Memoirs of an open mind

Vem är jag, egentligen? Vem är jag?

Jag är blott en kal fläck på denna barskrapade mark. En droppe i ett enormt och vidbrett hav. Ett ingenting i ett ännu större intet som breder sig ut över denna besynnerliga värld. Jag är precis ingenting. Mitt värde är det av en annan människa, vi bor 7 miljarder människor på denna planet. Jag är blott en av dessa sju. Hur mycket spelar ett liv roll när det står emot historiens tragedier? Sex miljoner judar beräknas ha omkommit under andra världskriget, kriget i Afghanistan har kostat mellan 1,5 till 2 miljoner liv. Korstågen 2 miljoner på ett ungefär och så vidare.

Ändå är jag kapabel till att känna... Jag känner och ibland känner jag så mycket att mitt hjärta nästan brister, så starkt kan det ibland uttrycka sig inifrån min bröstkorg. Trots att jag vet att dessa men endast är ett resultat av mitt leverne, att de ibland visar sig i form av ett minne från en svunnen tid med någon jag en gång älskat, hindrar de mig inte från att känna mig som en övertänd lampa i en mörk källarvåning.

Tvivel är det starkaste som finns i mig. Tvivel över de val jag gör och inte gör. Är jag en ond människa? Gör det jag sagt och gjort mig till en dålig person? Har jag för alltid bränt de broar jag så väl höll av på grund av en impuls?
Sedan väller hatet och ilskan in. De talar om rättvisa, om öga för öga... De vill sätta personer på plats, att folk skall må lika illa för vad de förorsakat mig.
När den stormen väl lägger sig tar logiken över, sedan resonemanget. För sanningen är olika för olika människor, där jag känner fruktansvärt orättvisa kanske en annan människa känner sig precis lika förorättad. Ibland kan inte konflikter lösas direkt, det är den bittra sanningen som jag lär mig alltför sakta.
Det händer att hatet lyckas ta över igen och menar denna gång på att det struntar jag fullständigt i, för så länge jag känner mig illa behandlad skall en kamp bestridas. Det är även i det här stadiet jag sårar folk mest.

Trots denna själviaktagelse är det så svårt att behärska impulserna som stundom återkommer. Ibland är jag en slav för mina egna känslor. Ibland sårar dessa känslor de jag bryr mig om. Ibland intalar jag mig själv att de jag bryr mig om faktiskt lyckats väldigt väl med att såra mig med. Sanningen ligger i betraktarens ögon, är det inte så?

Sedan återvänder tvivlet.

Det enda som egentligen kan släcka denna ursinniga törst efter harmoni, denna fientliga ande som alltid söker svaren på fel ställen... Det absolut enda är när jag väl får kontakt med den jag söker, den vars tidigare diskussion med mig skapat något ont oss sinsemellan. Ibland kräver anden ett antal diskussioner. Sker inte sådana samtal repeteras den onda känslomässiga cykeln och energiförbrukningen blir katastrofal, orken sinar och sinnena spårar ur.

Så beskrivs enklast en persons tankeprocess, nu snart ett halvår efter det han påbörjade sin resa ensam. Ändå är jag så obetydligt liten i detta universum att det jag känner ofta för mig blir alldeles för stort.

För en dag finns inte jag mer, en dag kommer denna ande ha lämnat kroppen. Då kommer min tankeprocess vara av väldigt liten betydelse för omvärlden och det enda beviset för vad som försigått innanför stängda dörrar på hjärnkontoret kommer vara ett ark papper.

Detta faktum påvisar ytterligare en sak: Hur väl vi värnar om att skydda våra egentliga tankar. För oss är de en sårbarhet. Hur jag önskade att det inte var så. Fast i slutändan har även jag lärt mig att ärlighet antingen skrämmer människor eller sårar dem. Ibland blir folk smickrade, då de hör vad de mår bra av att höra. Det är den enda sanningen våra föräldrar lärt oss uppskatta.

Fast vad gör då det om dessa människor tar avstånd från sanningen? Ett dussintal på sju miljarder?
Lätt att tänka så nu, svårt att tänka på det sättet när man väl står där. För just där och då är personen framför dig hela din värld och ni två de enda som egentligen betyder något. Allt annat resonemang efteråt är bara ytterligare en försvarsmekanism, ämnad att leda dig bort från sanningen.