Ett förtrollat barn
I språnget faller hon.
Marken är kall och våt av dagg. Tårarna rinner.
I skogen ekar ett uråldrigt läte, som om träden själva rörde sig med hennes sorg. Hon kunde känna trycket som om atmosfären gick att ta på, som om hon plötsligt hade fallit ner i en barnsaga.
Flickan såg in i avgrunden som var den mörka skogens stig, vart den ledde visste hon ej. Bara bortåt. Bort från minnet, bort från tårarna. Hon behövde inte läka, hon behövde bara fly.
Benen bar inte längre. Benen kunde inte förmå sig att ta ett steg till. Stapplande föll hon ned på knä. I luften virvlade små små partiklar av damm, förgyllda av ett ljus bara hon kunde se. Ty skogen var inte mörk där hon tittade, ty hon såg med oskuldsfulla ögon. Men hon var berörd och ljuset höll på att slockna. Det som glittrade i luften skulle snart dö bort, kvävt av en vuxen värld, av vuxna händer, av vuxna falska leenden. Flickan kunde inte förmå sig att le en gång till, det leendet hade någon stulit.
Tystnaden trängde sig på, ett eko av tomhet som speglade tomheten inombords. Hulkandes grät hon för sig själv där ingen kunde störa henne. Hon behövde fortsätta sin flykt djupt in i den gamla skogen, där träden inte längre var kapabla att avslöja hennes spår, där de uråldriga väsen som en gång härskade över denna värld kunde omfamna henne med sin kalla närvaro. Men benen bar inte.
Utmattat lade hon sig mot en rot. Hon torkade av tårarna med sin tröjärm och lade sig tillrätta mot en fläck av mossa. Ljuset hade slocknat, så även den flackande flamma inombords. I mörkret märkte flickan inte att hon huttrade.
Sömnen förde bort henne från denna värld. Men i skogen stannade hennes kropp kvar. Kvar blev den bredvid den gamle eken, på mossen. Vem hon hade varit spelade inte längre någon roll. Hon var inte kvar längre att minnas den tiden. Vad som hänt henne var bortblåst. Ett ting för jordvarelser. Flickan var äntligen en med naturen. Så nätt, så varsam. Blyg och oskyldig flög hon in i evinnerligheten.