Abstraktion
Bortom gränserna tänder vi ständigt nya ljus.
Utan vetskapen för vilka vi släcker när vi trampar upp spår på den svarta stigen. Flimmrar lyktan?
När vi vänder oss om, ser vi då alla lågor klara? Eller förblir vi evigt låsta mot framgången som oss lycka skall bringa?
För vi blir alla nöjda, lite till bara... Låtom oss gå, treva och fumla. Vad är det som krasar under skon?
Så kvävs den sista flackande låga i horisonten och vi får treva i blindo. I det eviga mörker finner vi ingen ro, ty det har sagts att vi alltid kan nå bortom det evinnerliga. Vad händer då, när vi inget längre ser?
Fingrarna fumlar, läpparna smackar. Oron bildar en droppe på hjässan. Finns det en tändsticka i min ask tro? Eller har jag förbrukat alla, utan att egentligen veta vad jag skall ha dem till?
Nej, ännu finns det hopp kvar, jag tänder lyktan. Hur många tändstickor som förblir orörda ser jag ej, kan inte se. Har ingen tid att kontrollera.
För under mig har det slutat krasa, svetten har torkat ut. Var det en evighet sedan jag stod omringad av mörkret?
Nu söker sig blicken vidare, dimman ger plats för framtiden. Stegen ekar allt tydligare.
Men bakom, där höjer sig ridån. Men inte märker jag att ljusen försvinner allt djupare in i intet. Ryggen har jag dem sedan länge vänt. Ty framtiden väntar.
"Du kan bättre."
Kommentarer
Trackback