Wooosh!
Jaha hur skall jag börja då?
Mitt namn är Emil Pettersson ifall någon mot förmodan inte hade listat ut det vid det här laget. Jag är inte världens bästa bloggare och mågna skulle väl anse mig vara typiskt ungdomsaktig av mig. Nu har vi fått det ur världen.
Vad jag egentligen vill skriva om nu är min tolkning på de tre raderna:
"Vi som höll deras hår när de kräktes. Vi som aldrig sa hora. Vi är också de som aldrig blir deras. "
För mig betyder det en stor del av vad jag faktiskt känt och tänkt sedan jag var sex, sju år. Det kanske låter helt otroligt och obegripligt för vissa människor men jag ansåg (kanske inte lika djupt och uttänkt) att jag alltid skulle vara den som folk lyssnade på och som folk ville anförtro sig åt, dessutom har jag aldrig riktigt haft någon som jag älskat eller aldrig kännt mig älskad. Absolut av mina vänner och det räcker långt må jag säga men aldrig riktigt hela vägen.
Så vad skall jag skriva egentligen? Vad kan jag skriva så att inte alla läsare (eller de två tre som pallar med en ytterligare blogg) tolkar mig för ett manodepressivt fall eller, gud bevare, fjortis?
Jag älskar mitt liv, jag kan inte förneka att jag i princip levt de godaste av liv som världen kan tillåta. En familj som håller av mig, vänner som håller av mig och det där extra som gör vardagen till lite mer än vardag.
Min passion har alltid varit att rådslå och hjälpa folk i krissituationer vilket jag gjort till stor del genom mitt liv som tonåring och lite tidigare också möjligen. Men som frasen säger har jag alltid varit den jag då älskade närmaste vän men aldrig något mer för det har ju inte kunnat. Trots det måste jag prissätta min förmåga att kunna tala till folk och att faktiskt kunna få folks förtroende. Jag borde skatta mig lycklig för att jag har så många nära vänner men... Jag vet jag vet, men det är inte så lätt att leva utan den perfekta ungdomskärleken.
Man faller tydligen inte för den hjälpande handen, den extra axeln, stödet utan man faller för något annat. Vad? Jag har inte denna egenskap tydligen.
En annan sak i detta erkännandet skall jag tillägga att på ett sätt som jag funnits för folk har aldrig någon funnits för mig. O ja, jag låter egoistisk men alla ni därute som läser: Har inte ni pratat med någon om era problem? Tänkte det, har jag gjort det? Ja, men jag har maximalt anförtrott min dåvarande kärlek. Mer har jag aldrig vågat.
Problemet är inte tillit, det är vem jag är. Det kräver att folk sätter sig bredvid mig när jag är helt ensam och smått deprimerad vilket inte händer ofta för att jag till slut skall brista, möjligtvis brista, men folk gör inte det med dagens msn och jag klandrar dem inte. Varför slösa tid på en person när man har 64 online?
Ibland känner man sig otillräcklig, ibland som vad man än gör går något snett. Ibland gör man något fel och det resulterar i en form av långsam men sakta avsky från ens vän som till slut resulterar i att man anses jobbig. Jag kanske är jobbig? Inget jag själv kan bedömma. Men för den delen vill jag gärna att man säger det till mig.
Å andra sidan, och tro mig när jag säger detta, har jag gjort nästan allt som står i min makt för att räcka till åt människor som behövt min hjälp och de flesta har uppskattat den vilket värmer mig otroligt mycket. Men ibland räcker inte allt till och vänskap går förlorad.
Jag vet att det här kan vara osammanhängande och jag kommer antagligen utveckla det här ämnet. Men allt jag begär är att man tar lite tid och funderar över det här och säger vad ni tycker. Inget mer. Det här är jag, och jag är också egoistisk ibland.
Tack.