Memoirs of an open mind

"Käre vän. 

När jag skriver det här brevet är det i sann vördnad och med en smula sympati för vad som har hänt de senaste åren. För visst har saker och ting förändrats.

Till att börja med har vi oss själva att skylla. Våra barnsliga lekar och alla gånger vi bara var tvugna att pröva våra vingar, det slet ut oss till slut. Framförallt dig. Men vad som blev av dig har egentligen ingen ursäkt, det var sannerligen en del av mina egna tankar och lekar som stimulerade dig till att tydas felaktigt och på många vis otydligt. Till slut korrumperade du dig och vad som finns kvar av dig idag är inte sett på annat vis än ett påstående.

Käre vän, vad hände?

Jag kan fortfarande minnas alla gånger du övertalade mig att erkänna för min mor om den krossade vasen, eller vad jag hade åstadkommit i köket. Jag minns att hon tog emot mina ord med vördnad och respekt men fortfarande med barnslig förtjusning för hon visste att jag hade fått hjälp av dig. 

Jag vill minnas alla sommrar vi spenderade tillsammans nere vid stranden och allt folk vi träffade. Så många glada minnen.

Är det så, käre vän, att folket fick dig att drifta iväg från ditt sanna syfte?

Har du förvrängts sen den dagen du blev tillsammans med politiken? 

Är det så att jag själv har en del av dig innombords men inte vet hur jag skall förespråka mig med dig? 

Vad hände, käre vän?

Till slut står vi här, förlorade utan dig. Lamm utan herde och varg utan sin flock. Vi är sårbara mot det yttre som döljer sig bakom varje hörn, som blir allt tydligare och ytligare för varje sekund. Vartannat ord är en mening förvrängd och varje ord är en mening i sig misstolkad. Hur kom det sig att vi blev så förlorade?

Vad hände käre vän?"

When there is no way,

For it to yell

Detta avslutar min Ice samling. 

Den första går att finna under "December 2006" tror jag. Rekommenderar dock inte den för någon.

Ice IV

Leaving traces of doomed youth
Never to understand mortals
By looking can we see the truth?
Or are we unaware of our minds portals?

Continuing through the wastes
Do our hearts turn into frost?
Is there an answer to it all?
Or are we forever lost?

Reveal your mystery 
Mighty statue made out of purest cold
Can we find an answer?
Will we all die old?

Gold clouds mans mind
Trust in life, never bound 
But only one Queen can find
What we all foresee won’t come around

Nay! Your soul is art

Perspektiv är den klokes väg till framgång. Förnekelse den envises till överlevnad. 

Var befinner vi oss?

Idag när jag var på väg att ta bussen hem skådar mina ögon en gammal dam vars trångsynta tankar endast fokuserar på hur snabbt hon skall komma före alla andra in på bussen. Vad syftet med detta än är lyckas hon till slut tränga sig före kön beståendes av mig och tre till för att sedan raskt gå ombord, betala och sätta sig på den utvalda platsen. Trots att bussen i princip var tom. Besatthet? Ingen känsla för vad vi byggt upp och lärt oss att kalla moral?

Idag skulle vara en bra dag, idag var en bra dag. Faktum är att idag är en dag av väldigt få då jag faktiskt varit väldigt lycklig, sovit har jag inte men upplevt det har jag. Återupplevt, det med. Jag är evigt tacksam till dem som förgyllde min dag och till beskeden jag slapp få.

Men brister är brister och egoism är egoism. En moder röker trots att hon håller i en barnvagn, folk rör sig från destination A till B utan att så mycket som se på varandra. Tiggare hotar medborgare, medborgare klär ut sig till tiggare, tiggare ignorerar arbetsmöjligheter... Det var idag jag stötte på en tiggare som till synes och till mitt goda omdömme inte kvalificerade sig bland någon av ovanstående, trots detta lät jag min stolthet ta över och nekade honom mynt jag ändå inte hade samt förflyttade mig snabbt från den platsen då han osade av något gammalt. Den gamle ville antagligen bara ha sällskap, hur kan jag anklaga folk för att vara själviska om jag inte ens lyder min egen kodex? Ser jag den gamle nästa gång skall jag gladeligen ta ett samtal med honom och ge ett par kronor, det är mitt löfte.

Hur kan vi andas en frisk luft när världen vi befinner oss i omringas av mördare?

Ett brott är något som förtjänar ett straff. Mord är uppenbart och våldsmannen finner sig till svars om han inte lyckas undkomma något som vi en gång kallade för lag, vilket i dagens gryning inte verkar vara speciellt svårt om ni frågar mig. Till svars finner man i slutändan en gärningsman och straffet, även om det alltid är för tamt, är en påföljd. Inget sker utan en konsekvens. 

Min fokus finner sig inte på det självklara utan på vad jag kallar en metafor. Ett mord, mordet mitt ibland oss ingen ser. 

Genomsnittligt finner man en person i varje klass med en sexuell läggning ansedd avvikande från den "normala", trots det finner vi oss (jag med för den delen) i skämt om "bögar" för att det är en extremt komisk stereotyp ordet bringar. Brott som uppmärksammas och fattigdom samt konflikter i Skåne fokuseras ofta på invandrare vilket i slutändan ger oss ännu en stereotyp då vi har så nedrans enkelt för att omsluta folkgrupper i något jag på senare tid börjat kalla för nutidens Digerdöd. Trakasserier sker på människor som existerar mitt ibland oss, i en samtid. Även om detta må vara ett faktum ser vi dem inte och förnekar därför deras blotta existens, vi ger de inget annat val än att skämmas för sig själva eller att dölja något som faktiskt inte är deras egna fel. Gott folk, morden är många. Vi begår de varje dag. 

Vår dagliga inkompetens för att se eller talang för att ignorera ökar i styrka drastiskt som aldrig förr, inte eskalerar den tider som slavhandel eller andra världskriget. Men på sitt sätt har den höjt sig till nivåer tillräckligt kraftiga att korrumpera det friska sinnet. 

Mina påståenden är väldigt riktade och må så vara manipulativa, när ni läst detta och finner er kanske att det stämmer till viss del, kom då ihåg att ingen har rätt. Vad jag tycker är helt enkelt något som jag fått genom utbildning, uppfostran och egen bedömmning. Mycket jag talar om är moraliska tankar samt behandling av minoriterer så väl som majoriteter. Det "rätta" svaret är oftast det en demokrati väljer och bestämmer är rätt, om inte demokrati så självfallet någon. Därför kan jag inte ha rätt om inte fler personer tycker som jag och vågar stå för sin åsikt. Men inte alla, eller väldigt få kommer någonsin tycka som jag just för att det för tillfället inte passar sig på ett samhälle som i sin tur ständigt utvecklas. 

När jag ligger i min mörka grav, kommer jag inget tänka eller känna. Då kommer även det jag anser vara problem idag vara preskriberat, detta för att så mycket annat har hunnit gå förbi och utvecklas till en bättre lösning eller ett större problem. 

Ta helt enkelt inte varje ord förgäves. Jag är ingen diktator.

Felen är många. Många felar. Felet är i många. Och mångas är felen.

Sverige.

Landet där inget är heligt längre...

Välkommen

Hur kan man som förälder idag vara säker på att ens barn inte hamnar i knipa förrän den faktiskt har inträffat? 

Det är så pass omöjligt att jag faktiskt just nu i denna stund funderar över om jag ens vill vara fader.

Jag har som sjuttonåring upplevt mycket och mycket återstår för mig att upptäcka, en del av det som kommer att förr eller senare finnas i mina händer eller på min stig genom livet är sådant jag definitivt inte kommer uppskatta eller hade klarat mig mycket bättre utan. Men sådant är livet, och personligen anser jag att det bara härdar en såvida det inte drabbar andra.

Problemet är att mycket drabbar faktiskt andra utan att vi vet om det. 

Säg en person i ungdomen som inte fallit för frestelserna därute. Allt som är förbjudet måste man smaka på, vi är så naiva och förväxlar utmaningar med idioti så ofta att jag mer än allt annat vill spotta åt vad vi egentligen gör.

Våra föräldrar var också en gång som oss. Absolut! Men varför i helvete tror du att de inte håller på med det vi gör idag? För att de tröttnade eller för att de faktiskt lärde sig en läxa? Kan det vara så att vi möjligen skulle kunna undvika att gå igenom vad de en gång kanske genomlidit och spara på kraften dels för vår skull och för deran? Nej så fan heller! Vi måste göra precis samma misstag bara för att känna på, vara cool och sedan känna oss accepterade. 

Tror ni inte våra föräldrar lider av tanken på om de kanske inte ens kan lite på vad vi gör eller om vi kommer hem natten därpå på grund av vad vi håller på med? Har det inte hänt att våra föräldrar sörjt över vad andras barn gör och hoppats på att vi inte gör det? 

Varför ignorerar vi dem bara?

Jag har varit i precis samma position, faktum är att jag delvis är det fortfarande. Klart att jag utsatts för många frestelser, även om jag avstått väldigt många har jag fallit offer för en del. Våld har jag blivit beblandad i utan att jag velat men fortfarande är det ett faktum att mina föräldrar har fått grubbla över varför de ens lät mig gå ut den natten. För även om jag kanske skötte mig så fanns det andra vars intelligens inte gick längre än deras nävar.

Inget är heligt längre. Folk förväxlar kampen om att finna sin egen väg med kampen om att återfå kontroll över sig själv. Så många uppenbara gifter förväxlas med rollen om acceptans och upplevelsen av lycka. En lycka som vi är för svaga för att söka på annat håll eller för att vi helt enkelt har en viss social inkompetens som gör att vi inte vågar vara oss själva utan den där extra lilla dosen.

För att göra mina argument ännu tydligare kan jag väl ta exempel som sex. 

Sex sades enligt religionen vara något man inte skulle ha före äktenskap. Självklart är det något av det första vi som ungdomar tänker på att göra redan innan vi ens blivit myndiga. Jag säger inte att det här är fel utan att det är en fråga om åsikt, tvivlar på att sex kan skada andra, men det är tanken på hur vi trotsar allt som intresserar mig.

Helt plötsligt blir det en sak att ha sexuellt umgänge. Man är den killen som folk tycker är cool för att han får flest, ursäkta, ligg. 

Nästa är tobak. Genom att röka visar man ofta hur cool man är och även om ungdomar i min ålder ser andra positiva effekter av rökning som att det lugnar måste de medge att det oftast började med att man rökte för att ens kompisar rökte, man ville inte bli utesluten och därför blossade man även på som en skorsten. 

Föräldrarna kan inte "bestämma över våra liv", det kommer de aldrig att kunna. Men är det poängen?

Det var faktiskt inte förrän min lärarinna sa det som jag insåg att våra familjemedlemmar är så pass irriterande och maniska över vad vi inte får och får göra, för de älskar oss. Vad vill inte de om inte våran säkerhet?

Hur i hela friden kan vi då vara så jävla egoistiska att vi trotsar dem för att själva känna av den där mysiga känslan som man får när något förbjudet uppnås. Hur kan vi bara bortse från att ifall vi blir skadade, skadar vi även våra nära och kära? Försätter vi oss i en olycka kommer det inte bara vara vi som gråter utan även våra vänner, släkt och möjligtvis någon som läser om oss i tidningen. Inget, inget kretsar kring oss. Allt har en konsekvens, men vi förstår inte det.

Nyfikenhet i all ära. Egoism är nästa steg. Att trotsa är en del av det eftersom det vi gör av nyfikenhet även ofta är förbjudet.

Men vem är jag att dömma?