Memoirs of an open mind

Denna talang.

Denna talang är inget annat än en förbannelse som jag ibland önskar att jag aldrig hade. Den återkommer alltid vid tillfällen jag inte har tid för att göra något av den, ignorerar jag den blir den som en besatthet och jag mår dåligt av att inte ta vara på den. När jag väl själv vill kontakta den finns den ingenstans att finna och så fort jag lyssnar på något stycke av musik som vi har hört på tillsammans minns jag en tid tangenterna nästan trycktes ned av sig själva, när allting fungerade och jag var ett med min talang. En tid då min talang var precis det den skulle vara.

Nu hemsöker den mig, varje natt tänker jag vad jag hade kunnat göra om jag bara haft tid. När tiden kommer kan jag inte producera ett förbaskat ord och mina stycken blir konstiga, hackiga och repetiva. Orden som flödar är bara rentut sagt skräp och jag hatar det, jag hatar hur det har förvandlat mig till något så... Dysfunktionellt. Om det hade funnits tid över hade jag tagit hand om denna hemska förbannelse, detta krav, denna lust för att bara göra sig av med sina tankar och skriva ned de på papper. Varför?

Varför vill jag sätta ner så mycket tid på papper? Vaför bloggar jag? Finns ingenting att vinna på någonting av det, jag bidrar inte med någonting utan allting jag gör är att tillfredställa någon primal känsla inom mig som kittlar mitt ego. För hur länge? Hur länge kan jag hålla på att känna kicken från något jag skrivit? Hur länge kommer de här få raderna att ge mig lite sömn? Hur länge kan jag låta bli att sova innan jag faktiskt inte vaknar en dag och missar något som är viktigare än min besatthet?

Mitt liv har hitills varit fläckfritt från besatthet, de få sakerna jag gjort utöver det vanliga har jag bara lagt av med när jag känt att det blivit för mycket. För mycket godis? Inga problem. Spenderade jag min tid med för mycket tv-spel lade jag sedan av i några veckor eller längre. Den känslan av besatthet för saker finns inte för mig och jag kan helt enkelt vända ryggen till. Men aldrig, aldrig skulle jag kunna tro att det är för att jag är min egen slav. Något inom mig vill ha den här jävla skrivstunden så ofta som det bara går, men den här jävla skrivstunden ger inga pengar, konverterar inga ungar till att sluta ta droger, lär mig ingenting nytt. Allt jag gör är att gnälla för en publik som sinar för de vet samma sak som jag vet. Att tjata blir snabbt gammalt, men skor och kläder finns alltid i nya moden och färger, detta är något 90% av bloggvärlden vet om, inklusive de fjortonåriga mammorna som är så stolta över sina barn utan vetskapen att majoriteten av dessa ungar antagligen kommer ha en hemsk uppväxt med förfärliga förutsättningar och med ingen stabil ekonomi som trygghet eller föräldrar som håller samman kommer denna unge bli en bortspoling för en värld som inte ser eller lyssnar. Det struntar väl dem i, för de vet bättre! De vet att deras kärlek betyder allt! Men deras kärlek köper inte hem någon mat och deras kärlek kommer aldrig någonsin kunna lägga plåster på de sår barnen får när de får höra alla horskämten om sina mammor i högstadiet samt uppleva när den omogna fadern får nog och slutligen lämnar dem i sticket. För sådan är världen, obarmhärtig. Trots detta lever dessa mammor i sin egna fantasi för det är egoismen som triggar deras känslor. De skiter väl i sina barn? Inte känslomässigt, för där är barnen allt för dem. Har de någonsin tänkt över hur barnen kommer känna sig sedan? Självfallet! Alla tankar är hur positiva som helst...

Sedan kommer sanningen, och de börjar klaga. Ungefär samtidigt blir deras bloggar ointressanta för nästa trettonåriga tjej skall föda sitt barn och allting är så underbart för henne.

Världen är självisk. Äta eller ätas. Men det hör inte hit, jag äts inte av att inte skriva. Inte fysiskt, men det ältar i mig att se hur världen sakta förstörs framför ens ögon samtidigt som jag sitter hemma och inte kan skriva ett jota om något. Allt jag någonsin velat har varit att hjälpa människor, att öppna upp folks ögon, att förändra saker. Men hur gör man något om man inte ens kan göra det man är bra på längre?

Och främst av allt: Hur hjälper man någon, något, några som inte vill bli hjälpta?

Som snö föll det ned på hans tunga.

En smak av kol när den rörde vid, en stank av död och förruttnelse när han kände den sväva förbi.

Ett skalv ekade och han slöt sina händer så att knogarna vitnade. Han var inte rädd, nej, faktum var att han inte var något alls längre. Allt hopp var förlorat i hans ögon, inte för att han någonsin hade funnit något att hoppas på, utan för det enkla faktum att han helt enkelt hade tappat lusten att känna. De sista tankarna innan han stupade för fiendens kula var lyckan att slippa se sig om en sista gång, känslan att allting skulle ta slut, denna förbannade närvaro bland blinda profeter.

När han slöt sina ögon kunde han känna hur hjärtat smärtsamt försökte kämpa för sin rätt att bulta, en kall närvaro hade lagt sig över honom och hans bröst värkte, som om självaaste liemannen hade valt att göra honom den äran att begrava sina långa klor i hans bröstkorg. Nej, han visste att han inte ens förtjänade ett farväl, ty vad hade han åstadkommit i denna värld?

Mänskligheten är kall och självisk, han hade ägnat hela sin ungdom åt att älta sig i sin egen sorg. Alla misstagen som han begick skyllde han på människans ego, aldrig var det hans egna fel att folk övergav honom. Vänner försvann åt sina håll, ingen mindes honom och slutligen var han alldeles ensam på slagfältet. Ingen skulle besöka hans begravning, ingen skulle gråta när minnet av honom återberättades på middagar. Ilskan över hur människor valde att ge sig av, strunta i honom blev till slut det enda som ältade i kroppen. Varje dag förvandlade hans smärta till ett så djupt ingrott hat för andra människors lycka att han tappade sin egen identitet. När han väl slog sig ned för att återigen skriva ett stycke på det ark som stått tomt så pass länge, mindes han inte längre vem han var.

Absolut värst var det när han insåg att även då han var villig att överge sin ilska, när han var beredd för att återigen försöka finna sig själv, fanns där ingen som ville stå vid hans sida och hjälpa honom.

En droppe föll ned på hans kind. Andetagen blev allt kortare, med större mellanrum. Ögonen slöts ännu inte. Han tvingade sig själv att åtminstonde känna något innan hans timma var slagen. Att återigen få känna kärlekens sötma, misstagets oro eller rädslans sting.

Men han kände inget.

Hur hade han hamnat här?