Del 1
Ursäkta att jag bloggar så extremt mycket och kanske "onödigt" enligt några men det känns som om jag måste få det sagt.
Det här är en blogg som jag tycker alla skall ta till sig lite från, vissa mer och vissa mindre.
Det är inte så jävla enkelt att blunda för folks tankar och åsikter om en själv, visst ibland är det enkelt eftersom allt brukar sammanfattas i en usel kommentar. Men ibland kan det dra över i långa argumentationer och i vissa fall gräl.
Jag talar självklart om samhällets ungdomar, de som jag träffar dagligen eller i alla fall någon gång i veckan. Ni kallar folk bortskämda brats? Vem är en brat egentligen?
Vi bor i ett väldigt bra land för att utvecklas mot en ljus framtid, har vi inte allt vi kan önska oss? I vissa fall inte.
Ett exempel är skolan, skolan är till för studier. Men vad gör de? INGET! Just det, inget. Klaga på så mycket ni vill om hur era föräldrar behandlar er som skit och hur taskiga lärarna kan vara mot er, det är alltid de som missköter sig mest som får mest uppmärksammhet. Enkelt va?
Ni är så otacksamma, så jävla otacksamma!
"Ungdomar i dagens samhälle vill synas!" Jo det förstår jag, vi vill alla utmärka oss för att få lite extra uppmärksammhet inte sant? Många klär sig i olika stilar för att sticka ut, andra för ett kalabalik för att höras och synas. Uppmärksammhet på alla stadien. Vissa trivs med att bli tillsagda för att de då syns, andra att chocka folk i sin omgivning för sin extrema stil. Vissa väljer stil för att smälta in och få styrka. Andra väljer att synas genom att klaga och klaga samt umgås med liknande människor.
"Jävla emo!" är något som förekommer väldigt ofta på vår skola, förstår människor ens innebörden av det ordet? Man måste inte vara emo för att man klär sig i svart, man behöver inte vara emo för att man gillar en viss musikstil eller läser manga samt umgås i grupper med sådana människor. Då skulle jag placeras som emo.
Dessutom är jag så himmla trött på alla dessa tomma kommentarer. Anfalla någon människa för att stärka sitt eget självförtroende, sådana människor förtjänar inte det livet de lever.
Många är deprimerade av den anledningen att de skall uppmärksammas, ofta är det samma område av människor som går på andra (och röker för det är så jävla tufft!) i skolan mm. Känns det lönt? Era betyg sjunker, erat jobb blir att städa andras hem samtidigt som ni passar tre ungar som ni dessutom har fått för tidigt med er partner som ni kanske inte ens vet vem det är, fadern eller modern, för att ni var så fulla på de festerna att det kunde ha varit vem som. Ja INSE! Livet är kort, man skall njuta av det. Men inte på fel sätt.
(Än en gång) Att klaga löser inga problem, vad ni lider av psykiskt påverkar inte hur ni behöver uppföra er i skolan, ni är för jävliga och det kan bara ni själva stoppa. Vad som händer där hemma struntar jag i bokstavligen eftersom ni ändå bara använder det som en ursäkt till allt ni gör mot andra samt för att folk skall tycka synd om er.
En sak ni skall ha fått veta för länge sedan:
Ni förstör erat liv redan nu. Om några år kommer många av er ligga illa till, riktigt illa till. DÅ ÄR DET FÖR SENT.
Ingen bryr sig om er i längden OCH DET FINNS INGET NI KAN GÖRA ÅT DET SÅ TA TAG OM ERT LIV OCH GÖR NÅGOT VETTIGT.
Låt de som inte gjort er något vara.
Nu vet jag att vissa kommer tänka: "Det här är ju direkt riktat mot mig!" men så enkelt är det faktiskt inte. Jag snackar om ett flertal som jag bokstavligt talat TRÖTTNAT PÅ! Det här skriver jag med avsky mot många människor, inte bara en person.
Skaffa er ett liv.
Och nej: "Jag är inte perfekt själv" men jag har kommit mycket längre än vad ni har. Jag har en framtid i alla fall.
Att vara homosexuell:
I dagens Sverige har alla rättigheter att leva.
Vad jag inte kan låta bli att lägga märke till i dagens samhälle är hur pass inramat allting är. Många kan avfärda mina argument för att jag är femton år med påståendet att jag överreagerar men jag kan inte förstå varför man inte kan accepteras som man är.
Vad är felet att vara homosexuell? Muslim eller något annat land? Oftast är det inget man själv väljer. I Sverige har vi en kyrka som enligt lagen skall acceptera homosexuella samt ta emot dem men i andra länder finns det kristna som förföljer de homosexuella. Vad har de gjort mot kyrkan? Varför anser Gud att de bara är en korrupt version av människan han har skapat? Är det egentligen något fel på att älska någon av samma kön?
Vad jag tror är att de som anklagar homosexuella oftast gömmer sig bakom sin religion för att ha en anledning att uttrycka sina rationella tankar. Ofta är kristendomen ett stöd för att kunna argumentera mot homosexualitet. Man använder sig med andra ord oftast av en ursäkt för att kunna visa sitt riktiga jag.
Andra människor har svårt att acceptera folk som skiljer sig ur mängden i dagens samhälle. Vad man inte inser är att sanningen kan vara närmare än man själv tror. En familjemedlem så som ens egen dotter/son eller syskon kan vara homosexuell. Det är ofta en stor skillnad på dem som vet om att en i familjen är homosexuell och de som inte gör det. Andra är rädda för att någon skall upptäcka att man själv är homosexuell och därför attackerar man andra för att försvara sig själv.
För ungdomar mellan 14-18 år är omständigheterna annorlunda. Det förekommer i varje skola att elever eller lärare blir kränkta och kallade för ord som "bög" eller "hora". Det förekommer även rasistiska skällsord som relaterar till en elevs ursprung.
Jag läste en gång att som barn är din viktigaste instinkt att överleva. I dagens samhälle är den starkaste instinkten oftast hos ungdomar att bli sedd.
Felet ligger i på vilket sätt man vill bli sedd. Många elever kan uttrycka sig genom sina intellektuella eller sociala förmågor för att sticka ut ur mängden hos sina vänner. Andra kan inte det och måste därför ta till andra medel för att kunna synas.
Det har alltid fungerat att irritera andra människor, få vänner som finner tycke i att trycka ner andra för exempel. Ofta stärks även gruppen av människor om det är en som blir nedslagen av ord eller bokstavligen därför att det känns bra att ge sig på någon som är svagare. Varför kan många fråga sig. Det kan bero på ett maktbegär eller ett sätt att bli sedd.
Det här är ett problem, många människor som umgås i den här kretsen ser ofta väldigt negativt på homosexuella vilket innebär att många faller offer för deras skällsord. Många blir väldigt sårade men väldigt få försöker göra något åt det.
Att vara homosexuell är svårt i dagens samhälle, många känner motgångar från både vänner och andra omkring. Enligt mig skall man alltid vara stark och stå för sin sak, så länge man aldrig ger upp sitt ideal kan ingen skada dig. Visa att ni finns och att ni inte är en förtryckt minoritet så slutar även många upp att ge sig på er eventuellt.
Att sänka någons självförtroende för att förbättra sitt eget är inte rätt oavsett i vilket sammanhang. Hur hade du själv känt om någon hoppade på dig?
Kyrkligt värre 2
I. Inledning
En skärva ur verkligheten
För några år sedan utkom en bok med titeln Det gäller oss också, i vilken anhöriga till homosexuella berättar. Vi återger ett exempel för att understryka att homosexualitet inte är en abstrakt teoretisk fråga utan en verklighet som möter oss mitt i livet, i samhället och i kyrkan. En mor berättar:
Som jag hade lärt mig och såsom bibeln blev tolkad var homosexuell samlevnad synd. Vi kände ett homosexuellt sambopar. De var inte bekännande kristna och därmed inte förpliktigade att leva i enlighet med Guds ord. Vi lät dem vara i fred... HIV-viruset fick stor utbredning och kom också till vårt land. Det sades att HIV var särskilt utbrett i homosexuella miljöer. Min tanke var: "Omoraliska livsmönster straffar sig." Egentligen var tanken på homosexualitet fjärran i min värld.
Nils, nummer två i en syskonskara på fyra, kom ut som homosexuell. Begreppet homosexualitet fick kött och blod, det kom helt nära. Nils var en bekännande kristen. Han hade varit en medveten kristen sedan han var liten. Han brukade säga att han blev omvänd vid dopet...Vi kunde tala om allt - trodde jag. Nils var speciell på många sätt, snäll och hjälpsam, skicklig i det mesta han företog sig. Vi var mycket stolta över honom...
Iakttagelser jag gjorde genom åren gjorde att tanken snuddade vid mig: "Kan Nils tro att han är homosexuell?" Jag tordes inte fråga honom av fruktan för att han skulle bli det...
Jag gick med en ständig fruktan inom mig, något som låg där som en böld, men som jag nekade att acceptera.
På våren, under andra året han var i Trondheim, kom bomben. Han sände ett brev till sin syster och bad henne överlämna det till mig personligen och vänta medan jag läste det, så att han kunde få veta hur jag reagerade. Han hade inte modet att berätta det själv av fruktan för avvisande och fördömande.
I brevet fick jag bekräftelse på det jag innerst inne hade vetat länge.
Det gjorde ont att tänka på att han hade kämpat en svår och ensam kamp. Jag blev full av självförebråelser. Vad hade jag gjort för fel?
Under den tid som följde blev det många samtal och brev. Det blev en god men svår tid. Det goda var att vi kunde tala om det. Det svåra var att jag satt fast i mina egna ingrodda föreställningar att homosexualitet var en synd. Jag upptäckte efterhand att jag hade många fördomar och att jag visste väldigt lite om vad homosexualitet var.
Jag trodde att homosexualitet var en sjukdom som kunde botas. Men efter att ha hört om Nils kamp och sedan jag själv bett en längre tid förstod jag att homosexualitet inte var något övergångsfenomen.
Jag ville gärna acceptera det Nils stod för utan att göra avkall på min kristna tro och utan att fördöma honom. Innerst inne hoppades jag att Nils skulle ändra synsätt. Då Nils berättade att han hade fått en käresta som han skulle flytta ihop med, kändes det som ett nederlag...
Idag har jag kommit fram till ett annat synsätt än det jag hade vid utgångspunkten. Jag har inte ändrat mening därför att Nils är homosexuell. Det som har skett sedan Nils kom ut som homosexuell har fört mig in i en process, som tvingat mig att tänka själv.
Det kom ett brev
EKHO, Riksförbundet Ekumeniska grupperna för Kristna Homosexuella, ställde i ett brev i november 1997 ett antal frågor till Centralstyrelsen, Biskopsmötet, Utbildningsnämnden, Församlingsnämnden och Forskningsrådet. I brevet påpekades att det trots vissa förbättringar ändå är så att "samhällets tystnad kring homosexualitet, osynliggörande av homosexuella, våldsbrott mot homosexuella och brist på positiva förebilder samverkar till att det för många homosexuella är en kamp att acceptera sin egen identitet." Vidare framfördes att liknande fenomen präglar situationen för homosexuella inom kyrkan, trots de utredningar som gjorts. En viktig grund till detta är att det i dessa sammanhang oftast diskuteras principiellt om fenomenet homosexualitet snarare än om de homosexuella människor som faktiskt finns i det kyrkliga sammanhanget. Homosexuella har i allmänhet en negativ bild av kyrkan. Kristna homosexuella känner ett dubbelt utanförskap. "Många kristna homosexuella har svårt att känna sig hemma i de homosexuella kulturerna. Tystnaden kring kristen tro är inom de homosexuella kulturerna utbredd och många kristna homosexuella upplever att de blivit osynliggjorda i de homosexuella kulturerna. Kristna homosexuellas liv präglas mycket av utanförskap och en upplevelse av att inte höra hemma någonstans. Inte i det heterosexuella majoritetssamhället. Inte i de homosexuella subkulturerna, och inte i kyrkan. Det betyder att en stor grupp människor står utan någon grundläggande känsla av tillhörighet. Detta är särskilt allvarligt då många homosexuella inte har familj och vänner att luta sig tillbaka på."
Några områden identifierades särskilt i brevet, där mycket skulle kunna göras: konfirmandundervisning, utbildning av präster, själavård bland homosexuella och bland dem som står homosexuella nära, arbetssituationen för EKHO:s kaplaner. I brevet framkommer att det finns en stor pastoral nöd. Många homosexuella upplever att kyrkan inte är tillräckligt rustad för att kunna möta denna nöd och att den ibland till och med bidrar till att förvärra den. I detta dokument kommer vi bara att kunna beröra en del av det som brevet lyfter fram. Den pastorala nöd som brevet uttrycker tar vi emellertid på djupaste allvar.
Emil:
- Om kyrkan nu har gjort framsteg när det gäller kristna homosexuella... Varför träffade jag en präst igår som predikade om att homosexualitet var en synd? Jag tror säkert många anstränger sig för att hjälpa homosexuella att finna sin plats inom kristendomen men jag kan bara inte förstå varför man inte då sprider en lära istället för att föra en dubbelmoral.
Kyrkligt värre
Vi är välkommnade, de som har syndat får förlåtelse? Vem är det som bannlyser homosexuella? Vem bannlyser kvinnor som blivit våldtagna? Vem är emot abort? Kyrkan! Ett tag var det en synd som kvinna att bli våldtagen, man fick skylla sig själv för att man var för attracktiv. I många länder är det så fortfarande. Visste ni att det ett tag var dödsstraff eller hårt straff för våldtäcktsoffer? Vad tjänar det för nytta? Vem är egentligen skyldig? Våldtäcksmannen eller offret? Enligt kyrkan skall offret straffas, idioti är ett ord jag sällan använder men i speciella omständigheter som denna så kan jag inte finna ett mer passande ord. För att inte tala om abort, ett oskylidgt liv dör. Kanske det oskyldiga livet är så pass oönskat att de inte har någon framtid? Någon som tänkt det?
Kyrkan har även sagt ett antal gånger att det är syndigt att ha skyddat sex, ursäkta? Vad har sex med kyrkan att göra överhuvudtaget? Finns det någon "ande" i samlag? Fast å andra sidan, om något går fel kan det leda till större konsekvenser. Att kvinnan blir gravid. Men det är en sak som varje person bör tänka på. Det är inte kyrkans ansvar att gömma sig bakom en gud och sedan påstå en massa saker. Men har kyrkan tänkt på könssjukdomar? Nehej!
Religion finns för att människan är vidskeplig och feg. Vi vill inte dö och bara sluta existera, vi vill finnas på något annat ställe. Vilken perfekt idé! Det finns en himmel, det finns en gud! Låt oss säga att det finns en gud. Jag tror det, men jag tror knappast gud själv har förbjudit homosexuella om det är han som skapade människan. Det är människan själv som skapat den idén. För att inte tala om alla krig människan förorsakat pga kristendomen, det är inget gud har med att göra. Det är makt, inget annat.
Gaaay! Uppföljare
Tänkte tycka till lite om hur människor beter sig i samhället för övrigt. Det finns en drös med ungdomar mellan ca 13-19 års ålder som ibland beter sig som riktiga kräk. Jag har tidigare sagt min ställning till homosexualitet och invandring. Därefter måste jag verkligen säga till om dessa människor som beter sig som om de var de viktigaste i världen.
Vet ni vad jag har hört? Som barn är ens viktigaste mål att överleva. Som ungdom att synas osv. Att synas! Många vill skilja sig ur mängden genom att kanske klä sig annorlunda, inget fel med det. Andra väljer att sminka sig kollosalt och klä sig utmanande. Det i sig är inte fel men som andra personer beter sig är ju helt otroligt. Kom igen! Att springa omkring i gäng och förstöra saker och förstöra för andra. Är det att synas? Är det "coolt"? Skärp er! Jag kan inte förstå mig på era patetiska sätt att visa upp er för vänner. Har en vän som var dag får stå ut med att ett antal killar i 15-18 års åldern följer efter honom och skriker klåpord samt ibland jagar honom. Dom har även, vad jag hört, brutit sig in hos en frukthandlare och förstört diverse saker bara för att frukthandlaren var invandrare. Jag måste då säga att vad ni blir är inte "coola" utan ni blir en mängd avskum som folk skyr. Eller när ni driver omkring i skolan och loskar på folk samt kallar människor för "bögar" eller "horor"? Förstör arbetet för andra, kränker folk. Fråga er själva: Är ni coola nu?
Ni får skärpa er. Det slutar inte bra. Det slutar aldrig bra. Ni kanske lever livet nu men sen kommer arbetet. Men då har ni spenderat hela er skoltid till att gå på andra och skolka, nu får ni ett dåligt jobb med en dålig lön. Nu tycker ni att jobbet suger kanske? DET SKULLE NI TÄNKT PÅ INNAN!
Vad har samhället gjort mot er? Visst kanske någon har en dålig bakgrund, fader dricker mm. Er förstår jag, ni behöver någon form av hjälp. Men de som hakar på? Ofta är det de som har svagt självförtroende som försöker skydda sig själva genom att hoppa på andra. Till er kan jag hälsa: Hoppa på andra och förstöra... Känns det lönt? Bara för att andra är svaga så kan man gå på dem för att själv inte bli påhoppad? Seriöst... Vad tänker ni med?
Säg vad ni vill om den här bloggen. Jag bryr mig inte. Jag kommer alltid att stå ivägen för de som försöker gå på de svagare. Den som vågar attackera mig kan vänta sig ett mångfald tillbaka.
Gaaay gaaaay!
Är det fel att vara homosexuell? Muslim? Färgad? Man väljer inte det precis... För och inte tala om alla dessa förföljelser från bland annat kyrkan, vad har de homosexuella gjort för att "Gud" skall utplåna dem? Vad är det för fel på att älska en av samma kön?
Visst, kanske äcklar folk att se två män hålla varandra i handen och kyssas men då får man tänka om först. De valde aldrig hur de skulle känna och uppträda, de föddes kanske inte heller med de känslorna. Men nu känner de känslor för varann så låt de vara.
Kom dessutom ihåg... Alla är bisexuella till ca 13 års ålder, tro det eller ej. Men snacka inte skit om människor bara för att de skiljer sig ur mängden. Bara fegt, dessutom är de annorlunda. Kul att vara som alla andra, är det det? Kul och vara en vanlig medelsvensson som inte tål homosexuella? Är det det?
P.S.
Jag bryr mig inte ett dugg om vad folk kommer att skriva, det här är vad jag står för och så kommer det att förbli. De som är fega nog att hota mig kommer jag att skratta åt. Och bara så ni vet: Jag är hetro, en vanlig gråaktig medelsvensson som alla andra ungdomar. Men jag kommer alltid att stötta de som är svaga och utanför.