You don't see me
"Kära dagbok"
Det är precis vad jag kommer blogga om idag, allt eller inget.
Det kan kännas opersonligt då jag sedan länge idag har förlorat inspirationen för att skriva det här men att jag helt enkelt varit tvungen att skriva ner det av en anledning jag själv inte lyckats lista ut ännu.
Den senaste veckan har verkat för mig som en förändringsfaktor och jag har nu börjat leva mer som om alla dagar var väldigt värdefulla och inte några transportsträckor till en snar framtid.
Under den senaste tiden har jag verkligen levt för att klara mig fram till nästa helg där jag äntligen kunnat göra något jag önskat av min fritid villket kunde vara allt från att sitta hemma i lugn och ro till att springa omkring på Lund mitt i natten med folk jag känner. Det har verkligen fungerat faktiskt! Varför skulle det inte? Det är vanligt som ungdom att tänka så, det är min uppfattning om jag bara tar mina klasskamrater som exempel, jag kan påstå att en del av de har eller hade samma syn på situationen som jag. Det är verkligen inget fel men det var en sak jag upptäckte nu i efterhand...
Man blir inte speciellt lycklig under de dagarna man bara väntar och väntar på att något skall hända. Faktum är att det kan bli väldigt deprimerande ifall man faktiskt inte gör något för att återställa sina förväntningar eller vad som helst. Det hände i och för sig inte mig den senaste tiden men det har definitivt hänt därav att jag bloggar så ofta men jag har verkligen klarat mig undan.
Den här veckan var dock annorlunda.
Men det var en dag jag bara vaknade upp och kände mig som en nu människa. Jag hade inte en förändrar personlighet men en tillfällig förändrad syn på samhället och mitt liv, vad jag ville göra av tiden samtidigt som jag faktiskt gick till skolan och studerade. Jag började lyssna på mer djupa, vackra låtar ibland till och med en aning melankoliska till nischan av sorgsna. Men jag har njutit av dem mer än vanligt, jag har känt mig så fri, jag har varit lycklig av varje liten stund. Så nu är det väl dags att klassa mig som en livsnjutare? Faktiskt inte, jag tycker fortfarande verkligen inte om människors inbitna syner på samhället samt hur samhället behandlar vissa minoriteter för att inte tala om en massa politiskt struntprat. Men vad som har hänt är att jag börjat ignorera detta så istället för att bara sett det negativa i alla situationer har jag insett dem som faktum och börjat åtgärda. Åtgärda så gott jag kan utan att klaga, bättre eller vad säger ni?
Allt har förändrats, maten smakar sötare. Solen skiner vackrare, skolan är bättre, människor bemöter mig trevligare och jag gör såklart detsamma. Jag har till och med ett naturligt leende från tid till tid som jag stoltserar med på staden istället för den där vanliga "Emil looken" då jag alltid är så försjunken i mina egna tankar och vanligtvis ser väldigt bekymmrad ut eller bara väldigt irriterad vilket jag inte var eller är men jag bara hade den blicken.
Jag sover också djupare samt använder fantasin mer fritt och är mer glad till mina vänners förlust då det är de stackarna som blir utsatta för min terror, även mina klasskompisar för ta del av den.
Men jag är rädd att inget är för evigt och att jag snart kommer att återgå till det normala, men en sak jag verkligen hade önskat var att jag hade känt mig så här pigg tre till fyra veckor innan jullovet, gudarna skall veta att jag älskar min familj men att jag verkligen inte tolererar att sitta isolerad i två veckor i ett hus fyllt av mer människor än ett sådant hus skall rymma för att ta del av deras konservativa tankar om homosexuella i vissa fall eller bara diskussioner om hur lydiga vi är. Jag vill inte framställa min familj som hemsk och det är de verkligen inte, vad vore jag utan dem? Men några nyckelpersoner har verkligen syner på samhället som jag personligen tror ingen sund 2000-talare mått bra av att höra. Inte alla, men vissa.
Tyvärr så får jag väl säga att ni kan förvänta er en gammal vanlig Emil efter Julen och jag antar att det här blir det sista inlägget jag skriver innan så:
God Jul och Gott Nytt År!
Everywhere I look I see...
På sista tiden har jag verkligen inte kunnat skriva speciellt mycket, varken bloggar eller lyrik i allmänhet för jag har inte kunnat få bukt på mina egna tankar. Det är definitivt inte så att jag är förvirrad på något vis även om det hade varit en väldigt bra ursäkt nej, det handlar om allt jag skrivit om tidigare och hur mycket jag tänkt över allt jag tyckt och fortfarande tycker. För mycket.
Allt jag bloggat om människans själviska tankar har jag såklart tänkt vidare på och i nuläget resulterar mina tankar nästan i att allt vi gör kan förknippas till ren och skär egoism men att väldigt få saker vi gör ses, enligt mig, som godhjärtat. Denna syn jag har nu är helt enkelt inte nyttig, inte för någon.
Tillåt mig förklara, till och börja med är våra synpunkter på samhället och själva defenitionen av egocentrism helt och hållet grundad på våra egna tankar och moraler därför är det jag säger helt ologiskt för vissa och helt fel för andra. Självfallet.
Men om vi säger att en vän är i knipa och vi räddar honom från att falla från ett stup. Detta ser jag som en godhjärtad tanke rent och enkelt då vi inte hinner planera något som vi kan få ut av det, till vår fördel menar jag då. Inte för att vi tvunget skulle göra det.
Men om vi talar om en social knipa där din vän behöver din hjälp. Här kan vi finna många fördelar för oss själva. Dels personens uppmärksammhet och vad du kan få ut av att hjälpa eller manipulera situationen till att uppnå det resultat du önskar dig. Den här situationen kan vara en akt av egoism.
Det här är som sagt bara splitter av mina egna tankar och allt jag skriver är stora öppna frågor då jag själv inte är säker ifall jag har rätt eller fel. Det är inte för mig att avgöra utan för samhället och jag vet att tids nog får jag svar.
Men låt oss ta en väldigt hemsk och brutal situation som många kommer att spotta bara för att jag ens tänker tanken. Nu kommer jag helt enkelt vara väldigt brutal.
Låt oss säga att en moder förlorar sitt älskade barn. Detta barnet dör och hon håller det i sin farm gråtandes och skrikandes: "Varför?!".
Här vet jag nog hur alla reagerar, det är synd om henne.
Men å andra sidan, tanken föll mig in, är det inte på något vis väldigt själviskt sätt att resonera med att det är orättvist att just hon förlorar sitt barn när det finns så många andra människor som förlorar sina nära och kära samt att det här barnet kanske inte hade fått någon bra uppväxkt eller för att vi redan överbefolkar planeten? Bara en tanke gott folk och jag ryser själv av att jag vågar ifrågasätta det här, men jag måste då jag bara känner för att bli av med den frågan då den trots allt kretsar omkring i mitt huvud.
Låt mig förklara överbefolkningen då jag känner på mig att jag inte var speciellt tydlig första gången. Modern är bedrövad över att just hennes barn dött men hade hon sett på tv att en skara barn i Nigeria dog vid födseln hade inte ens hälften av den reaktionen upppstått utan det hela hade bara varit något sätt att döda tiden. Se på nyheterna att folk dött, till och med som en ren underhållning. Men när hennes barn död är det pest och pina. Självklart är vi som mest rädda om våra egna avkommor av naturen men det känns inte riktigt rätt att vi inte kan vörna lite mer om andra men att alla skall vara så bedrövade när vi förlorar det som står oss närmast. Jag vet folks reaktion att det är naturligt men det är bara som jag tänker just nu.
Hade jag förlorat min bror hade jag låst in mig någonstans för ett tag utan någon form av social kontakt då jag inte hade velat ha någons sympati förutom min egen, vilket i sig kanske är egoistiskt om man tolkar min filosofi men som jag tror det måste vi alla ha våra egna tankar samt någon form av självömkan. Det krävs väl för att kunna återställa sig för att återta livets sysslor.
Jag hade ärligt talat skrivit mer om jag inte varit så jäkla trött men det är en tanke värd att fundera över. Själv är mitt anseende det att så länge våran självömkan eller egocentrism går ut över andra för mycket som det uppenbarligen gör främst för "fjortisar" så är det egentligen ingen fara. Men bara en tanke.
Godnatt!