through,
See you naked but oblivious
And you don't see me"
- 3 Libras (A Perfect Circle)
Prolog
Tolv år. Tolv år hade passerat sedan Emanuel senast känt sig hemma. Ända sedan dagen han begav sig från sin födelseort hade han alltid varit lite av en utböling, något han inte direkt kunde förklara för någon. Han kände sig bara så ensam, utstött av en värld därute, mörkare och mer grym än han någonsin kunnat förutspå.
Nu var han äntligen hemma.
Först förväntade han sig något bemötande från folket, som om han var någon känd person vars återkomst skulle bringa stor lycka till de lokala byborna. När det inte inträffade hoppades Emanuel att hans gamla skolkamrater åtminstonde hade haft anständigheten att höra av sig efter hans återkomst. Emanuel visste att ordet spred sig snabbt. Så när inte det heller hände blev han en aning bitter.
Den ende som verkade ha ett svalt intresse för Emanuel var Emanuels avlägsne släkting Josefine, 13 år, som hade kommit till byn av okänd anledning ungefär samtidigt som han. Han fann henne till en början irriterande, det hjälpte heller inte att hon ständigt kom förbi hans rum. De sov båda hos hans mor fast i två olika rum.
Emanuel planerade inte att kvarstanna alltför länge i byn, bara länge nog för att återhämta efter en fruktansvärd resa som lämnat honom gift till en otrogen kvinna med två söner som han visste han aldrig skulle få återse någonsin igen, ty hon hade sedan länge planerat en flykt undan deras äktenskap med en annan bakom ryggen på Emanuel. Så här var han, 32 vårar, utan vare sig ett hus eller något han skulle kunna kalla sitt. Allt hade hon tagit, allt av betydelse i alla fall. Därför var han nu hos sin mor, för att slicka sina sår och ägna sig åt en intensiv period självömkan.
Denna period skulle också ha blivit precis som Emanuel planerat den, händelselös och sorgsen, om det inte vore för den lilla flickungen Josefines ständiga gliringar.
Lite visste Emanuel att Josefines återkommande uppmaningar medförde en oväntad vändning i hans liv, hennes närvaro skulle slunga honom raka vägen in i hans livs äventyr, ett äventyr som när han såg tillbaka på det kändes flyktigt samt långt borta. Varje gång han satte sig ner för att berätta en historia olikt en annan skulle han återkomma till den sommaren med Josefine, varje gång Emanuel suckade och hans ögon blekande besökte han den plats de två en gång besökt. Dagen han drog sitt sista andetag och slöt ögonen en för evigt var det henne han såg framför sig, på vägen bort i fjärran.
”Å blommorna svajade i solens sken. Vinden svepte tyst och mjukt över de gröna ängarna, den omgav oss i en varm trygghet. Vi var oslagbara, du och jag!”
Minnen från det förflutna
”Kusin Emanuel? Vad gör du?” en energisk röst rakt bakom honom kvittrade fram sina eviga frågor, Emanuel suckade.
”Vad jag gör och vad jag inte gör rör inte dig flicka!”
Josefine rynkade på näsan i en gest av total motstridighet. ”Herregud, du är ju värre än en unge! Upp ur sängen, kom igen nu!”
Emanuel vände sig i protest så att hans ryggtavla blottades för Josefine, sedan svetpe han täcket om sig. ”Gå bara ut och lek själv.”
”Vad exakt vill du jag skall leka själv? Hallå, jag är inte precis sju år,” hon drog på läppen i ett leende, ”sedan är det inte precis mycket jag kan göra därute, förutom att gå till baren där alla de snygga MC-knuttarna står.”
Nu vred Emanuel kvickt på huvudet så han kunde stirra på Josefine ur vänstra ögonvrån, en kvick vredgad blick fick Josefine innan han insåg hennes skämt på Emanuels bekostnad. Han kände sig lurad och gammal så han lade sig tillrätta igen fast denna gången med kudden över huvudet. ”Låt mig vara, du vet mycket väl hur mycket jag behöver sova.”
”Du har sovit bort hela Juni månad! Fattar du hur tråkigt det är att inte göra någonting? Kom igen!” gnällde Josefine envist. ”Res på dig gubbstrutt!”
”Jag är ingen gubbstrutt!” snäste Emanuel.
”Så bevisa det för mig! För en gångs skull kan du väl hänga med mig någonstans? Var är gentlemannen som skall eskortera prinsessan vartän hon vill gå?” fnittrade Josefine.
”Du är ingen prinsessa och även om du var en så skulle jag inte vara obligerad till någonting, kusiner gifter sig ändå inte så varför skulle jag anstränga mig?”
”Det är inte vad jag har hört.” svarade Josefine rappt.
Emanuel vände sig helt om så täcket föll ned mot golvet. Han såg hjälplöst på flickan som stod förväntansfullt i dörrkarmen. ”Du tänker inte ge dig den här gången va?”
”Inte den här gången, inte nästa och inte näst-nästa! Nu har jag fått nog och jag vet att du också har fått det! Seså gubbstrutt!”
När Emanuel bemöttes av solen för första gången på flera veckor lös den för starkt och han bländades av den smärtsamt klara strålningen mot hans blekvita hy.
”Herregud, man skulle kunna tro att du är en vampyr!” utbrast Josefin skrattandes.
”Vill du att jag skall hänga på eller inte?” snäste Emanuel tillbaka.
”Jaja, seså. Jag menade inget med det.”
Det omaka paret begav sig ut i världen, Emanuels första gång sedan han anlände till byn. Om det var Josefines första gång? Jag har ingen aning, har du?
”Vi går till affären!”
”Nej.”
”Varför inte?”
”Det är långt till affären, dessutom har jag någonting emot människor just nu.” suckade Emanuel.
”Vad är det för fel på människor?” frågade Josefine.
”De stör mig just nu.”
”Varför?”
”Därför.”
”Vad du var rolig då.” kluckade Josefine retsamt.
Men de gick i alla fall på grusvägen som ledde till den ensliga affären vid vägens ände. Sådant var inte namnet ursprungligen men Emanuel tyckte det smeknamnet passade eftersom affären faktiskt låg vid slutet av den upptrampade grusvägen, som dessutom råkade vara ett par hundra meter efter det sista huset i byn. Varför hade man valt att avskärma en affär från resten av byn? Det kunde inte ha varit för att folk inte skulle störas eftersom varotransporten i vilket fall som helst skulle bli tvungna att köra på vägen till affären, genom byn.
På vägen passerade dem en övergiven lada på höger sida vägen. Träet var mörkt och murket, grönan hade vuxit till sig ordentligt och reste sig nu hela vägen upp till det utslagna fönstret. Inuti ladan var det bäckmörkt. Eternitplattorna såg ut att kunna rasa när som helst.
”Vet du vem som bodde där?” frågade Josefine.
Emanuel tänkte efter. ”Faktiskt så gör jag det!” det gjorde han också. Tanken muntrade upp honom en aning fastän han inte visste varför.
”Berätta!” utbrast Josefine.
”Jo det var inte direkt någon som bodde där, men ser du huset mitt emot?” frågade Emanuel och pekade på ett ruckel på andra sidan vägen, inte på långa vägar så slitet som ladan men ändå på god väg mot en oundviklig förfallelse. Josefine nickade. ”En gång tillhörde huset den rikaste mannen i trakten: nämligen byäldsten. Han levde här tillsammans med sin fru och sina tre söner. De ägde åkern bortom ladan, det var på en tid som åkrar innebar rikedom.”
”Varför då?”
”Jo, för att ju större åker du hade desto större möjlighet hade du för att odla grödor. Dessutom hade dina kor större betesmarker. Större betesmarker och fler grödor att sälja ökade din inkomst i både mjölk, grönsaker och kött som ett exempel. Du fick pengar som du sedan satte på större marker och fler kor, eller andra djur. Maten hade du redan tack vare egen odling.” svarade Emanuel, allt detta prat gjorde honom en aning muntrare eftersom han för första gången kunde ha en viss kontroll över vad han pratade om, han kände sig trygg i flickans sällskap. Inte för att han erkände detta, ens för sig själv.
Josefine lutade huvudet lite åt vänster och spejade förundrat över åkern bortom ladan. ”Så större mark innebar mer mat vilket gav mer pengar?”
”Javisst!”
”Varför övergav byäldsten sina rikedomar?”
Emanuels blick mörknade. Javisst kom han ihåg. ”Sorg.”
”Vad hände?”
”Mannens äldste sån dränkte sig, eller drunknade?” Emanuel tänkte tyst för sig själv. Josefine kunde inte låta bli att märka hur hans högra hand automatiskt sökte sig upp mot läpparna först för att sedan massera stubben på hakan mellan tummen och pekfingret. Stubben eller skägget? Josefine visste inte var gränsen gick, men hon visste att hon tyckte Emanuel såg väldigt mysig ut i sin en månaders gamla skäggväxt, om än lite ovårdad. Emanuel knäppte med fingrarna! ”Drunknade! Så var det! En olycka.”
”Okej?”
”Sonen hade umgåts till solen gick ner över hustaken med sina vänner när ungdomarna fick för sig att ta ett dopp i diket bakom den lilla kullen.” Emanuel visade med en svepande gest mot en liten puckel direkt tio meter höger om den övergivna ladan, Josefine såg att bakom puckeln var det väldigt vildvuxet och lerigt som om ett vattendrag en gång funnits på den platsen. ”Kanske var det en vadslagning, kanske också bara en dum idé som kretsar i en ungdomlig hjärna, vad vet jag? I slutändan var det sonen som hoppade först i. De andra hann aldrig kliva i vattnet innan sonen försvan under vattenytan.”
”Vad hände sen?” frågade Josefine, hennes ögon blev större och större. Nyfiken och skärrad på samma gång.
”Ingen som egentligen vet. Det sades att han aldrig visade sig igen, att det aldrig syntes ett tecken på att pojken stretade emot vad som än höll honom nere i vattnet. Å andra sidan var alla tagna av panik och sprang skrikande in till byäldsten, ingen tordes stanna kvar för att bevaka och alternativt försöka rädda stackaren.” Emanuel ryckte tungt på axlarna.
”Var det ingen som hjälpte honom?” Josefine var förskräckt.
”Egentligen inte. Bara ett gäng rädda ungdomar, barn egentligen, som sprang runt i circlar. När fadern kom fram var det för sent. Man återfann aldrig hans kropp.”
”Hur kan du veta så mycket?” frågade Josefine nyfiket.
”Jag var där.”
”Åh.” ingen talade med den andre ett tag därefter. De återvände hem.
