I förebyggande syfte

Jag vet inte riktigt vad som fick mig att gå in på detta ämne, eller faktiskt kan det nog hänvisas till hur mycket jag engagerar mig i ämnet och hur pass det påverkar mig, och bör påverka alla känslomässigt.

 

I ”De osynliga våldtäcktsmännen” skrev jag uteslutande om män och kvinnor som attraherades av att se inspelade autentiska filmer eller bilder av människor som blev våldtagna och hur fel jag ansåg denna ”verksamhet” var.

 

Denna gång tänkte jag bege mig in i en gråzon som är väldigt kontroversiell men sällan debatterad i dagens media eftersom folks åsikter ofta är kluvna i ett för-och-emot-läger så långt ifrån varandra att schismen nästan går att ta på. Nej, det är inget populärt ämne, desto mer är det därför värt att ta upp.

 

Eftersom det finns en inofficiell marknad för autentisk våldtäcktspornografi, ja hade 100% av tittarna som upptäckte dessa sidor/filmer blivit lika pprörda som jag skulle nätet idag varit obefläckat av denna ohyggliga subgenre, anser jag att man borde finna ett mer konstruktivt sätt att bekämpa dessa än genom att bara bannlysa allt autentiskt våldtäcktsmateriel, utan ta ett steg till! Likt pedofiler eller nekrofiler samt fler fetischer/sexuella intressen kommer begäret alltid vara kvar, sådan är min åsikt, oavsett vad datorer och läkare påstår (och de påstår heller inget annat). Precis som när två personer i ett enkelt & accepterat förhållande känner sig dragna till varandra känner dessa att det är upphetsande att exempelvis se folk våldföra sig på andra. Det kanske aldrig kommer fram, personligen tror jag inte att dessa människor någonsin kommer ha gunsten att skada andra. De kommer vara kvar med sina fantasier och kanske ta med sig dem i graven, men! Deras begär har ett inflytande, ju fler sökningar och kanske mer överföringar av pengar osm hittar sin väg till våldtäcktssp eller kränkning och antastningsrelaterad media på nätet, desto mer media kommer skapas inom genren och tillföra en växande siffra offer! De när elden med bensin! Man kaninte att ta kål på genren utan att bjuda igen med annat för att lindra smällen av nedskärningar samt nedstängningar. Som Nicorette är för röksugna.

 

Det finns redan exempelvis manga i Japan med barnpornografiskt innehåll, inte med riktiga barn involverade med andra ord, samma gäller för serier där förgripare våldför sig på sina offer. Såvida ingen kommer till skada, bortsett från chockerade åskådare, och det kan bidra till att minska antalet som dessutom filmas världen över, anser jag att man inte borde uppmuntra men tillåta i större utsträckning tecknade och animerade serier för att dra bort publiken från de verkliga filmerna och samtidigt ge dem ett annat alternativ att vända sig till när man, förhoppningsvis, låser sidor med olagligt media.

 

Det är inte någon ideell lösning, det vet jag. Men så länge ingen vill ta sitt ansvar och ge människor som begår sådana brott det straff de förtjänar och på så vis hindrar publiceringen av olaglig media på ett mer direkt sätt, tyvärr ingen verklighet ännu så jag anser att om man inte är supereffektiva på att bekämpa symptomenbör man i alla fall lindra den genom att stjäla de aktiva konsumenterna.

 

När jag blir arg spelar jag våldsamma tv-spel eller misshandlar min boxningssäck, när en människa har begär i överlag så är det bara naturligt att man tillfredställer dem med exempelvis mat, sex eller musik. Att tvinga någon sluta med sina begär är som att sluta äta godis, försök gärna! Det går, men nog är det svårt och återfallet är desto värre!

 

Jag är emot alla gärningar som kränker och ofredar män som kvinnor, människor som går emot dessa enkla regler avskyr jag och deras begär äcklar mig. Något jag heller inte kan förändra. Dock är jag vilig att kompromissa och om det bidrar till att motverka den pornografiska genren jag talar om, kanske bara med en promille, så är jag villig att tillåta att dessa konsumenter får begeistra sig i serier och filmer md skådesplerare eller tecknade figurer.




Är inte du?



Landet bortom ingenstans

Jag faller i tu och kommer aldrig ta mig samman, jag har bestämt mig.

Farväl tankar, farväl vänner jag aldrig riktigt kände. Jag beger mig av till landet bortom ingenstans.

 

Där slår aldrig knopparna ut och träden svajar inte, där skäller ingen hund och där leker inga barn på lekplatser som aldrig någonsin funnits. Där skrattet aldrig hörs och namnen aldrig nämns, där besvikelsen aldrig brinner djupt i våra sinnen och hjärtlösa skuggor aldrig skär genom våra hjärtan.

Jag kommer ha ett eget hus utan namn, där jag aldrig kommer slå mig till ro. Runt huset kommer gräset aldrig växa och inga blommor gro. Huset mitt kommer vara det vackraste monumentet av de alla! Utan fönster och färg, utan brädor eller tegel, inga tapeter eller målningar, med en inredning av möbler som aldrig fanns. Där kommer jag aldrig få uppleva stunder värda att sakna eller älska.

Där inga chanser kommer försummas och inga människor kommer råkas vid. Där vill jag bygga mitt hus, näst intill vägen utan ände bredvid den bottenläsa floden. Mina grannar kommer vara många, men de kommer aldrig finna mig. Där mitt hus står kommer de se en skugga, dit jag går kommer de aldrig finna lycka. Jag beger mig av till landet bortom ingenstans.

 

I ett land där inga människor ljuger kommer jag att gå på min ändlösa promenad. Genom en stad utan ljus, med fasader som aldrig kommer kännas som hem. Familjer kommer aldrig få ro och par kommer aldrig älska varandra.

I jorden kommer jag aldrig att begravas och mina kvarlevor aldrig att sörjas. Efter år av tidlöshet kommer jag inte vara ett ämne att prata om på min dödsdag bland släktingar som aldrig fanns. Barn kommer ej fråga "Vem var han?", för jag kommer att vara i landet bortom ingenstans.