Mannen och resan del 2
Varför just jag?
Många hade ställt sig den frågan, varför var det jag som hade överlevt längst?
Fanns det inte andra som förtjänade den äran, det privilegiet så mycket mer än mig? De hade kanske rätt, jag visste inte riktigt längre.
När händelsen inträffade var jag, liksom många andra, inte direkt förberedd. Det fanns ingen bunker för mig att söka skydd i, inga konserver förvarade på något hemligt ställe för att föda mig och inte heller en egentlig mening för mitt liv att fortsätta. Jag var inget annat än en lågavlönad revisor på ett företag vars namn du skulle ha glömt lika fort som jag berättade för dig. Så varför var det mig som ödet valde att fortsätta livnära med möjligheter i denna nya men ändock så föråldrade värld?
Jag sökte skydd under skrivbordet, som av en slump blev min räddning. Det och min rädsla.
Min feghet drev mig till att stanna kvar i lokalen långt efter att alla övergivit den, där livnärde jag mig endast på matrester från matlådor samt automatens godis. Till slut, när maten oundvikligen tog slut, begav jag mig ut för att skåda eländet.
Död. Ond bråd död. Kaos, panik. En evinnerlig låga brann klar på himlen, men där fanns ingen sol att skåda längre. Ingen visste vad det var som hade inträffat men av att dömma hade dess inverkan orsakat en katastrofal biologisk förändring på jorden. Senare kom teorin att orsaken bakom, som allt annat, var av mänsklig kraft. Att solen var kvar samt att den lågan som brann klar var rester av något annat... Sedan stannade alla teorier upp, för ingen visste egentligen inte. Någon informationsspridning fanns inte heller, allt intranät slogs ut i samma sekund som händelsen inträffade.
Var det måhända för att jag inte hade någon familj som jag överlevde? Alla jag hade känt i detta livet hade givit sig ut på en hopplös jakt för att hitta sina nära, den var sällan särskilt långvarig. Antingen sköt hoppet hos människorna bara upp det oundvikliga svaret, eller också skulle deras familjemedlemmar dö av en efter en likt pestsmittade patienter under medeltiden. Ingen visste heller varför.
Sjukdomen spred sig. För den som lämnade storstäderna ökade chanserna för att överleva en dag till, men också risken för att svälta ihjäl. De som levde i glesbygden var sällan benägna att dela med sig, särskilt inte till den våg av människor som trängde sig på. Utstötta i sitt eget land likt nationella flyktingar var de som försökte sig på att knacka dörr. Desperation ledde till konflikter, död och åter död.
Människan är ond när han sätter sig själv framför andra. Och det gör han alltid.
Utan familj eller något egentligt mål begav jag mig av, mest av rädsla för sjukdomar. Jag stötte på en lika förvirrad ensling som ackompanjerade mig ett tag, men våra vägar skars abrubt av en dag när han i ett försök att stjäla av min mat råkade skada sig själv så allvarligt att jag inte lyckades rädda honom. Det var sista gången jag grät.
Solen stod högt när jag fick äta mitt första mål mat för dagen. Jag hade lyckats fånga en ekorre som jag grillade under en liten låga som kom från min mobila grill jag skapt med hjälp av en öppen aluminiumburk och lite kol. Ytan var kanske en smula sparsmakt men lösningen både fiffig och enkel om man behövde göra sig osynlig för farorna som lurade ute i periferin. Behövde någonting stekas kunde jag nyttja locket tillhörande burken, allting tjänade ett syfte.
Köttet var mört men smakade otroligt bittert. All smak hade förvrängts samt korrumperats ända sedan händelsen. Som om sjukdomen den här världen nu bar på genomborrat allt levande och fortsatte plåga de sista som denna jorden tvingades vandra, till dess att vi bara var blott urholkade skal av våra forna jag. Jag suckade.
Än så länge hade den vilda naturens kulinariska upplevelser inte påverkat mig särdeles mycket, mer än att ge mig en temporär mättnad och energitillgång. Dessutom fanns det inte mycket val om jag skulle fortsätta leva, ett beslut jag redan hade tagit för länge sedan. Det må inte funnits mycket till argument för mitt leverne, men kunde jag klara mig bättre än de flesta så skulle jag banne mig också försöka! Om det så innebär att jag aktivt skulle söka en poäng med denna post-existens, så skulle det vara så mycket bättre än att bara ge upp!
Det många månader sedan jag sett en levande människa, men nu hade också mängden hot börjat sina. Slutligen hade jag börjat märka att även mängden djurliv började sakta avta. Vad var det som tog kål på oss så sakteligen, så smaklöst och smärtsamt? Vem ville se världen lida in i det sista?
Jag suckade och reste mig upp för att bege mig de sista stegen in i diset vars höjda ridå tydde på något illavarslande som låg i omnejd av staden. Dess gråa betongblock till byggnader, vars rutor för länge sedan brustit i kras, reste sig hotfullt mot skyn och kastade en oinbjudande skugga över mig. Obehaget gjorde sig påmint, men även jag påminde känslan som trängde sig på att det också var länge sedan det fanns något att känna obehag över.
”Jag får vara på min vakt, oavsett.”
Mannen och resan del 1
"In regione caecorum rex est luscus"
- Latinskt ordspråk
Jag flämtade till i en kort stund av illavarslande panik! Någonting hade väckt mig ur min oroliga sömn.
Det ögat som fortfarande fungerade någorlunda spejade ut genom en glugg i tältduken som uppkommit av många års slitage på långa vandringståg. Det var dels solen men främst blåsten som till slut piskat upp små mikroskopiska revor som slutligen blev större och större.
Men jag kunde inte laga dem, ty med min dåliga syn hade jag inte tillräckligt för att försöka mig på en reparation med något så fint som nål och tråd.
Ingenting rörde sig ute, det var nog bara träden som hade piskat av morgonvinden. Men jag hade blivit lurad förut.
Med harpunen i ett krampaktigt grepp framför mig begav jag mig sakta ut ur mitt provisoriska härbärge för att försvara mig mot den stundande faran, någonstans inom mig kunde jag känna hur paniken sakta släppte och lämnade plats för en röst som förklarade hur jag gjorde bort mig om det var någon som iaktog mig. Fast det var ingen risk för att bli iaktagen, det var det aldrig.
Fyra år hade gått sedan händelsen. Fyra år av påträngande ensamhet. Folk hade kommit och gått som de värst ville, ett tag hade jag anslutit mig till ett litet sällskap människor med samma avsaknad av ett egentligt mål som jag själv. Men som med alla andra hade det bara slutat med bortfall samt bortgångar. Ett år sedan jag sist hade spejat en enda levande själ. Vid det här laget misstänkte jag att de demoner som strök i skuggorna hade tagit varenda stackare, det fanns bara jag och mörkret kvar.
Jag var en relik, ett minne från en svunnen tid. Så pass svunnen att jag knappt själv kunde minnas hur det varit innan det hände. Innan livets rötter började ryckas upp ur marken med en sådan kraft att mänskligheten aldrig hann besvara anfallet från ovan.
Vem var det egentligen som var ansvarig för allt lidande? För om han, för jag misstänkte att det var en man, låg bakom allting kunde han inte ha haft för avsikt att själv falla för sin plan? Fast vad kunde jag säga om människor egentligen? Under den korta tiden som jag hade fått umgås med liksinnade fick jag även uppleva hur en person förvandlas när den drivs till branten av sann desperation och när det händer, finns ingen diplomati som man kan tillämpa för att lugna ner denne. Det var diplomati som låg bakom att jag förlorat synen på ena ögat samt delvis på andra. Hon hade ingen vilja för att tala förstånd, jag stod mellan henne och den sista ransonen mat vi hade anförskaffat oss. I slutändan tror jag att det inte var hon som attackerade mig med kniven som skar tvärs över mitt ansikte, utan den sjukdom som slutligen drabbat oss alla. Sjukdomen som sakta trängt igenom vårt svaga kött vid insikten att alla skall en gång för alla dö.
Nu när jag väl vaknat kunde jag inte längre somna om, oron trängde igenom varenda vaken cell i min kropp. Dessutom hade magen börjat skrika och jag var mäkta trött på gamla torra kex. Det var kanske dags att söka efter konserver i staden vid horisonten?
Igår natt när jag vandrade hade jag bara kunnat glimta ett svagt ljus, först trodde jag det var en koloni som låg några kilometer bort, men det rörde sig trots allt om en hel stad. Gott om möjligheter för att hitta någon mat kvarglömd någonstans, gott om möjligheter för att dö i skuggorna...
Vinden ven friskt om mitt solblekta ansikte och fick mitt långa hår att följa med en smula innan det varsamt lade sig på mina axlar. Löven hade börjat falla, hösten var med andra ord kommen.
Solen sken fortfarande varmt och jag begav mig av på den ensliga vägen.
För första gången på väldigt länge kände jag något varmt stiga inombords, som om en liten glimma hopp började tränga fram.
Kanske skulle jag äntligen kunna vila mina trötta fötter vid en varm eldstad, med en god burk vita bönor?
Måhända skulle jag även finna en fungerande radio som fortfarande spelade svunnen musik från forntida dar?
Kanske skulle jag i denna stad få svar på de frågor som brann i mig?
Tiden skulle få avgöra.