Memoirs of an open mind

Bloggen har behövt ett nytt ansikte. Verkligen. 

Som tur var fick jag stor hjälp av en god vän, faktum är att det är tack vare henne jag skriver det här inlägget.

Ett nytt ansikte betyder lite av en omstart. På sätt och vis kommer inte mycket att förändras, inte mycket alls. Jag kommer fortsätta att blogga precis när jag vill och känner för det, vilket innebär inte så speciellt ofta alls. Inte om man mäter sig med er bloggare därute. På sätt och vis förstår jag inte riktigt hur ni orkar med det, men vad ni skriver skall jag inte dömma. 

Vad jag kommer ändra är lite av ett perspektiv. Jag har malt väldigt mycket kring tankar, jag har använt metaforer och dolt mina tankar i ord inte värdiga att användas. 

Bloggen kommer att få ett nytt ansikte. Jag kommer att göra den mer rå, mer djup och mycket mer ärrad. På ett romantiskt vis skulle man kunna säga att jag kommer leverera mer rosor, men för varje ros följer även fler törn. Fler törn än vad ni läsare kanske alltid vill veta av, men så kommer det vara.

Mitt första inlägg skrevs en sen höstdag 2006. Tanken kvarstod i tre år. Trots att strukturen förändrades i hur jag skrev ner mina tankar kvarstod budskapet fortfarande som halvt utvecklat. Men jag känner att senaste halvåret har jag mognat något enormt. Om jag mognar vill jag även ta med väldigt mycket i mina skrifter. 

Mycket mer övernaturliga texter med schizofrena multipersonliga meddelanden samt hat, sorg och glädje. Alla känslor utlovas. Förr eller senare. 

Eminemil out.

Min hjärna går på högvarv.

Går på högvarv menar jag med att allt som kommer infinna sig här är och förblir spontant. 

Vet ni vad som händer om man bryter ett löfte mot sig själv? Något så innerligt heligt att det ligger förseglat med ord som man själv skapat och som man undermedvetet tror på? Faktum är att man inte är medveten om det förrän man faktiskt bryter sin egen lag. Det känns, först tappar du all fattning om vad som händer runtomkring dig, sen börjar du hosta, hosta något så ofantligt. Efter någon enstaka sekund lägger du dina händer på bröstet för att börja kvälja, men inte ens då händer något. Du böjer dig fram och stirrar rödögt i spegeln. Du vill men kan inte förmå dig att få upp något.

Känslan är bedövande, den är plågsam och även i sig helt underbart bitter.

Jag söker den, för det är just den jag kan hitta och inget annat. För förmå mig att gå rakt fram till någon och säga som det är rakt ut kan jag bara inte, nej nej. Faktum är att jag, likväl alla omkring mig, har blivit uppslukad i dagens trista faktum. Vi är alla till viss grad delaktigt besatta i det multum vi kallar samhälle. Jag ber den mask jag har, masken är den jag är och avvika från den kan jag ej. Jag kan inte heller utgå från att vara någon annan eller byta humör för det rubbar balansen.

Åh, som jag vill rubba allt just nu. Faktum är att jag skall försöka imorgon, det må inte lyckas, men jag skall. Det är min tanke och mitt mål. Bryter jag mot det målet kan jag även förvänta mig ett straff. Kanske inte lika hårt som det jag fick idag från mig själv. Kanske inte.

Nej jag är inte självdestruktiv, jag har heller inte gjort något som kan skada mig själv direkt med vilje. 

Vad jag gör är att jag tänker för mycket. För mycket på det jag inte vill tänka på och för mycket på det jag egentligen inte skall tänka på. Vart vore jag hän om inte här om det inte vore för mina tankar?

Å andra sidan kanske jag hade levt livet som alla andra, fast det hade varit mot mina moraler att ge vika för något jag inte själv trivs med.

Hjälp?

Vad har jag gjort?

Vad har jag gjort för att tvinga mig själv till att uppleva samma sömniga känsla jag så länge inte behövt. Varför sover jag så dåligt om nätterna? Varför är jag påväg ner i en spiral ännu en gång? Vad är det med mig och faktum att jag inte klarar av de konsekvenserna jag själv förutser och beräknar in i minsta detalj? 

Så många gånger har jag varit där nere, på väg till att röra vid perfekt olycka. På väg till sprickans nederlag och människans förfall. Det växer inom oss alla och det sår nya offer. Men jag har aldrig riktigt lyckats att ta mig hela vägen ner, något eller någon har alltid räddat mig undan. Vad händer när jag faktiskt når botten? Vad händer när jag ger vika?

Värt ett försök?

Eller skall jag sträva vidare, efter nya mål? Skall jag återta mitt förtröstliga liv? Det finns så mycket jag har, så mycket att älska att vara tacksam över att jag så sällan saknar det jag inte har. För sakna gör jag, men inte ofta nog. Så sällan att jag inte inser min avsaknad tills jag förs nerför spiraltrappan än en gång. Jag saknar, jag saknar att älska. Jag saknar att kunna visa uppskattning utan att skrämma, jag saknar att vara mer empatisk i tillfällen folk inte söker annat än acceptans. Jag saknar avsaknaden och i avsaknaden saknar jag att inte sakna. 

Vad kan inte saknas än saknadens avsaknad i en sanningens stund av simpel sorg? 

Gud vad lätt det är att böja ord. Ord är vapen i rätt händer, det går ej att förneka. Varför har just jag skänkts denna gåva att förutse och predika ord som befinner sig i mitt huvud men som också så svårt hamnar på papper utan känslor och motiv? Varför har jag gåvan att uttrycka mig men inte gåvan att känna av mer simpel uppskattning för den mer alldagliga personligheten som trots allt alltid kretsar kring mig. Den personlighet som så ofta visat sin kärlek för mig men som jag inte kan ta emot, för jag kan inte. Jag klarar inte av dennes karaktär och är därför rädd för att svika kärleken i sig.

Gud vad oresonerbar jag är. Gud, ja Gud må existera. Han må faktiskt det, men han existerar aldrig för oss simpla kreaturer som vandrar bland växter och djur. Nej icke! Han anser sig antagligen inte kunna hantera alla problem, jag förstår honom. Hade jag varit en enstaka person hade jag inte heller haft tid med en hel population.

Men en gång i mitt liv kan du skänka mig lycka att tänka som alla andra? En gång kanske jag får känna av "äkta lycka" genom kärlek jag hitills har förnekat pga att den aldrig passat min personkemi? Kan du ge mig turen att när jag väl funnit en person som jag faktiskt förälskar mig i, att jag får denna besvarad? 

Kan jag någonsin älska, fader allsmäktig?

Nej nej men, varför förströsta? Alla har en dålig dag. Alla har en dålig dag, även jag. 

Nu känner jag att all struktur har försvunnit. Äntligen. Jag vill inte ha struktur, jag önskar inget annat än att försätta mig själv i självömkan. Ja, egoismens bittra sötma. Sötman tar alltid slut, i alla fall. Väljer man sötma slutar man i det bittra, och tvärtom.

Om du läst så långt som nu, gratulationer. Jag älskar dig. Nej verkligen, du orkade med så här mycket. Det är verkligen mycket.

Skall sanningen fram är jag inte världens lättaste person att umgås med. Det erkänner jag. Alla har vi våra masker, jag har min urvalda. Olika masker för olika tillfällen har jag även skaffat mig, så kreativ är jag. Men bortom masken lovar jag en karaktär som faktiskt till sinnes har mycket att ge. Mycket att önska få och mycket att erkänna. Hur kan jag försätta mig i mina egna problem om jag inte kan se andras? Jo det kan jag, jag kan mycket väl försätta mig i andras problem. 

Poetens fall är uppbådet till mycket. Mycket är fallet och fallet i sig är djupare än genom den mjukaste snön vars genomskådliga mjukhet verkligen inte varar längre än någon sekund.

Vi leder oss till vårt eget fall, förr eller senare. För vi är alla olika, åhja! 

Har ni någonsin funderat över en sak? Om man fokuserar på en person är den unik, ja på alla sätt och vis. Men om man tar en större skala människor representerar de istället en åsikt eller en tanke. Förstorar man skalan ytterligare har man en karaktär eller en myt. För att inte säga stereotyperna som kommer fram. Ännu större skala karaktäriseras vi som mer primitiva varelser. Vi äter, vi sover och vi reproducerar oss.

Allt är unikt, tills det förstoras. Men i sig är vi aldrig unika. Ursäkta, men så är det. Allt vi gör idag har hänt minst tusen gånger innan, och om idéerna verkligen är brillianta har vi tjugo till hundra likadana exempel. Skillnaden är tekniken vi bygger våra tankar på som utvecklats genom mångas liv. Många människor har dött för den datorn jag sitter bakom. Många fler har tyckt ungefär som jag om samhället. Många fler har känt som jag, många fler är precis som jag. Diamanter i ett hav av diamanter. Inget unikt där inte. Problemet är inte hur unik jag verkligen inte känner mig, problemet är att jag söker denne person, men jag kan inte hitta dem. Antingen har vi missat varandra med ett decennie eller också så är det på fel geografisk punkt.

Förr eller senare leder vi oss själva i graven. Bara vänta och se.

Förr eller senare kommer vi inse att precis samma problem vi har idag har uppbådats på andra ställen. Allt vi gör är bara en upprepning eller en smärre utveckling av något vi överlevt den andre från att bevisa. Är vi inte brutala? Och tro att vi inte själ andras idéer. Jo det stämmer ganska så bra. Vi tar bara för våran egna skull. Överlevaren i sig.

Allt är skapelser, våra egna skapelser. Vi har skapat våra egna synpunkter och med det vårat egna samhälle. Vi har ansett och därför gett förtur till folk som anser sig veta bättre än oss. De har fortsatt veta bättre tills någon i alla vardagliga argumentationer bevisat motsatsen. Ödmjukhet existerar sällan, när det väl gör det förs även de från makten för att folket anser dem till att ha fel. Tjurskallighet belönas i Sverige. Tjurskallighet och envishet är bevisligen enligt oss modighet och riktig styrka. Vi visar detta genom att sträva på med våra idéer. Därav många brister, därav många fel.

Vad hände med äkta ödmjukhet? Vad hände med acceptans?

Nu får det fan vara nog. 

Jag vill inte ha något att göra med folk som super, there I said it!

Alla måste pröva, faktiskt, jag tror på det själv. Jag tror på det så mycket att jag prövade mina gränser till den milda grad, så pass mycket att jag råkade riktigt illa ut. Alla undrade varför, många tror nog bara att folk överreagerade och andra säger att jag blev peppad till det. Lögn.

Det var allvarligt och jag körde på, för att bevisa för mig själv hur mycket jag klarade av. För att få stopp på något som precis hade börjat. Min enda väg ut ur en vana är genom att överdosera den, vanan var märkbar och började tre gånger innan. Därför gjorde jag slut på min kropps lidande genom att nästan ha ihjäl mig själv. Jag är inte stolt, men jag skäms inte heller. Faktum är att jag träffade på andra med min personlighet långt innan, och jag hade även upplevt hur deras syn på livet förstörde deras psyke. De tog till alkoholen för att glömma, hade jag inte gjort som jag gjorde hade jag inte heller blivit av med min demon. Det var förutbestämt.

Nu är jag medveten om riskerna och ser därför även hur patetiska andra är. Jag kan inte stå ut med det längre, det ger mig en bitter smak i munnen. Med avsmak ler jag åt folk som bjuder mig på fest efter fest, jag tackar nej. 

För jag ser inte poängen. Jag ser verkligen inte den, faktum är att jag inte ens längre kan finna sympati för andra som tar till flaskan som en ursäkt för att "släppa loss" eller ta bort sin finkänsliga sida. Det är så fegt, så oansvarigt och så farligt. 

Jag kan inte heller förstå grupptryck. Nej, jag förstår grupptryck. Det gör jag verkligen, jag förnekar bara.

Faktum är att jag inte kan sätta fingret på vad jag inte klarar av för tillfället. Faktum är att jag inte förstår mig på mig själv. Jag har svårt för att acceptera något. Så enkelt är det.

Over thinking, over analyzing separates the body from the mind.
Withering my intuition leaving all these opportunities behind.
Feed my will to feel this moment urging me to cross the line.

Lite eftertänksamhet för er. Mer sanning av vad jag tycker om mig själv, för det är sanningen i sig att jag är precis vad texten indikerar i nuläget. 

Vad gör att jag misstar mig så mycket? Varför nekar jag så många, förnekar så mycket och undviker annat?

Jag skyller på min uppväxkt. Faktum är att min yngsta storebror är tolv år äldre än mig, mina far är 70 år gammal till dagens datum och min mor släntrar efter lite. Jag växte upp bland äldre folk, så min personlighet blev äldre. Jag ifrågasatte redan min dagisfröken när hon förbjöd mig att klättra i träd. I lågstadiet klarade jag inte av min lärarinna för att hon hela tiden antog saker jag inte såg som självklara. Slingan fortsätter.

Faktum är att jag aldrig i mitt liv har funnit en person med mina tankar och erfarenheter. Jag har hittat många som förstår mig och många jag skulle offra mitt liv för, många jag värdesätter så högt att de nästan är min egen familj.

Men aldrig har jag hittat en person som skulle kunna brista ut "Åååh! Maynard James Keenan har så rätt!", faktum är att jag tror inte någon vet vem han är. Inte där jag bor. Inte i den skolan som jag går i.

Jag har aldrig träffat en person som sett de sprickor jag ser dagligen, de personer jag frågar och rådfrågar ser problem omkring sig samt det uppenbara. Många ser mänsklighetens val som självklara och andra accepterar det för att sedan förbättra ställningen. Inget i detta är fel, faktum är att jag avundas den som lyckas med det. Att vara anpassad till nuet och acceptera allt för det vi är och lever i är en kritisk punkt för utveckling.

Jag klarar ej av det. För mig är så mycket i verkligheten bara en kontrast av något som kunnat vara. Nu lät mitt uttalande nästan som uttalat av Trent Reznor, någon få känner igen än en gång.

Jag saknar den människan som skulle kunna sätta sig ner bredvid mig och diskutera i timmar. Den som skulle förstå och veta vad jag talar om. Den som innerst inne finner intresse för att förstå det så många förnekar och andra inte ser.

Ärligt talat, om du läser det här och tror att det stämmer in på just dig. Snälla, kontakta mig eller lämna en kommentar. Det hade gjort mig så hemskt lycklig! 

Jag är inte desperat, bara trött på väntan. Väntan på något som finns där, men så långt borta. Jag har inte råd med någon flygbiljett till London. Jag kan bara röra mig fritt inom Skåne så länge, inom Skåne har jag i sjutton år inte haft tur. Inte hittills...

Återigen befinner vi oss här. Samma tid, ny person.

Begrundas kan vår värld så kall, över hur vi behandlar varandra. Överlevnad kan ifrågasättas när vi istället för fenomen som sammarbete för överlevnad eller mord för att få tag på ett större byta nu ger oss på varandra utan något annat syfte än total förnedring. Det är ingen fråga om insinkt, bara kall och simpel sadism. Denna sadism kretsar kring en dominant känsla som uppnås temporärt genom att krossa alla hinder. Inte övervinna, krossa.

Minns ni dansösen? Hon var inte ensam om sitt öde. Hennes öde må ha inträffat längre bak i tiden men samma händelse upprepar sig likt en trasig EP skiva ingen riktigt haft orken att rätta till för ingen har riktigt lyssnat från början, för att ingen har lyssnat eller kanske inte ansett skivans upprepande sång varit viktig nog, har den till slut fallit samman eller helt enkelt förstörts. Är det inte så vårt samhälle ser ut idag?

Det är alltid samma sak, bara namnen och ansiktena förändras.

Sanningens ord.

Vi har alla rätt att drömma. I sig är drömmen något heligt då den helar oss och förbereder oss för den kommande dagen. Drömmar är nödvändiga för vår överlevnad.

Idag kommer hon att ligga i sin säng, bestulen på sin dröm. Allt hon kommer se är den ständigt återkommande hämningen hon inte gjort något för att förtjäna. Varthän leder vi henne? Till galenskap eller förödelse?

När man ser ett inspärrat djur, kan man märka ifall det levt sitt liv i fångenskap eller ej. Det är på de sorgsna ögonen. När djuret saknar något reflekteras det även här. För vad det saknar är friheten. Friheten saknar även hon, friheten till sina egna tankar, friheten till sin rättmäktiga självkänsla. Friheten blev bestulen, besudlad och krossad två gånger om. 

Var befann vi oss?

Bekvämt i våra stolar sitter vi på första parkett för att beskåda dagens scenuppställning. En haltande dansös och en trött flicka. Trött på att inte veta, trött på förföljelsen i sömnen. Trött på att vara och även trött på att inte vara precis vad vi förväntar oss. Vad vill vi egentligen få ut av henne kan man undra? Skulle hon tillåtit oss beskåda allt samtidigt som hon gav ifrån sig ett leende?

Varthän tog själen vägen?

Man kan undra om jag upprepar vad jag skrev för några bloggar sedan. Att tids nog kommer hon återfå sin styrka, tids nog kommer allt bli bra.

Faktum är att denna gång kan jag själv inte svara säkert. Jag vet inte vad som kommer bli av denna flicka.

En sak vet jag säkert:

Hon är stark, mycket stark. Dag ut och dag in möts vi av hennes leende. Utan att ens kunna föreställa oss vad hon ser så fort ögonlocken sluts. Vilka visioner döljer sig där måntro?

Med styrka kommer även hängivenhet, ödmjukhet och självkänsla. Styrka kan åstadkomma underverk i rätta händer. Kära flicka, dina händer är de rätta. Du kommer att åstadkomma underverk, trots samhällets påverkan står du här idag. Kanske starkare än någonsin. Du är en av några, några få som någonsin kommer att kunna överleva sig själva.

Ord mynnar ut i en oas och strukturen i vad jag skrev försvann för ett bra tag sen. Men vet du om detta, att jag menar varenda ord.

För återigen säger jag till er, flickans drömmar har kanske kvävts, men hon återhämtar sig. Hennes tankar kan krossas och viljan kan förstöras. Hon återhämtar sig.

För en kropp läker, vad som återstår är tankarna. Leendet har du redan på läpparna, fortsätt så.