Memoirs of an open mind

Välkommen hit

 

Så många gånger har jag bara legat på den vita främmande sängen och lyssnat på nattens liv. Kommer aldrig glömma hur hundarnas skall genomborrade natten och den svala brisen som trängde igenom en smal springa i fönstret, men att man aldrig kunde öppna fullkomligt då man skulle frysa mot gryningen. Därför var det alltid snäppet för varmt i rummet.

Eller då jag i min sovsäck sakta inväntat den tysta barriären som alltid uppstod efter folkets prat. När de sista rösterna dog ut och folk började sövas av goda drömmar, det var då man äntligen kunde höra det susande ljudet från veden som sakta förkolnade i glödbädden. Ibland brast det till och ett knak ekade från eldstaden, sen var det tyst.

Ibland kunde det regna, då befann vi oss ofta under ett tält eller ett vindskydd. Det var oftast då jag fantiserade om vad jag skulle göra när jag kom hem. Vilka tjejer jag skulle bjuda ut och vad jag skulle åstadkomma, hur mycket jag skulle få gjort.

 

Men dem största planerna uppstod alltid i den där främmande sängen ute på landet, där hundarna bråkade och skall ekade natten lång. Där min bror vände och vred sig i ren irritation och som till slut med sömndrukna ögon steg upp och gjorde ett par öronproppar av toalettpapper. Samma rutin upprepade sig dag efter dag då han antagligen glömde mot natten att han inte skulle få en blund såvida han inte vidtog åtgärder.

Där tänkte jag, på en speciell människa. En tjej som kom in i mitt liv med all depression, med henne spenderade jag åtskilliga timmar vid telefon och där jag låg var jag medveten om att vi inte skulle kunna höras vid förrän efter tre, plågsamma veckor.

Det var ingen kärlek, nej. Min barnsliga låga brann inombords och visst trodde jag mig se kärleken i henne, men faktum var att jag behövde henne. Hon behövde mig, som vänner var vi oslagbara. Trots att vi aldrig någonsin hade träffats var vi som syster och bror, via den digitala tekniken hade vi bekantats och lärt oss vikten av varandras röster. Jag stöttade henne genom alla perioder, och med en osynlig hand, utan att säga något, stöttade hon mig.

Den sommaren fantiserade jag om henne, föreställde mig hur vi hade passat tillsammans. Hur hon skulle smaka när jag rörde vid hennes läppar. Jag ignorerade hur fel det kändes, men det var något jag älskade hos henne. Jag kom senare att lära mig att det var hennes skratt och styrka som jag förälskat mig i och att endast min naivitet försökte påstå något så omöjligt som en kärlek oss emellan. Hon fanns där för mig som den bästa vän jag kunde ha. Ett kort tag, ett år, hade hon även skänkt mig något som inte kan mätas med lycka: Förmågan att helt glömma bort bekymmer och framtida problem.

 

Sen sprack det. Strax efter perioden som jag spenderat hos henne, en vecka under en särskild sommar, gled vi isär. Omedelbart. På rak hand kan jag räkna upp hur många gånger vi ringde varandra därefter, tre gånger. Nej två.

 

Likväl hade jag tänkt på just henne, istället för då jag skulle ha fantiserat om allt jag skulle åstadkomma.

Vad jag försöker säga är, att som barn, som tonåring hade jag alltid mina tankar om vad som skulle ske när jag väl kom hem, när allt väl blev som vanligt. Vad jag skulle göra, vilka platser jag skulle se och vilka hinder jag skulle klättra över. Istället fylldes mina tankar alltid med stunden jag äntligen skulle träffa henne, hon hade trots allt varit mitt stöd bara genom att prata. När vi pratade hade hon inte direkt hjälpt mig någon gång med problem, jag hade alltid bara funnit trygghet via allt kallprat samt dem konflikterna hon upplevde och sedan berättade för mig. Rentav kan jag säga att utav alla dem fantasierna jag haft kring vad jag skall åstadkomma har träffen med henne varit det enda jag kan säga är något jag har åstadkommit.

Åt helvete gick det. Åt helvete gick allt.

Min enda planering, önskan, som lyckades hade med ens besannats genom hård planering och mycket debatt därhemma. Sen förstördes vår vänskap. Totalt.

 

Resterande bitar av mitt liv, stora som små har jag alltid uppnått, eller fått erfara genom direkt spontana och impulsiva händelser. Mitt livs hitills största kärlek skedde tack vare att hon visade intresse samt att jag till slut agerade på impuls. Jag har aldrig varit lyckligare, men jag låg inte i tre veckor och tänkte på saken, jag tog beslutet över en natt.

Det bästa beslutet i mitt liv.

 

Varför går allt så bra på impuls? Vad kommer hända med alla mina ambitioner och planer? Är de ämnade att för alltid sväva i mitt huvud som ett tecken på hur misslyckade mina tankar varit?

 

Ett tecken på min naivitet? Siktar jag för högt eller för orealistiskt? Är jag lat? Eller ger jag upp för lätt? Vad är problemet? I många fall slutar mina planer upp på helt oförklarliga vis, i vissa fall är det inte min ovilja att fortsätta satsa som slutar upp det hela. Faktiskt så är det väldigt sällan jag ger upp, vändpunkten brukar alltid vara beroende av något annat, något jag inte riktigt kan ta på men som alltid finns där för att förstöra... Karma?

 

Skönt att skriva av sig.

Blodet droppar.

Men det är inte mitt blod.

En drös med människor.

De skrattar, hon ler.

 

I skuggan av sig självt brister järnridån sakta samman från kärnan. Ett tyst pip om hjälp läcker ut, men det finns ingen som är villig att lyssna på vad som försiggår.

Som en frätande syra förstörs först allting inombords. Ett sånt grymt öde att gå tillmötes.

Att sedan behöva uppträda för omvärlden med en mask som barrikerar tankar och tycken är steget före vad jag kallar tortyr av själen.

 

Sträcka ut en hand vore att fråga för mycket. Tala om gågna tider är att väcka onda andar.

Men demonen sover, för tillfället. Hur det verkliga livet artar sig vet jag inte när jag stirrar på fotografiet i min hand som var taget för två år sedan. Men här på bilden sover han, och en sådan fridfull sömn han får efter att ha närt sig av självförtroende och hopp.

 

Livet bär på en stämpel vid namn döden. Fruktan för vårat liv är ett beteende vi kallar vana. Motgångar kallar vi vardag.

Men jag kallar sorgen en sjukdom. För trots sina insikter och uppenbarelser sprider den inget annat än en sakta nedtrappning mot en för tidig bortgång av själen. Inget bot lämnas över. Den kunnige kan nyttja sin sjukdom likt en drog för att skapa spirituella mönster. I mitt fall är det texter.

Den andre kan möta sin sjukdom med styrka och bara vifta bort sitt inres klagoskrik. Min fars nakna tvivel som fräter på skalet av en mycket intelligent man är tydliga tecken av en kamp, en förlorad sådan.

Men en tredje människa blir utsatt för en agressiv sjukdom, den typen som förkortar liv. I många fall vill människan inte söka bot från sitt livsbeprövande hot. Det händer även att denna fortsätter leva sitt liv, som om inget har hänt.

 

För dessa personer sörjer jag. Att jag sedan inget kan göra tills de visat prov på den som växer inombords blir i sin tur min sorg. Det finns ingen oro, bara ett hopp om att en dag få veta.

Det är inte många som tror, en del kan helt enkelt inte komma i underfund med den informationen.

Men, det finns många som är villiga att hjälpa. Det finns inte lika många som kan förstå.

Men jag förstår.

Jag sörjer och jag älskar.

Min sjukdom har skänkt mig kunskap.

Låt mig försöka, låt mig undersöka, låt mig bota.

 

En dag blir du fri.

Del VIII

Söndag natt

 

”När jag nu i detta skrivande stadie sitter, förstår jag symboliken bakom det skådespel min hjärna givit mig. Men jag kommer aldrig att avslöja den information jag nu besitter. Inte så länge jag lever.

 

Det är även nu jag inser, att för första gången i mitt liv, är jag rädd...”

Med dessa ord avslutade jag den första delen i vad som blev en veckas upplevelse. När jag sitter här, sju dagar senare vet jag att slutet har kommit. Kanske följer nya serier drömmar, kanske kommer jag aldrig mer uppleva en så fruktansvärd händelse skapat av mitt sinne för att påminna mig. Sista delen sluter samman några lösa trådar och sammanfogar vissa händelser:

 

 

”För varje steg jag tog hårdnade sanden. Marken svalnade gradvis och slutligen hade jag börjat huttra då kylan trängde genom hela min kropp då jag uppenbarligen inte hade några skor. Vad som föreföll mig ännu mer omöjligt var det faktum att snö sakta hade börjat ringla ner från skyn, mitt ute i en öken som för bara några minuter sedan badat i sol och kvävts av en onådig värmebölja.

När jag väl hade kommit fram till båten var varenda kvadratmeter sand täckt av ett tjockt lager snö, ett jobb som skulle ha tagit timmar men som nu hade tagit en gångsträcka på... När jag tänkte efter hade jag fått gå i en evighet, det var vad jag hade upplevt i vilket fall som.

Med sammanfogade ansträngningar försökte jag klättra uppför det rostiga ankaret, men snön smälte under mina bara handflator och gjorde den rostiga metallen väldigt hal. Efter några få försök insåg jag att det skulle vara omöjligt att klättra upp på farkosten.

Jag hade fått för mig att om jag bara kom ombord på båten skulle alla mina frågor besvaras, allt som jag behövde fanns ombord.

 

Vägen runt skrovet var en plågsam färd, jag hade förlorat känseln i mina fötter för länge sedan men jag kände heller inte av någon smärta. Från tid till tid flög tankar in i mitt huvud, tankar kring henne i sin balklänning. Men vad som slog mig var hur lite jag visste om henne och att jag knappt ens visste vem hon var. Den enda informationen om henne fanns i mitt huvud, allting i visioner som jag upplevt i mitt tidigare liv. Eller igår? Faktum var att jag inte hade någon aning om vem jag var eller varifrån jag hade kommit. Men något talade om för mig att resan snart skulle få sitt slut.

 

Hennes andedräkt bar en svag doft av viol när våra läppar kolliderade. Snö föll ner i hennes hår, jag smakade henne med min tunga. Den kalla snön smälte vid minsta beröring. Ögonen var klarblåa och återspeglade ett något yngre jag, hon blundade och slöt sina tankar inombords. En bris grep tag i den vita balklänningen och tvingade henne längre, längre bort från mig. För varje meter som ökade mellan oss kändes det som om jag krympte inombords. En vattenpöl bildades under mig och i dess blanka yta såg jag att förändringen hade ändrat på mitt yttre lika mycket som det hade gjort med mina tankar. Hon var långt borta och med henne började mina tankar att försvinna. En meter stjälde ett års erfarenheter. Min tid som barn kom tillbaka, jag ville inte att det skulle hända. Tills slut fans bara barnet i mig o ja börja tänka po dinosauriuer o annat djur som fans i den stora skogen. Men var va den fina fröken? Hon gömde sig o ville inte leka med mig. Jag blev ledsen.

 

Ett djupt andetag. Jag kände mig återställd, men betydligt yngre. Jag beskådade mina lena händer och de på tok för stora trasorna jag en gång kallat kläder. Det vita landskapet bredde ut sig runtomkring mig, det var inte förräns nu jag insåg vart jag befann mig. Den hala metallen under mina fötter knarrade och klagade över mitt besök. Skrovet låg för mina fötter. Men svaren var redan funna, dem hade kommit med uppenbarelsen. Aldrig mer skulle jag få vila i hennes armar, det var mitt straff för den uppståndelsen jag hade skapat. Denna värld hade jag deformerat genom mina gärningar, dess balans var rubbad och det tack vare mig. Det var aldrig båten som hade stört mina drömmar, det var jag som inte hörde hemma i den här världen.

Långt borta i horisonten stod en man, trots att jag kisade kunde jag bara urskilja en kontur. Jag önskade att han inte hade sett mig, så som jag skämdes.

Ett steg och så var jag borta, ett fall genom iskall vind. Jag slöt mina ögon, tårarna frigjorde sig från mitt ansikte och blåste bort. Någonstans i öknen skulle dem sedan hittas, frusna små droppar. Dessa skulle sedan bli stöpta i glas.”

 

Mitt liv var över och därmed drömmen.

Jag vaknade av att jag själv grät.

 

”...för första gången i mitt liv, är jag rädd.”

Del VI och VII

Fredag natt, Lördag natt

 

VI

Jag blev inkallad till direktörens kontor på kasinot. Dem önskade att jag skulle bege mig dit omedelbart.

 

Han satt där i en skinnfotölj. Huvudet gömt i skuggorna och en cigarett i handen, det osade tobak när jag steg in i rummet. Framför sig hade han ett bord med tvådimensionella schackpjäser som låg på ett rutat bräde. Formen var idyllisk och jag fascinerades av den, men i samma veva upptäckte jag att det endast var en halva av brädet som var ursmidat.

Jag böjde mig ner och började karva ut den halva som hade försummats. Ungefär när jag var färdig böjde sig mannen i fotöljen fram och hällde vaniljsås på pjäserna. Förgrymmad som jag var reste jag mig upp och tilltalade mannen.

”Vad i all världens väg gör du?”, löd min fråga.

Han skrockade för sig själv. Fotöljen som innan verkat så bekväm hade omvandlats till sliten, repad metall. Den skugga som föll över mannen hade försvunnit och istället spred sig ett glödande ljus över hans ansikte och framhävde dem förvridna mönstren som hade dolt sig. En obekväm kyla spred sig genom rummet. Jag hade sett honom förut.

”Det var du som föll från båtens platå?”, frågade jag skräckslaget. ”Du föll mot din död, jag såg det själv.”

Mannen släckte cigaretten och lutade sig fram i sätet, han tilltalade mig med en kall och känslolös ton: ”Du är rädd. Jag kan se det på dig, jag känner av din rädsla. Det betyder att jag har lyckats.”

”Lyckats?”, frågade jag.

”Det finns inget i den här världen som är originellt, det har bara inte upptäckts än. Allt som kan hända, det händer. Ifall en människa kommer på något som den finner odrägligt har det antagligen redan hänt eller blivit utfärdat av någon annan. Om någon uttalar sig kring att t.ex. förbjuda barnpornografi kommer det alltid finnas en minoritet som sysselsätter sig med det. Varför?”, han tog en konstgjord paus. ”För att om det finns någon form av förtjänst kommer människans girighet att krossa alla gränser och om inte det finns ett syfte är det ren trots. Vi säger varmt, dem gnäller efter kyla. Vi ger dem demokrati, dem kräver kommunism. Så har det varit och så kommer det alltid vara. Det nedrigaste är att människan är så extremt egoistisk och envis till råga på allt. Skjuter du en extremist, kommer tio till att visa upp sig för att visa support för den fallne. Eliminerar du dem, uppmärksammas det hela och idén sprids till dem som är intresserade nog att lyssna. Idén blir ideal, ideal blir förkropssligat i ruttet kött. Enda sättet att kontrollera dessa hädiska impulser, dessa idiotiska tankar är genom att sprida fruktan. Tryck ner dem som motsätter sig, sprid rädsla och dem kommer tänka om innan ett ord skiljer sig från deras käftar. Sedan är det hela bara en fråga om skadekontroll.”

”Skadekontroll?”, frågade jag lite lätt illamående.

”Likvidering av alla som yttrat sig. Ju färre risker desto bättre.”, blev svaret.

”Men jag förstår inte...”, var mitt svar.

”Du är rädd, din fruktan osar från din äckliga kropp. Dina ögon fladdrar från objekt till objekt. Jag antar att du har upptäckt pistolen i min hand. Ja, den är riktad mot din panna. Säg mig, vill du leva?”, frågade mannen lungt.

Innan svaret slapp undan mina läppar svepte en stor mängd sand in genom ett fönster jag inte hade lagt märke till bakom mannen. Han begravdes i sanden som succesivt öppnade upp en flyktväg för mig.

 

VII

Genom taket gick jag nu ut i öknen, vad som hade hänt mig var redan glömt. För mig var faran över...

En sandstorm tog till och jag sökte skydd bakom ett murket träd. I timmar befann jag mig på samma ställe, ständigt hostandes med en munfull sand i strupen. Sanden skar in i min hud och tvingade mig på fall ner i den torra, hårda marken med sin enorma styrka. Gång på gång slog jag mig, till min förvåning upptäckte jag ett par solglasögon i min bröstficka, dem hade jag inte skådat förut. Jag tog på dem genast och upptäckte vilket effektivt skydd dem utgjorde mot sanden.

 

När väntan slutligen var över hade Casinot försvunnit, bakom mig sträckte sig en ändlös horisont.

Jag befann mig i ingenmansland, ovetandes över vad som skulle komma. Inombords gröpte en obekväm känsla och holkade ur mig mitt sista självförtroende. Mitt ansikte var fårat och tilltufsat. Blåmärken gjorde sig synliga och jag hade varken duschat eller rakat mig på flera dagar. Glasögonen passade min ovårdade stil. Jag hade inget minne av hur jag hade hamnat på den här platsen.

Framför mig låg ett skeppsvrak...

 

"Deja vu"