Memoirs of an open mind

 

There are things that I said I would never do

There are fears that I cannot believe have come true

For my soul is too sick and too little and too late

And myself I have grown to weary to hate

-Trent Reznor (2005)

 

Vad är godhet? Vad är ondska?

Hur definierar vi den gråzon som så snabbt uppstår vid konflikter mellan olika individer, dessa gråa zoner som faktiskt existerar på samtliga moraliska områden?

 

Självfallet har alla läsare en egen uppfattning kring dessa frågor jag ställer men jag kan endast som bloggare återge samhällets övergripande svar på den frågan: Vi bryr oss väldigt lite.

 

Var dag släpps filmer på kvinnor och barn, tjejer och killar som blir våldtagna eller som blir sexuellt trakasserade för att uppfylla några sjuka förgripare (oftast män) och deras fantasier. Dessa filmer, inspelade via telefon eller annan handhållen enhet, läggs sedan upp på diverse skumma siter där alla med en viss pervers läggning kan åtnjuta timmar med pornografi som egentligen kränker de mest självklara rättigheterna ett civiliserat land kan ha: de mänskliga rättigheterna.

Siterna är inte svåra att finna, man kan tro det men så är det icke. I Sverige anser jag att polisen gör ett väldigt bra jobb kring att spärra så många sidor som det är möjligt men deras prioritet gäller endast svenska offer och oftast bara sidor skapade med svensk domän. Likväl är det polisen som vi alltid klagar på för att de inte gör sitt jobb eller går ivägen för oss medborgare, det vi inte ser är just precis hur väl de hanterar och spärrar av barnpornografiska sidor samt andra sidor innehållandes kränkande innehåll eller våldtäckter på film. Söker man efter utländska siter får man ett bra antal träffar redan på Google, tro mig jag har försökt. Det äcklar mig något så otroligt att det inte är sant.

 

Det tog mig flera månader att skriva klart den här bloggen, trots att den är synnerligen kort för att vara en av mina texter. Jag var så mållös när jag upptäckte hur lite människan anstränger sig för att skyla sina mörkaste begär att jag egentligen ville ta en spikklubba och bege mig ut på ett personligt korsståg. Nu vet väl alla att dessa heroiska idyller på filmer kanske inte riktigt är uppskattade i verkligheten då grov misshandel och seriemord inte riktigt klassas som en bedrift i varken Sverige eller något annat land i Europa i alla fall. Längre än så har jag inte råd att resa, speciellt inte med tanke på att detta brinnande hat brukar lugna ner sig lite efter några timmar. Tyvärr blev timmarna till veckor, och veckor till månader och nu sitter jag här. Till synes ensam i mina tankar kring ting vi inte vill prata om och som vi blundar för att inte se. Än är det inte över och än har jag inte sagt det absolut värsta.

 

Förövarna bryr jag mig inte längre om. Inte i samma utsträckning som förr i alla fall. Självfallet föraktar jag dem precis lika mycket nu som då, men de får sitt straff förr eller senare. Är man så dum att man lägger upp bevismaterial på nätet har man i princip skrivet under sin dödsattest med blod redan i förväg. Nej, de kommer att få sitt straff förr eller senare.

Jag är inte orolig för deras skull, de kommer att ruttna i sina fängelsehålor och om de inte gör det kommer det förr eller senare komma någon som ser till att deras liv blir aningen kortare. För begår man ett brott en gång har man anlag att begå det fler gånger, för var gång man begår brottet är risken större att bli upptäckt, tills man blir upptäckt. Sådant är mitt resonemang och snälla rätta mig inte för om ni påpekar att de ofta kommer undan och sedan har rätt (vilket ni kommer ha i många fall) kommer jag bli ännu mer förbannad än vad jag redan är. Den lilla detaljen väljer jag att bortse från för att behålla ett visst gott lynne och det är inte fel då jag fortfarande har för avsikt att avslöja de förövare jag kan hitta.

Nej de jag verkligen bryr mig om, men som nästan ingen kan komma åt är de privatpersonerna som har en familj med kanske två barn varav en av dessa är en dotter som skall ha en fin framtid någonstans i Östergötland t.ex. Dessa personer som sedan när barnen gått och lagt sig går till sitt privata arbetsrum för att ”fylla i fakturor” eller vad som helst sedan tar fram sin personliga laptop, skriver i ett lösenord endast de själva kan och går in på dessa sidor för att avnjuta en timmes pornografiskt material där kvinnor våldtas eller förnedras mot deras vilja. De här människorna är de verkliga monstren, de osynliga våldtäksmännen.

 

Hur skall vi som privatpersoner komma åt dem? Vad skall vi göra åt dem? Inget! Vem kan hjälpa oss då? Polisen, ja polisen som så många människor idag inte vill veta av eftersom de tycker Sverige upprätthåller sig bättre utan polisen som bara kallar araber för svartskallar (true story) och missbrukar sin makt. Men det ni inte ser, det kan ni inte ge beröm åt. Dessutom är det mycket enklare att minnas alla negativa händelser som sker kring polisen än vad det är att komma ihåg de positiva. Minns detta säger jag bara!

 

Sist men inte minst är det svårt att spåra privatpersonerna eftersom filmerna sällan är betalfilmer då de bara är fyra till femminuters-snuttar vilket självfallet gör att man inte kan söka på VISA-kort eller liknande. Glöm att siterna lämnar ut IP-adresser heller.

Vill du som jag av ren nyfikenhet ta reda på om det som jag sagt stämmer kan du bara googla på diverse sökord och sedan följa upp de med några länkar. Oftast finner du nog bara strunt eller betalsiter där man faktiskt kör med skådespel, men då och då kommer du stöta på en sida som kommer ge dig kalla kårar. Du har blivit varnad, och jag hoppas verkligen att du lyder mitt råd att inte googla.

Självfallet kommer jag heller inte lägga upp några länkar och kan meddela er alla att de redan är anmälda till polisen, de jag hittade vill säga. Fast den brutala sanningen med internet är att för varje sida du stänger ned finns det ett tusen till som fortfarande är öppna…

 

Den här novellen lovar inte gott för någon. Läs den inte om du känner för att fortsätta ha en fantastisk dag med ett gott lynne och gott samvete. Texten jag frammanat kommer från den djupaste avgrunden av svärta som ligger begraven bortom alla barriärer jag försökt sätta upp genom åren. Då och då tränger lite fram och då skriver jag ner det. Ni har blivit varnade.

 

När Lina vaknade var allting ödelagt.

Hon blickade ut över horisonten. Den världen hon en gång kände till hade nu förvandlats till stoft, som en sommarmorgon nersköljd i rännan av regnet vars ursprung kommer från de gråa molnen i skyrarna. Hon hade inget minne över vad som hade hänt under natten då hon mot all förmodan skulle ha legat tryggt nerbäddad i sin säng. Lina var rädd.

 

 

Charles gav ifrån sig ett skrik av smärta och misär som bara kan framkallas av en faders förlust. Ty han hade precis förlorat det han höll av mest i hela världen. Skriket ekade mot väggarna i ruinerna av byn som en gång varit orörd och frusen i tidens grönska, nu var de enda kvarlevorna svarta fasader av nedbränt trä, en eld som längesedan givit upp sin låga. Charles hade lagt sig över den plats där hon en gång hade suttit. Oviljan att röra på sig hade plötsligt infunnit sig, för vad tjänade det till att leva? Han hade absolut ingenting att leva för nu när både hans fru och barn var borta ur denna världen.

 

Lina gick varsamt över en gammal gata som verkade ha blivit mer påverkad av det något hon inte riktigt kunde förstå, men som dragit sina svarta klor över landet och förändrat den en gång stillfulla konturen av fridfullt liv till oigenkänlighet. Inget var sig likt längre och Lina kunde inte förmå sig att sluta gråta, hon var så rädd. Hon visste inte var hon var, inte heller vart hon skulle och allra minst vad hon skulle göra. Allt var så nytt, så hemskt men vad som skrämde henne mest av allt var tystnaden. En stilla, vaksam tystnad som levde sitt liv i exil på planeten i denna stund. En tystnad vars karaktär var av en enstöring, den tillät ingen inkräkta på dess revir, och reviret verkade sprida sina skuggor så långt Lina kunde se. Hon vågade inte yttra sig för hon visste att tystnaden förlät ingen. Linas snyftningar var knappt uppfattbara av henne själv, men de fanns där det visste hon.

 

Charles hade legat orörlig på det dammiga golvet i timmar. Han utgick från att det hade varit timmar sedan han senast var produktiv. Magen kurrade men Charles var ändå inte hungrig, hans armar och leder värkte från den obekväma ställningen men Charles kände ingen smärta. Charles kände ingenting längre. Alla känslor, alla impulser och reflexer, den minsta instinkt han hade levt med var nu överskuggad av en saknad. Denna saknad var så stor att hans hjärta inte längre ville slå i en jämn takt, och därmed ville heller inte hans hjärna fungera som den förväntades göra. Det brände i hans mage, hjärtat ersattes med ett stort hål, ett vacuum utan ände. Så ont det gjorde att förlora de två kvinnliga varelserna i sitt liv som han hade älskat.

 

Lina hade suttit ner ett tag nu, hur länge visste hon inte. I skolan hade Lina aldrig varit bra på uppskattningar, hon hade aldrig brytt sig om frökens anmärkningar eller heller lyssnat på fröken när hon sagt åt henne att åtminstonde försöka för hon trodde inte på att dessa uppskattningar skulle vara av någon nytta i framtiden. Lina hade antagit att om hon nu skulle behöva uppskatta någonting i framtiden skulle hon väl lära sig av erfarenhet hellre än av uppmaningar från en fröken i fjärde klass. Så fick det bli, nu ångrade hon sin envisa bitterhet. Tårarna föll ner mot marken och begravdes av askan som fjäderlätt hade flugit upp i små virrvarr för hennes nakna fötter när hon hade flyttat på sig lite. Askan föll sedan sakta ned och lade sig till ro mellan hennes tår. Lina var hungrig och trött men visste inte hur hon skulle få tag på någon mat. Allting var så ödelagt. Ensamheten är en börda inget barn skall behöva utstå.

 

Charles sorg hade till slut knäckt honom. Blicken från Johannas livlösa ögon hemsökte honom gång på gång och vetskapen om att hans dotter antagligen var ensam, förintad, eller något värre var mer än vad en fader skall hantera på en och samma gång. Hans mening med livet hade i elva år varit att göra allting för sin familj, som han älskade och höll av mer än allting i världen. Nu hade hans dröm tagits ifrån honom och i sorgen fann han endast en vän att luta sig mot, döden. Charles ryckte loss en kabel från den enda väggen i huset som fortfarande var någorlunda hel, han slet så hårt det gick med sina sista krafter och skar sig när plasthöljet lossnade och den nakna koppartråden sjönk in i huden.

 

Lina ryckte till med en sorg hon inte förstod sig på. Hon var för ung för att begripa vad som precis hade hänt, det var som om någonting inom henne precis hade förmultnat och sjunkit ihop. En del av henne saknades, det visste hon. Tårarna började falla igen.

 

Charles log åt sin döda fru, i livet hade hon varit lugn och harmonisk. Charles hade älskat hennes stillsamma personlighet. I döden var Johannas ögon inte det minsta fridfulla, hon var vettskrämd. En rädsla som bara lovade mer lidande.
”Farväl Hanna, förlåt mig min älskade dotter. Jag kunde inte hitta dig.”

De säger att innan döden så passerar livet förbi i revy. Inte för Charles, istället insåg Charles att han aldrig hade letat efter sin dotter eftersom han befarat det värsta. Han ville inte veta och hade därför inte ens försökt. Med en sista suck ångrade Charles sitt sista beslut samtidigt som hans ögon slöts och livet mynnade ut i askan under hans fötter som nu hängde lealöst några centimeter ovanför marken.