Memoirs of an open mind

"Och som ni lekte när ni var barn,

 Du förlorade ditt krig du står ensam kvar,

 Och ingen kommer till ditt försvar,

 Så du står givakt med din rygg rak och tar fyrahundra slag"

 

- 400 Slag, Kent

 

"I was angry with my friend;

I told my wrath, my wrath did end.

I was angry with my foe:

I told it not, my wrath did grow.

 

And I waterd it in fears,

Night and morning with my tears:

And I sunned it with smiles,

And with soft deceitful wiles.

 

And it grew both day and night,

Till it bore an apple bright.

And my foe beheld it shine,

And he knew that it was mine.

 

And into my garden stole.

When the night had veiled the pole;

In the morning glad I see,

My foe outstretchd beneath the tree."

 

- A Poison Tree, William Blake

 

Låt mig berätta om något underligt för dig. Dagen min son egenhändigt bestred världens ondska, dagen Gud förlät mänskligheten.

 

Han föddes med en gyllene lock på huvudet, vår son Gabriel. Han var en glad liten krabat, han grät nästan aldrig och var oftast nöjd med det mesta som han åt och såg. Till en början var vi otroligt tacksamma för våran tur men efterhand började vi undra om inte Gabriel var lite för glad, lite för intresserad för allting han åt och såg. Det ligger i människans natur att bekymra sig, särskilt för sin egna avkomma. Därför sökte vi professionell hjälp, det enda svaret vi egentligen fick efter många timmars samtal var att det inte var något som helst fel på Gabriel, att vi borde vara lyckliga som hade ett så passt friskt barn med en sådan lust för livet. Kanske låg det en viss sanning i vad läkaren sade? Å andra sidan; var inte Gabriel lite för frisk?

 

Åren gick och Gabriel hamnade i bråk i skolan för första gången som sjuåring i första klass. Vi blev inkallade till ett samtal med hans lärarinna där vi fick veta att Gabriel slagits med en klasskamrat, nävar och allt.

"Varför?" frågade vi Gabriel när han satt på sin stol, men han ville inte svara.

"Varför slog du honom gubben?" frågade vi återigen efter ett kortare samtal med lärarinnan som slutat i att hon snörpt på läppen och som hastigast skickat iväg oss, både jag och min fru var övertygade att hon klandrade oss fullkomligt för denna incidenten och att hon inte trodde ett dugg på att vi skulle lösa konflikten.

Gabriel hade bara sett upp på oss med sina oskyldiga blå ögon och svarat: "För att han var dum."

"Hur var han dum mot dig?"

"Nä, inte mot mig. Han hade tagit Lisas äpple och då är man dum." svarade Gabriel som om det vore världens enklaste grej.

"Men du kan inte slå varje person som tar någons frukt, eller pennor, eller andra saker heller för den delen!" utbrast vi som hastigast, snopna var vi också.

"Hur skall de annars veta att de varit dumma?" frågade Gabriel oskyldigt.

Vi kunde inte riktigt besvara frågan, jag menar: Vi besvarade frågan med något klassiskt föräldrartrick som att han skulle vända sig till lärarinnan, jag minns att han inte tyckte om svaret. Fast verkligen besvara den frågan kunde vi givetvis inte, för hur ser man till att dumma människor vet om att de varit dumma? Rättare sagt: Hur kan sjuåringar säga åt andra sjuåringar vad som är rätt och fel när de själva bör ha högst en vag uppfattning kring vad som borde vara rätt och fel här i världen?

 

Gabriel hamnade inte i bråk på ett bra tag efter den incidenten, men när hans slagsmål återkom blev det också en vana. Till slut infördes en nästintill ritualiserad genomgång av händelsen samt en korslektur mellan mor, far och son vid middagsbordet efter ett tal med mentorn där Gabriel självfallet aldrig var samarbetsvillig. När Gabriel hade blivit tolv år gammal hade han lyckats frysa ut sig själv från resterande klassen, helt på egen hand.

Vi hade verkligen gjort allt i vår makt för att förklara för Gabriel att människor inte fungerar så krasst som svart och vitt, att det inte fanns något sådant utan att, bortsett från ett lands lagar fanns det inte mycket vi kunde skriva i sten. Fast Gabriel vägrade lyssna och i slutändan var väl alla hans kamrater mer eller mindre rädda för att umgås med honom, men istället för att sörja sin förlust av vänner och sin absolut försämrade sociala status verkade Gabriel en aning nöjd över vad han hade åstadkommit.

"Min skolklass har aldrig haft det bättre!" påstod han och sköt snabbt till. "Det finns ingen som gör något dumt framför mig längre och knappt när jag är borta heller, de vet att jag alltid får tag på dem."

Måttet var rågat när Gabriel gav sig på en äldre pojke från åttonde klass, det vill säga två år över han själv, för att ha varit "lite för närgången mot en flicka" enligt Gabriel själv. Den striden hade resulterat i att vår son fick skickas till sjukhuset med brutet näsben, fortfarande med ett leende på läpparna, och dessutom besöka tandläkaren för en tand som var lite väl lös. Vi var uppriktigt sagt oroade och det blev inte bättre när åttondeklassarens föräldrar ringde oss och gav oss världens utskällning för vår sons agerande. Deras pojke hade också hamnat på sjukhus samt fått sy fyra stygn för att foga samman överläppen, ruskigt lät det! Gabriel var nöjd, han tyckte sig ha gjort rätt och hur mycket vi än försökte förklara för honom om verkligehten var han fullkomligt övertygad. Vi fruktade det värsta.

 

Hans klass visste vad som hade hänt.

Den sommaren lekte ingen med Gabriel.

 

Så hände det, sommaren 2006, när Gabriel spenderade en av sinaåterkommande ensamma dagar i trädgården att han fick besök av en äldre herre i rock. Själv hade jag varit iväg på ett av mina många ärenden i en kyrka som låg några kvarter från vårat hus så jag var inte i närheten för hade jag varit det skulle han ha blivit varnad för att prata med män med den typen av "utseende". Stilen han rörde sig på, hållningen samt bara det att han bar rock på sommaren indikerade att något inte riktigt stämde med denne individ.

Fast Gabriel var inte rädd, nä han hade aldrig varit rädd eller förlorat den förmågan för längesedan, utan steg fram till mannen och frågade varför han bar en så varm rock på sommaren.

Mannen hade först inte svarat och låtsades inte ha sett Gabriel, irriterat följde vår son efter mannen. Eftersom denna berättelse nu endast är delar tagna från Gabriels egna berättelse kan verkligheten tendera att avvika, fast det som hände är fullkomligt sant och varför kommer jag snart att förklara. Dock så är det ju så, att vad Gabriel än må påstå så vet både han och jag att jag alltid vet vad han gör, oavsett var jag än befinner mig. Ty sådan är Fädrars karaktär.

 

Så Gabriel bevittnade hur den underlige äldre herren på samma eftermiddag svepte två själar från jordens yta. Bokstavligen! Han verkade gå runt i staden och träffa folk som han efter en stunds konversation oftast rörde vid, sedan upplöstes personen som om han aldrig varit där, allt som kvarstannade brukade vara vad personen sist hållt i sin hand.

Gabriel hade såklart sätt den stora orättvisan i att skörda människoliv och skridit till verket.

 

"Vad gör du?" skall han ha frågat.

När mannen vände sig om kunde Gabriel se en förändring i hans ansikte, som om det gick från äldre till yngre under bråkdelen av en sekund. Mannen log till den stunden hans blick mötte Gabriels, då mörknade han och hans läppar gick från ett leende av självgod karaktär till en sammandragen min av avsmak. Han verkade vara orolig över den tolvårige pojken som stod framför honom.

"Jag känner inte dig, du känner inte mig. Gå. Härifrån." uttalade mannen sig långsamt och tydligt.

Gabriel förstod inte varningen, han var aldrig en pojke som visste när det var läge att backa undan en strid, allt han hade vant sig vid var att aldrig ge vika, aldrig ge sig trots mina varningar. Han brås verkligen inte på farsan sin, något jag alltid varit ledsen över för med åren verkar min son ha förlorat mer och mer respekt för mig, trots att jag alltid förespråkat säkerhet. Han har för varje argumentation sökt motivationen i att alltid stå för sin sak, en radikal parvel. Varken jag eller frugan har någonsin lyckats tränga igenom våran sons skal, inte för att han avskyr oss, nej gossen älskar oss mer än vad en tolvåring borde göra, han ger oss aldrig ro. Dock så avviker hans syn på världen både drastiskt från de andra ungarnas men också från vad som borde vara hälsosamt.

"Inte en chans gubbstrutt." sade Gabriel rappt.

Mannen mörknade om möjligt ännu mer. "Du har ingen aning om vad som pågår, här finns ingenting för dig. Seså, bege dig av nu!"

"Jag tror jag vet vad du håller på med." grabben visste precis vilka strängar som behövde klippas för att nå svaren.

Mannen suckade. "Okej, och jag vet vad du håller på med grabben. Jag vet vem du är, snälla låt mig gå härifrån innan farsan din får veta vilken potentiell fara du kan vara i." men Gabriel bara stod kvar och blängde på mannen. "Jag vill verkligen inte det här, låt mig gå så kommer du aldrig någonsin se mig igen."

Gabriel såg bekymrad ut, som om han försökte komma ihåg något. Sedan ljusnade ansiktet plötsligt. "Nu vet jag varför jag känner igen dig!"

"Du är på väldigt tunn is." varnade mannen än en gång men Gabriel kvarstannade, likt en mungo som observerar en kobra där kobran är smärtsamt medveten om sitt öde. Oavsett vad ormen gör är chansen för dess överlevnad obetydligt liten.

"Du med. Jag gillar inte dig." sade Gabriel vasst.

"Men jag gillar dig, jag har alltid älskat dig."

"Men jag gillar inte dig, du är dum."

"Snälla, låt mig gå. Det här är någonting jag måste göra, den vägen jag måste vandra." vädjade mannen.

"Din väg är dum, jag tycker inte om dumma människor och du har varit jättestygg."

"Du vet hur det här kommer sluta, jag ber dig en sista gång. Spring iväg, du är min bror och jag vill inte skada dig." sade mannen till sist. Medveten om sin egen utsatthet.

"Du är inte min bror, jag har ingen bror har pappa sagt. Du ljuger! Du är inte bara en dålig man utan du ljuger också!"

 

Vid det här laget hade jag redan övervägt vad min pojke sysslade med, det som skrämde mig var hur lite jag visste skulle ske om jag lät honom fullfölja vad han hade påbörjat. Jag visste att mannen var farlig och jag visste att deras vägar en dag skulle mötas, men att Gabriel skulle bli så radikal och mäktig på en så kort tid hade jag aldrig räknat med. Inte ens jag kunde veta allt verkade det som.

Där och då gjorde jag ett val, mitt val var att låta det ske. För det som sker, det sker.

 

Mannen slängde av sig rocken och med ens gick solen i moln, men från mannen sköt en ljusstråle fram. Gabriel parerade sin brors slag och avvaktade nästa stöt. Den kom i form av en bil som flög tvärs över gatan från Gabriels vänstra flank. Gabriel rullade undan och sökte skydd bakom en brandpost. Med ens slets brandposten upp och där den tidigare varit sköt en blixt med elektricitet fram som gjorde vattnet strömledande. Gabriel hade redan hunnit undan för vattenstrålen och var nu på språng runt mannen. Mannen skickade fler strålar med ljus som alla missade och genomborrade näraliggande hus.

Vid det här laget övervägde jag om det inte var dags för att få stopp på mina söners slag innan för många oskyldiga skulle sätta sitt liv till, å andra sidan visste jag inte vad som skulle kunna ske om så även jag tog upp striden. Variablerna var för många och riskerna för stora så jag bevakade striden istället.

Gabriel verkade aktsamt, parerade varje stöt utan att slå tillbaka. Pojken var snabb på sina fötter och flexibel tack vare sin knappa storlek. Han hade alltid varit bra på sport i skolan, dessutom kunde han hoppa onaturligt högt för en gosse på tolv år.

Efter att fler ljussablar missat sitt mål och ytterligare en Jeep hade skickats likt en projektil genom luften vek sig mannen för en sekund av trötthet. Han verkade ha gett sitt allt och flämtade efter andan så tydligt att det kunde höras trettio meter bort. Då tog Gabriel chansen och rusade rakt mot mannen.

När Gabriel kom fram till mannen sträckte han ut sin högra hand och tog mannens hand i sin. Det var allt som behövdes.

Mannens skugga började fladdra och löstes upp i takt med att molnen på himlen skingrade sig. När solen återvänt stod mannen kvar med Gabriels hand i sin, blicken spänd i fjärran, likblek i ansiktet. Hans hud bleknade när solens strålar mötte den och irisen i mannens ögon förlorade sin färg tills de var gråa. Gabriel släppte sitt grepp om mannen och flämtade till när mannen föll ner på knä.

"Jag har förlorat allt," sade mannen hjälplöst, "jag är ingenting."

"Du är aldrig mera dum." sade Gabriel, men en tår lämnade hans öga.

"Varför min bror?" frågade mannen sorgset.

Gabriel såg upp på sin storebror och för en stund såg han äldre ut. "Det är sådan jag är. Jag kommer aldrig kunna förändras, så som du aldrig kommer kunna sluta upp."

 

När Gabriel återvände hem väntade jag i vardagsrummet. Jag visste vad han hade gjort och han visste att jag visste. Vi talade inte med varandra på flera år, inte för att jag inte ville utan för att jag skämdes och han... Han väntade på att jag skulle ta första steget.

 

En dag när vi satt på altanen, han och jag i tystnad, och delade en stund av kärlek talade jag. Orden sipprade fram som från ingenstans.

"Min son. Jag älskar dig oavsett vad du gör, precis som jag älskar din bror."

"Varför berättade du aldrig för mig att jag hade en bror?" frågade Gabriel.

"Därför att din bror begick många hemska dåd som jag inte kunde försvara. Jag var tvungen att bannlysa honom från vårat hus och därmed förnekade jag honom."

"Men då förstår jag inte varför du varit så upprörd när jag fick ett slut på hans synder?"

"Han är min son och kommer alltid vara just precis det: Min son. Även om han missbrukade sina krafter kunde jag aldrig sluta upp med att älska honom, så när du slutligen dräpte honom krossades mitt hjärta. Det krävdes lite tid innan det lagades igen." svarade jag tungt.

"Fast jag dräpte honom aldrig Far." sade Gabriel fundersamt.

"Gabriel, du är sexton. Du borde förstå det vid det här laget. Din beröring frigör själen från kroppen, sådan är din börda. Hans död innebar aldrig att han försvann från vår Jord, ty han är för evigt precis som du och jag. Men själen hans var alltid splittrad och din beröring slet bort den, han är inget annat än ett skal."

Gabriel tystnade. Hans blick blev suddig. "Jag visste det. Någonstans djupt inombords visste jag det hela tiden Far."

"Jag vet min son, jag vet." svarade jag.

Gabriel log. "Du kommer alltid veta allt, eller hur?"

Jag skrockade. "Tills tiden är slut."

"Låt oss aldrig mer leva i tystnad." tårar började rinna ner för Gabriels kinder.

"Det låter som en bra idé min son." svarade jag.

"Jag älskar dig Far."

"Jag älskar dig min Son." 

 

 

 

 

"Jag är sexton år
Jag är platsen dom aldrig upptäckte
Jag är en storm från ingenstans
Jag kan krossa ditt hjärta

Som en orkan kan jag svepa bort dig
Men jag tänker aldrig dö, nej
Det kommer aldrig va över för mig"

- Det kommer aldrig va över för mig, Håkan Hellström

Ett liv i ensamhet.
Är det vad vi önskar? Vad vi saknar.

Du är en skepnad och ett under. En själ som sveper över mig när jag inte längre förmår mig tänka på dig mer. För jag saknar dig var dag vi inte ses och jag söker din uppmärksamhet varje gång jag inte får.

Jag blundar och ser ett mörkt rum av kakel, sterilt. Vitt. I ett av rummets fyra hörn sitter en liten pojke. Ihopkurad. Naken. Han huttrar, söker tröst. Söker värme, en värme hans hjärta inte förmår tända. Pojken gråter.

Jag öppnar ögonen och solen gömmer sig bakom molnen. Regnet släpper sin tunga börda över staden och folk surnar fortare än deras kläder. En djup kollektiv suck dras, men livet går vidare och jag vet. Jag vet att någonstans bortom molnen väntar solen, den vill värma oss, men hur kan vi uppskatta solen om inte för regnet? På så vis är regnet en oförstådd kamrat, en medhjälpare. Den ger oss lugn i själen och förståelse för vad som komma skall. Fast folk ser inte regnets bidrag, folk ser bara det momentära hindret det ger idag.

Jag vänder mig om och ser mitt förflutna och mina val, de vägarna jag aldrig valde. Vad hade de gett mig i slutändan? Lycka? Jag tror det ej. För är inte valet idag precis likadant som alla alternativ jag kunde ha valt? Är livet en underbar blandning av bitter sötma som det är?

Jag sluter ögonen och föreställer mig din siluett. Dina mjuka händer som ömt smeker ryggen på pojken, han gråter inte mer.
Kommer pojken minnas din beröring när han öppnar ögonen? Kommer pojken bevara känslan av din hud mot hans svullna kinder när han växer upp? När pojken upplever sin första förälskelse, kommer det vara dig han tänker på? Är det ditt leende som kommer bistå i pojkens minne när han får sin första kyss? Är det din trädgård av botaniska växter som kommer väcka floran i hans själ när fjärilarna börjar flyga så små, ömtåliga, runt och runt i hans mage?

Blott en beröring hade räckt och jag hade varit frälst. Blott en tanke om mig och jag hade varit vunnen. Jag vill vila min hand i din, jag vill luta mitt huvud mot din axel. Jag vill stjäla en kyss och suga all ondska ur din kropp. Genom min kärlek vill jag få dig att sova om nätterna, ge dig dröm. En dröm om oss.
Är den tillräcklig?

Skrämmer den tanken dig? Jag har alltid varit rädd, rädd för framtiden och rädd för nuet. En gång var jag så rädd att jag ångrade alla valen jag gjorde, jag är inte rädd mer. Likväl skakar jag.



"Jag kommer älska dig när jorden gått under
För jag tänker aldrig dö, nej
Det kommer aldrig va över för mig"

 

 

 

 

 

 

 

 

"Please allow me to introduce myself
I'm a man of wealth and taste
I've been around for a long, long year
Stole many a man's soul and faith"

-Sympathy for the Devil, Rollin Stones

"Clear all your sins 
Get born again
Just repeat a couple lines
Lines... yeah

Can you protect,
Me when I'm wrecked
I pretend you're still alive"

-Get born again, Alice in Chains

Första gången jag mötte honom var jag svagt berusad. Jag minns han som en smal, mörk herre. Han var mycket ung, kanske en trettio år, inte mer och han rörde sig med en stil som fångade alla kvinnors blick. Jag kom på mig själv att inte känna någon avund alls, jag ville inte vara som han vilket fick min blick att flacka bort från den underlige karln. Förvåningen spred sig som ett obehag när jag sedan lyfte blicken och fann denne man ståendes blickstilla bara några meter från mig, med ett svagt leende på läpparna.
"God kväll." rösten var kylig men med en artighet som på något vis genomsyrade min sköld.
"God kväll." svarade jag efter en liten stunds tystnad.
"Hur kommer det sig att ni står här på balkongen utan något sällskap?" frågade han.
"Jag vet inte om jag känner mig bekväm att prata med dig." svarade jag bestämt.
Mannen log. "Tillåt mig att backa bandet en liten bit och presentera mig. Mitt namn är Lucifer."
Jag brast ut i en skrattsalva. Han måste ju själv förstå hur fånigt det lät? Men han bara stod där och log, hans ögon gnistrade.
"Var något lustigt, herr?"
"Martin. Jag," hämtade andan, "ber om ursäkt. Det är bara så konstigt. Ditt namn!"
"Ja?" undrade Lucifer.
"Jag har aldrig träffat en människa som hetat Lucifer förut! Det är som om själve Djävulen skulle stå framför mig! Det är ju absurt!" utbrast jag.
"Varför skulle det på något vis vara absurt? Vi är båda på en balkong som tillhör en bordell, en bordell som dessutom har en swinger-kväll. Om något skulle Djävulen trivts bra här." Lucifer fnissade till.
"Jo, i och för sig har du helt rätt Lucifer. 'Köttets lustar är helvetet förkroppsligat!', äh! Det skulle låta som ett citat, men ärligt talat är jag för uppfriskad för att komma på ett enda citat ur någonting i närheten av en Bibel. Tror aldrig jag kunnat ett enda." jag svepte min drink.
"Oroa dig inte, ditt citat var mycket roligare än de som Bibeln försöker kasta på människan. Skall vi ta ett glas tillsammans herr Martin?" frågade Lucifer som verkade genuint intresserad, jag var bara inte säker på vad.

Efter att jag accepterat hans förfrågan begav vi oss in för att stärka oss inför vad som skulle bli en lång natt. Jag bad servitrisen, en ung flicka i spetskorsett, om att blanda det bästa hon kunde komma på, något som i efterhand visade sig vara en urusel idé då drinken smakade både sött och blaskigt. Lucifer valde någon genomskinlig drink med två kaffebönor i. Han påpekade drinkens speciella smak av lakrits och tände en smal cigarett innan han med brist av intresse för att röka klart den fimpade i bartenderns urringning. Jag höll för munnen för att inte skratta åt denne mans plötsligt manschauviniska agerande, han måste han förstått det jag också precis insett: Mitt tycke för Lucifer ökade med ens markant. Med ens pekade han mot balkongen och ledde mig tillbaka ut som om jag vore hans personliga sällskap.

Lucifer tände en ny cigarett, insåg med ens sitt eget ointresse för att röka och satte den smått glödande cigaretten bakom höger öra.
"Så, nu när jag fått en större del av din uppmärksamhet vill jag veta varför du ännu inte funnit något sällskap Martin?"
Frågan vilade tungt en stund mellan oss två, Lucifers ögon trängde igenom mig och jag kände obehaget än en gång men skyllde på alkoholen, inte för att det hindrade mig från att ta ytterligare en djup klunk. Jag märkte hur jag darrade på handen när jag förde glaset mot läpparna. Skulle jag berätta? "Jag är en man med väldigt... Pekuljär smak." kanske, kanske inte. Jag var för nuläget stolt över att ha sagt pekuljär i det tillståndet jag befann mig i. Pekuljär var ett mycket fint ord, jag ville pröva det oftare.
"Vad för smak är det?" löd frågan, som om samtalet hela tiden var ett förhör för Lucifer. Han ville åt någonting och allt jag försökte göra var att köpa tid.
"En dyr smak." nu jobbade min hjärna för fullt att avleda, men Lucifer var som en blodhund.
"Dyr? Är det en fråga om ekonomi? En man av er karaktär har råd med vilken kvinna som helst! Du skulle till och med kunna bekosta dig själv en trio med en man i leken, tro inte att jag är blind för dina åtgångar Martin, du är en man väl stadgad och det syns på hur du klär dig." svarade Lucifer, han hånade mig.
"Ursäkta, jag känner inte för att tala om min smak. Det är nog bäst för oss om vi båda njuter av utsikten istället för att förhöra varandra."
Lucifers blick igen, den sökte svaren jag inte ville frammana. Han hade mig på kroken, likt en mask vred jag mig. "Det är en annan slags ekonomi? Eller hur Martin?"
Mitt glas var nästan fyllt till bredden, hade jag inte druckit av det tidigare? Jag drog en djup klunk, var den starkare än vad den hade varit? "Låt mig va."
"Dyr är den för att du inte riktigt faller för medgivande. Är det inte så Martin?"
Jag frös till av rädsla, ja och kanske lite av alkoholen. Glaset föll i golvet och drickan rann ut över balkongräcket. "Vad vet du? Hur vet du?"

Lucifer hade glidit över till dörren som nu var den enda utgången för mig och stängt till den med finess. Nu vände han sig om och såg på mig.
"Du förstår Martin, jag är en entrepenör av ett sorts slag. En investerare. Jag investerar in intressanta personer, sådana som kan ge mig lycka och få mitt rike att frodas. Du är en sådan människa."
Jag skakade på huvudet.
"Åh, men det är du Martin! Jag har sett dig med dina älskarinnor. Hur de har vridit sig, hur de har bönat efter medlidande, efter någon form av förståelse och hur du har förnekat dem den minsta mänskliga handlingen som varit möjlig. Inte ens medlidande kunde du erbjuda, för deras lidande har alltid varit din drog. Du suktar efter att förödmjuka, vad bryr du dig om att du förstör kvinnors liv?"
Det måste ha varit alkoholen som talade. All min koncentration var borta, jag kunde inte undvika mannens blick, mannens gliringar. Alla tankar flög till alla stunder jag haft i ensamhet, alla de jag älskat. Hur de hade skrikit...
En våt fläck.
Förödmjukelse.
Lucifer böjde huvudet bakåt några grader och skrattade, men det var inte ett hjärtligt skratt. Det var den typen av skratt som endast kunde frammanas av ren ilvilja. Han hade vunnit."Känns det bra Martin? Är det skönt att vara personen på andra sidan filmduken? Tänk vad mycket du kan lära dig av att umgås med mig."
"Ja-jag vill inte umgås med dig något mer." stönade jag fram. Hela kroppen vred sig i spasmer av lust. Jag föll ner på knä.
"Vad får dig att tro att du har något val Martin? Din dag är slut. Min har bara börjat. Tillsammans kommer du och jag ha en fantastisk tid, och vi har blott en evighet för att lära känna varandra."

Hon slog mig. Slet av mig kläderna, varför hände detta mig? Jag hade bara varit på väg till bussen, hur kunde jag inte ha sett henne? Jag hade försökt streta emot men hon var för stark. Nu kunde jag känna henne, hon tog på mig, min själ hade svärtats. Jag kved.
Någonstans i mitt huvud ropade en röst: "Du har varit med om detta förut. Detta har hänt dig tidigare. Vilken sida om glaset var du? Du har varit med om detta förut. Detta har hänt dig tidigare. Vilken sida om glaset var du?" om och om igen.
Jag kände mig förnedrad.
Förödmjukad.
Det var andra gången jag mötte honom, fast denna gången i skepnaden av en kvinna.

“Death is a fisherman, the world we see
His fish-pond is, and we the fishes be;
His net some general sickness; howe'er he
Is not so kind as other fishers be;
For if they take one of the smaller fry,
They throw him in again, he shall not die:
But death is sure to kill all he can get,
And all is fish with him that comes to net.”

- Death is a fisherman, Benjamin Franklin

“I am the Devil, the Devil I am,
And I wait for the coming of an innocent man.
Be he young, or be he old,
Be his pockets full of gold,
Be he happy, or rich, or wise,
Be the ocean as blue as his eyes.
I wait for the coming of the midnight hour,
I'll pickle his soul and turn it sour,
For once his innocent heart I see,
That innocent man belongs to me”

- The Darkness, unknown author


En sen Oktobernatt klev jag över tröskeln, ut i det kyliga ovälkomnande höstmörkret. Kvällen hade sedan några timmar tillbaka begravt sina klor i vad som tidigare hade varit en mycket vacker dag, en romantikers sanna dröm med fallande röda löv från träden och ett lugn som verkade finna en plats i varje mans hjärta. Fast natten hade andra planer, för världen och så även för mig.

När jag lade min hand på dörrklykan hade jag inte den blekaste för vad som skulle hända mig bara några minuter efter att jag lämnade pokerlokalen. Redan då kändes situationen olustig på något vis, fast den känslan skyllde jag för det mesta på den kolossala mängden papp, lakan, cashish som jag satt sprätt på därinne och den nästan fullt så stora mängd jag hade vunnit tillbaka. Att försöka få grepp om vilka summor det handlade om gjorde mig så yr så jag valde att inte tänka mer på dem tills jag kommit hem och kunde ta chansen att i lugn och ro räkna över inkomst kontra utgift. På förhand hade jag en viss aning om hur mycket jag hade gått back, det var inte världens väsen men likväl darrade mina knän över tanken på hur mycket jag nästan hade förlorat. En kick utan dess like.

En sann besatthet för Fru Fortuna och hennes alla spel brukar oftast grundas i en patetisk dröm för vinst men där du egentligen, medvetet eller undermedvetet, förlorar för att känna den bestraffning som hjärnan doserar ut i form av neurotiska pulser. Kicken kan beskrivas som ett antiklimax, likväl är folk så pass sålda på konceptet att de ofta gör korkade val bara för att känna sig som losers. Jag hade aldrig trott att jag kunde höra till denna sorgliga skara män, för det var nästan bara män som spelade så högt hade jag lärt mig, fast på senare tid hade jag likt en åskådare bevittnat hur jag själv tog större och större risker. För varje spel jag spelade riskerade jag att förlora mer än vad jag vunnit in på en tidigare runda, det hela resulterade i att jag nästan förlorat både mitt hus och min bil vid tre tillfällen redan denna vecka. Som tur var hade jag ett flyt olikt något jag någonsin skådat förut. Visst, jag vann inte alltid men sedan så förlorade jag kanske bara bråkdelar.
”Du måste sluta.” sade jag för mig själv. ”Det här var sista gången.” men det var inte sista gången, det var det aldrig.

Dörren öppnades, som av sig själv. Frågar du mig idag kan jag inte säga med en 100% säkerhet om det var jag som verkligen knuffade upp den sega järndörren eller om den faktiskt bara gled upp. Här har jag inget minne.
Regnet piskade mot mitt bara ansikte, inom bråkdelen av en minut hade min ytterrock sugit åt sig all fukt och var dyblöt. Nu började mina kläder också bli fuktiga.
”Fan också!”
Vattenstrålarna som träffade de få centimeter hud jag låtit vara bar kunde bara beskrivas som is under construction. Sekunden som en droppe slog mitt ansikte tog vinden över och fullföljde övergreppet som resulterade i att varje slag kändes som ett spjut av is slungat rakt på mig med en smärtsam hastighet.
Jag drog ner hatten så djupt jag kunde över pannan och fällde upp rockens krage, det hjälpte lite men jag visste redan här att placeboeffekten var starkare än något annat.

För att spara på tiden svängde jag av innan Forsgränden där jag tordes minnas en genväg via en allé i anslutning till en mindre väg, denna allé var lyckligtvis väldigt impopulär bland busar och blådårar trots sin potential till att kunna bli en riktigt knarkarkvart. Den var dunkel, mörk, övergiven samt luktade starkt av sopor och… Klor? Anledningen, som jag trodde, till att den inte användes till ett annat syfte än för att dölja sopor i kontainrar var antagligen för att det var på tok för lätt att komma åt den här allén från vägen intill. En person som blev rånad skulle snabbt kunna få hjälp och polisen var snabbt på plats om någonting hände. Dessutom mullrade det något fruktansvärt märkte jag.

Mina steg var snabba, fast det räckte inte för att jaga bort den obehagliga känslan av att någonting övervakade mig. Halvvägs genom allén vände jag mig om tvärt, vilket var helt olikt mig. I skuggorna av den sista lyktstolpen precis vid änden som jag lämnat tyckte jag mig skymta en svag rörelse. Fast å andra sidan trodde jag att jag såg Frank Sinatra idag på casinot, för mycket kokain. Fan, jag måste nog lägga av med att bruka så ofta. Det räcker med en eller två i veckan på sin höjd, man ville hålla sig classy så länge det gick.

Ett ljud hördes framför mig.

Jag är ingen rädd människa. Har aldrig varit. När jag höll på att falla från kojan i äppelträdet vid sex års ålder skrek jag aldrig, inte heller när min äldre bror knuffade av mig från sin moped när den körde i 45km/h, en händelse som resulterade i att jag slog mig väldigt ordentligt samt råkade ut för tre rappa slag från min far. Men jag skrek aldrig. Första gången jag tog en människas liv blev inte mina handflator svettiga och när jag tvingades avliva grannens katt för att den väckte mig tre nätter i rad fanns det ingen rädsla i mina ögon.
Fast när jag hörde ljudet framför mig förstod jag allvaret och drog min pistol.
”Vem är det?” försökte jag fråga så lugnt och sakligt som möjligt, fast adrenalinet och rädslan överrumplade mig så till den milda grad att rösten förrådde mig, första gången under mina 24 år i livet.

Inget svar.

Pistolen i högsta hugg. Ett steg. Två steg.
Jag började promenera varsamt, det kunde ju för Guds skull inte vara mer än fyrtio meter kvar? Hur mesig kan någon vara? Jag hade ju varit med om situationer tusen gånger värre än just denna!

En smäll kom från en av kontainrarna.

”Vem fan är det?!” skrek jag rakt ut.
En mörk skepnad gled fram ur det absoluta mörkret mot mig, den svepte fram på ett onaturligt sätt som endast går att se på film. Jag kunde endast beskriva denna skepnad som en koncentrerad skugga format till en halvt mänsklig skepnad.
”God kväll.” kom en viskning från skepnaden.
”Vad är det du vill mig?” jag var stel av skräck.
”En stund av din tid. Men bara en liten stund.” svarade skepnaden.
Jag förstod inte mycket men lät mig inte hållas, för jag var en nyfiken människa och min nyfikenhet verkade prioriteras framför min rädsla av mig själv. ”Du har en stund, så fram med språket!”
”Som jag förstår det har du sedan länge avvikit från den väg som en gång gavs av Herren åt dig. Listan är lång, har jag fel än så länge?”
Än en gång blev jag förvånad, men skepnaden ljög inte om man skulle gå efter meriten att leva som en god kristen. ”Du har rätt. Om det är Bibeln du följer.”
”Bibeln? Vem tror helt ärligt på att jag skulle följa en bok som människan skrivit? Det är lika absurt som att du skulle följa lagstadgar som skrivits av en tioåring. Det finns ingen logik i det hela. Nej, vad jag talar om är såklart din totala oförmåga att neka en sann vadslagning. Din inkompentens att inte kunna se en överrenskommelse, inte ens när du faktiskt skrivit under den med eget blod.”
Jag sneglade på skepnaden.
”Hur tror du att din tur varit så pass stark? För slumpen lägger alltid dina odds emot dig, det gör inte jag. När dina strategier stagnerade i takt med att du började leva dekadent ingrep jag. Nu är det du som skall betala ditt pris, tjänster och gentjänster.”
Jag började förstå vem skepnaden var, vad han ville. ”Men jag trodde att det krävdes ett kontrakt och en underskrift för någon sådan överrenskommelse.” fick jag till slut fram.
”Enligt Bibeln? Välkommen till verkligheten. Du skrev under kontraktet automatiskt när ditt rationella tänkande gick samma väg som dina pengar kunde ha gått.” våldnaden skrattade. ”Du skulle ha insett att kortspel bara är ett djävulens knep, där har Bibeln faktiskt rätt.”
”Åh herregud…” mumlade jag.
”Nja, Fadern vår är tyvärr ganska ointresserad för dig. Vilken tur då att jag inte delar hans trista syn över människans godhet. Ni förtjänar att ha lite roligt! Så kom igen nu, nu skall jag personligen se till att du och jag kommer spendera en evighet med att ha kul.”

”Hon var min musa.” var det första jag sade till Evert efter en lång och obekväm tystnad.

”Har du försökt med aspirin?” frågade Evert, han hade inte den blekaste aning om vad jag egentligen menade. Det var okej, allt jag ville egentligen var att prata med någon, om denna någon var helt okapabel att varken förstå eller levera något halvdant råd så var det okej.

”Allt jag behövde fans hos henne, men det hade slitit mig i stycken om jag gjorde något åt det. För hade jag gått den vägen skulle den fasad av lycka jag byggt upp inombords krossas i takt som vi förstörde vårat förhållande. Hade vi å andra sidan inte gått skilda vägar skulle våran relation sinsemellan förgiftat allt i mitt liv, varenda grundsten hade krackelerat.” jag stirrade ner i min kopp kaffe. ”Än viktigare var att inse hur nära bristningsgränsen vi faktiskt låg. Skulle någon överhuvudtaget uttrycka en önskan om att ta steget över den farligasta gränsen av de alla så hade det varit kört. Att umgås var som att promenera ledigt genom ett minfält!”

Evert såg knappast imponerad ut. Hans ögon speglade en tomhet spetsad av desillusionens absinth kallad förvirring. ”Hörrödu Hanna.” Evert svalde, hans högra hand började avteckna en gest i luften, jag förstod den inte. ”Det är inte så enkelt det där med pojkvänner. Allting är baserat på en väldigt, öh, osäker grund i sig. Vi är inte skapta för att vara lyckliga. Förlåt om jag inte är till någon hjälp, men jag måste hemskt mycket säga adjö. Jobbet kallar och, ja du vet hur det e!”

 

Jag nickade.

Evert lämnade kafeterian. Återgick till sin rutin, sin vardag. Kvar blev jag. Min kropp med en önskan att bli en del av någons vardag, smaka på hur det var att vara en bit av min krets vänner. Fast jag satt bara stilla med blicken fäst på ett intet bortom mjölkautomaten. Jag kände mig inte som en del av någons vardag, jag kände mig knappt som en del av mitt eget liv längre, som ingenting. Enda tecknet på att jag var vid liv var min puls och de stadiga, tunga, andetagen som tycktes vara mina egna. Min kropp var inte längre närvarande, det var som om själen för längesedan lämnat kroppen, tvingad att spendera resten av sin tid i förrutnelse tillsammans med det enerverande medvetandet som inte gjorde något annat än analyserade och beräknade.

Ja. Så var det. Själen min hade flytt fältet, tillsammans med Hanna.

 

Hon hade blivit en del av mig på ett sätt jag aldrig tidigare erfarit sig vara möjligt. Dagen hon hade kommit till hade skapat en smäll av alldeles för stora magnituder, jag hade fått skuldkänslor bara av tanken. När hon väl hade börjat dra mig in i sin underliga värld kunde jag inte motstå, och så började ett långvarigt förhållande som skulle sträcka sig i vad som kändes som en oändlighet men som bara var en kort tid i våra mänskliga liv. Fast under denna korta tid hann Hanna förändra mig från grunden, hon hade tagit tag i min källkod och skrivit om den till viss del. Jag fungerade fortfarande men verkade stöta på helt nya buggar.

Min besatthet slutade inte där, för när Hanna var färdig med mig kunde jag inte acceptera faktum: aldrig mer få återse det som vi båda hade haft. Hon blev ett abstrakt, en allegori för någonting större, något jag inte längre kunde åstadkomma.

Hannas försvinnande blev min förlust, hennes försvinnande skapade mitt ointresse för världen och alla dess grådassiga vyer.

Värst av allt var det faktum att hennes egentliga försvinnande faktiskt till viss del var mitt fel, men att jag sedan lång tid tillbaka förlagt informationen till vad som krävdes för att ställa allt till rätta.

Jag kan helt enkelt inte redogöra för varför vi aldrig tog det slutgiltiga steget och kan bara spekulera om konsekvenserna av ett sådant val idag, var det verkligen så självklart att vi hade förstört varandra och vårat förhållande? Skulle vi inte ha varit perfekta för varandra? För sent nu.

 

Men sanningen är den att allt som hade räckt var fyra små ord, fyra separat helt obetydliga ord men som tillsammans formade en stark tillhörighet. Dessa fyra ord var den nyckel båda valde att svälja, för att slippa nyttja mot varandra. Var vi för rädda? Var vi blyga? Kunde det ha inneburit en större uppoffring än vad någon av oss var beredd att ta? Spekulationer.

 

Här sitter jag idag. I kafeterian på min skola, utan någon som egentligen förstår mig. Alla tycker jag är konstig. De säger att mitt förhållande till mina karaktärer inte är annat än fantasi, något ohälsosamt. Fast vad vet de egentligen? Deras fantasi är bara inte stark nog.