Eva
Ett ljus.
Ett ljud.
Någonting lätt rör sig genom rymden. Det letar efter en plats att slå sig till ro. Men för vem?
Med en mjuk, nästan övernaturligt lätt rörelse stannar den bara någon enstaka meter från en gräsbeklädd mark.
Duns.
Föremålet dimper ner, med en enkel beröring tar människan sitt första steg. Hon är helt naken, hon vet inte vem hon är eller var hon är, bara det hon ser är något hon kan veta. Hennes sinne lättsamt, hennes hjärna helt tom. En tabula rasa förkroppsligad.
Enkelheten i ovissheten fyller henne med en första känsla. Liksom allt annat runtomkring henne är den ny, vad kan hon kalla den känslan? Hon finner ett läte, ett kluckande läte. Ett skratt. Hon är lycklig.
Hon springer så fort benen bär henne.
Men benen bär inte riktigt så väl som hon vill, utan ger vika och hon faller handlöst mot marken. Gräset dämpar slaget, men smärtan tränger igenom. Hon känner en tår rinna ned från ögat över kinden för att slutligen sugas upp av den bördiga jorden. Är det smärta hon känner?
Ängen övergår till en brant sluttning. Nedanför sluttningen ser hon en sjö sträcka sig så långt ögat når. På andra sidan det klarblåa vattnet ser hon någonting växa. Hon vet inte om det ännu men hon skådar en lövskog i allt sitt vackra alster. Även vattnet är obekant för människovarelsen så hon beger sig ner försiktigt för backen för att ta en närmre titt. Självklart snubblar hon och faller pladask i vattnet. Hon känner hur någonting bultar hårt i hennes bröstkorg, bara känslan av bultandet gör henne mer skrämd än fallet ned i det okända och våta. Till slut bestämmer hon sig för att inte bry sig mer om bultandet, för det verkar ju avta, och reser sig upp ur vattnet. Hon förstår inte varför hennes hud nu är våt, men hon gillar den varma känslan av solens strålar mot hennes kropp som får vätan att sakta försvinna.
Människan vågar inte riktigt bege sig ut i vattnet, hon kan inte se någon botten och känner en viss oro för faran som kan lura i det okända.
Vid vattenkanten sätter hon sig istället ner och lutar sig över den blanka ytan, solens skepnad reflekteras i vattnet, men även någonting annat.
Hon ser sig själv för första gången. Men människan har svårt att förstå vad hon ser. Med en darrande hand sträcker hon sig mot bilden och ryggar tillbaka när den klara spegelbilden plötsligt blir bruten av dussintalet ringar på vattnet. Hennes hand är blöt. Hon börjar se kopplingen mellan vatten och fukt. Hon skrattar igen och förundras över alla dessa nya intryck.
Efter en stunds plaskande med handen fortsätter hon med att begrunda sitt ansikte. Handen letar sig den här gången mot kinden istället för reflektionen. Hon ser sig själv känna efter i ansiktet och förstår vad det är hon ser. Insikten slår som en blixt från klar himmel och människan ställer sig upp och skuttar runt förtjust, skrattandes. Varför bilden gör henne så glad vet hon ej, men hon vet att hon tycker om det, så hon vill ha mer.
Tiden passerar obemärkt förbi, där sitter människan och ser på sig själv. Solen börjar gå ner och med det blir det allt svårare att urtyda reflektionen på vattnet.
Hon känner sig missnöjd och frustrerad. Människan tror att det är solens fel. Solen har flyttat sig märker hon, om hon bara kan nå solen och knuffa upp den igen kanske det blir som förut?
Hon börjar vada ut i det mörka.
En instinkt säger nej. Men hon överträffar den. Om det känns så bra att se på sitt ansikte måste det vara viktigare än rädslan?
Vattnet når upp till naveln. Hon huttrar. Varför värmer ingenting längre?
Allt detta är solens fel. Hon snubblar till när den botten som bar henne fötter plötsligt försvinner, men plaskar envist ut en bit till. Människan förstår inte varför hon inte kan hålla sig ovanför ytan. Hon pustar och plaskar med armarna vilt. Nu vill hon tillbaka till stranden, men kan inte flytta sig. Hon förstår inte varför och blir rädd.
Med ett skri försöker hon desperat hålla sig ovan ytan men misslyckas. Under ytan vill hennes kropp instinktivt andas in mer syre, till slut kan hon inte motstå kraften och vattnet forsar in.
En sista stund.
En sista stund.
Ögonen blickar mot vattenytan.
En reflektion. Inte hennes. Något vackrare. Tusentals eldklot. De ser ut att dansa framför hennes ögon. Hon ser färgerna blandas i en munter palett och sväljer eldkloten, en efter en.
Hon är inte längre rädd. Hon är lugn. Allting är bra. Allting är bra.
Allting svartnar sakta.
En sista tanke.
Hennes ansikte var så vackert.
Hon var vacker.
