Mareld
Han stirrade ut över havet. Vågorna slog mot stranden och den ofrånkomliga lukten av salt trängde sig in genom hans näsborrar. Vintern stod för dörren, den råa känslan av att bli nedfryst levande var det enda som höll honom vid liv. För på så sätt kunde han faktiskt känna något.
Ett år hade nu gått sedan han såg henne för första gången. Ack så oskyldig den tiden hade varit, genom isens kristallklara hinna kunde han urtyda hennes vackra konturer i det gröna vattnet.
Hon log och hon lockade. Mannen föll genom isen, ner i avgrunden.
Deras dans var av ren karaktär, deras hjärtan klappade i samma takt. Fast han var blott en människa och hon endast ett väsen.
Dagar blev till veckor och veckor blev till månader. Under ytan kunde han se isen smälta samt bryta sig fri från vinterfurstarnas evinnerliga järnhänder, allting kändes ljuvligt. I abyssen av havet fann han henne lysa starkare än den sol han länge sökt värme från, han behövde inget annat. De rörde sig än i takt, men varje gång han sökte hennes bara hud parerade hon hans försök. På något sätt var hon alltid precis utom räckhåll. "Det var ingen fara" inbillade han sig. "Hennes kärvänlighet är tillräcklig för mig."
Vinter blev till vår och vår blev till sommar. Tiden hade fortlöpt för fort, nu kände han sakta tvivlets sjuka frö sås i hans evigt oroliga sinne. Ingen människa är skapt för ett liv under ytan, även den bäste drivs till vansinne i denna värld. För världen var en illusion, det insåg han nu. Ytan var där han hörde hemma.
Han såg på henne med tårar i ögonen, hon hörde inte heller hemma här. Fast han var inte säker på om hon hade något hem. Hur kunde han förlita sig på ett väsen som lockat honom med falska löften ner i en avgrund? En hemlös varelse som tvivlade på sig själv. Hur kunde han då tro på henne? Hon hade berättat för honom att han inte behövde något annat, att hon kunde vara hans syre, varför höll han då sakta på att drunkna?
Hon var som mareld, vacker men flyktig. Hennes attribut framhävdes extra tydligt för en kort, underbar minut. Samtidigt som han såg henne i all sin dager, blev svärtan omkring henne bara starkare. Sedan dog det ut, ljuset bleknade.
Banden var för starka. Endast hon kunde bryta vad hon hjälpt till att skapa. Allt mannen kunde göra var att hjälplöst rycka och slita, det sargade bara repen. För varje förslitning kände han hur hjärtat hans i änden av repet rämnade. Ty, enbart hon var nu herren över ett från början ömsint band skapt av kärlek. Nu kände han sig som en hund i koppel.
Han frågade henne: "Kan du släppa mig?", på det skakade hon bara sorgset med sitt söta lilla huvud. Han undrade: "Vill du ha mig?", hennes svar var osäkert samt oriktigt.
Han suckade: "Gör vad du vill, men mannen du söker tynar sakta bort och pojken som stannar är inget att ha. Du dränker mig.", båda grät den dagen.
Å vad han ville blidka henne, för han gjorde fortfarande gärna allt om hon bara log. Någonstans under det gångna året hade han dock förlorat sig själv, han var inte säker på mycket. Ytan kändes långt borta och han låg på botten av havet, som en glömd leksak, och väntade. Havsytan skulle snart frysa igen, men inombords var han redan en isskulptur.
Nu står han fortfarande vid vattnet, huvudet hamnar stundom under ytan. Inte lika ofta som förr. Ty hans lungor är fortfarande fyllda med vatten och själen hans frusen till is. Fast minnet av henne drar honom tillbaka från stund till stund står han kvar vid piren med sorgen i blicken och tomheten i bröstet.
Hur kunde något så fantastiskt sluta innan det överhuvudtaget börjat?
Decadence
There are so many ways to drown a man. But I'm not sure that I've found the most efficient way, yet.
How to evaporate the very existence of being? How to devour ones sole purpose of existing? Questions linger and I am yet to find the many answers I seek.
Oh, but I will drown you. When that day comes, you'll be gone and you will find me in your place; biding my time on your throne. I'm in no hurry, are you? Why rush when one can simply prey on your insecurity, until there is not much but a shell left of the man you once were? Oh, I'll drown you; be so sure.
I'm not a violent creature, I merely exist. It is all I do: exist. The fact that you're not even close of being afraid of me proves the thesis of myself. You created me, once. You wouldn't remember, of course. How could you with such burdens resting heavy on your decrepit shoulders? I don't even recon your fragile mind's noticed me anyway. In many ways you could say I've never been a bother, or anything for that matter, for you. But I will drown you.
You've earned it. For too long have I waited for a change, for the man to step forward and the coward to obliterate himself. This has never happened, instead I see the coward's growing stronger and the man's corrupting in front of my very eyes; actually your eyes, it's only me looking through them at times. You don't even notice anyway.
I'll watch, and I'll wait until the moment comes. I'll lay awake at night when you're sleeping and I'll calculate your demise whenever you're busy organizing your life. Hell, I'll even encourage you without your knowing; the harder you'll rise, the harder you'll fall. And when you finally sit on your bloodstained throne in tears, I'll cripple you with doubt, I'll strike you with fear, I'll tear out your heart and replace it with darkness. Then you'll find yourself struggling for air, realizing how hard it's getting to breathe. But then It'll be too late, you'll drown in your own angst; heck, you might as well be dead already.
There are many ways to drown a man, to drown you. But I might as well try the best I can figure, as long as it works. As long as you wither on the inside, as long as I become the one in control. Then and only then will everything be alright.
