Memoirs of an open mind

Återigen befinner vi oss här. Samma tid, ny person.

Begrundas kan vår värld så kall, över hur vi behandlar varandra. Överlevnad kan ifrågasättas när vi istället för fenomen som sammarbete för överlevnad eller mord för att få tag på ett större byta nu ger oss på varandra utan något annat syfte än total förnedring. Det är ingen fråga om insinkt, bara kall och simpel sadism. Denna sadism kretsar kring en dominant känsla som uppnås temporärt genom att krossa alla hinder. Inte övervinna, krossa.

Minns ni dansösen? Hon var inte ensam om sitt öde. Hennes öde må ha inträffat längre bak i tiden men samma händelse upprepar sig likt en trasig EP skiva ingen riktigt haft orken att rätta till för ingen har riktigt lyssnat från början, för att ingen har lyssnat eller kanske inte ansett skivans upprepande sång varit viktig nog, har den till slut fallit samman eller helt enkelt förstörts. Är det inte så vårt samhälle ser ut idag?

Det är alltid samma sak, bara namnen och ansiktena förändras.

Sanningens ord.

Vi har alla rätt att drömma. I sig är drömmen något heligt då den helar oss och förbereder oss för den kommande dagen. Drömmar är nödvändiga för vår överlevnad.

Idag kommer hon att ligga i sin säng, bestulen på sin dröm. Allt hon kommer se är den ständigt återkommande hämningen hon inte gjort något för att förtjäna. Varthän leder vi henne? Till galenskap eller förödelse?

När man ser ett inspärrat djur, kan man märka ifall det levt sitt liv i fångenskap eller ej. Det är på de sorgsna ögonen. När djuret saknar något reflekteras det även här. För vad det saknar är friheten. Friheten saknar även hon, friheten till sina egna tankar, friheten till sin rättmäktiga självkänsla. Friheten blev bestulen, besudlad och krossad två gånger om. 

Var befann vi oss?

Bekvämt i våra stolar sitter vi på första parkett för att beskåda dagens scenuppställning. En haltande dansös och en trött flicka. Trött på att inte veta, trött på förföljelsen i sömnen. Trött på att vara och även trött på att inte vara precis vad vi förväntar oss. Vad vill vi egentligen få ut av henne kan man undra? Skulle hon tillåtit oss beskåda allt samtidigt som hon gav ifrån sig ett leende?

Varthän tog själen vägen?

Man kan undra om jag upprepar vad jag skrev för några bloggar sedan. Att tids nog kommer hon återfå sin styrka, tids nog kommer allt bli bra.

Faktum är att denna gång kan jag själv inte svara säkert. Jag vet inte vad som kommer bli av denna flicka.

En sak vet jag säkert:

Hon är stark, mycket stark. Dag ut och dag in möts vi av hennes leende. Utan att ens kunna föreställa oss vad hon ser så fort ögonlocken sluts. Vilka visioner döljer sig där måntro?

Med styrka kommer även hängivenhet, ödmjukhet och självkänsla. Styrka kan åstadkomma underverk i rätta händer. Kära flicka, dina händer är de rätta. Du kommer att åstadkomma underverk, trots samhällets påverkan står du här idag. Kanske starkare än någonsin. Du är en av några, några få som någonsin kommer att kunna överleva sig själva.

Ord mynnar ut i en oas och strukturen i vad jag skrev försvann för ett bra tag sen. Men vet du om detta, att jag menar varenda ord.

För återigen säger jag till er, flickans drömmar har kanske kvävts, men hon återhämtar sig. Hennes tankar kan krossas och viljan kan förstöras. Hon återhämtar sig.

För en kropp läker, vad som återstår är tankarna. Leendet har du redan på läpparna, fortsätt så.