Memoirs of an open mind

Att skriva har alltid varit ett sätt för mig att avlasta. 

Nu känner jag behovet mer än någonsin för att skriva vidare på min bok, som om det är livsviktigt för mig. Lustigt då att jag bara börjat på den... 

 

Som så många insikter slår det en väldigt sent varför, eller i alla fall hela sanningen bakom. Min insikt kom imorse när jag vaknade i kallsvett från mardrömmar. Våldsamma, mörka, bittra. 

Min blogg var en gång en release för mig, dock har den nu tyvärr blivit ett hinder. För här kan jag inte skriva av mig alltid, tvärtom händer det väldigt sällan. Faktum är att allting blir till en ond cirkel, för jag vill att folk skall ta del av vad jag skriver men jag vill samtidigt inte att de skall förstå hur jag känner mig stundtals. 

 

Därför är boken bra för mig. Därför skriver jag. För hur uppenbart det än kan vara så har hitentills ingen visat större förståelse för vad jag egentligen känt. Bara jag själv. Boken är fiktionell, huvudpersonen är inte heller jag. Han har delar av mina drag i sig, goda som onda. Men han är inte jag. 

Därför kan min huvudperson säga och tycka vad han vill och genom honom kan jag få ut en del hämningar. Sedan behöver jag bara skriva det jag inte vill folk skall förstå i form av en monolog hos andra karaktärer, karaktärer jag skapat från andra människors personligheter. För hur mycket man än anstränger sig blir inte labyrinten fullt synlig tills man ser den från min vinkel: ovanifrån. 

 

Så jag mår bättre än vad jag någonsin gjort. I omgångar. Mardrömmarna har återvänt, det är ett faktum. Fast jag tror att det mest beror på att min hjärna smälter intrycken från den fantasi jag vältrar mig i när jag skriver. 

För fantasin är väldigt stark. Spenderar man en längre tid i sin skapta värld kan den kännas kusligt verklig. Sedan slutar man skriva och andas, pupillerna smalnar och hjärnan fokuserar på vad du egentligen har framför dig: En datorskärm. 

 

Schismen mellan verklighet och fantasi är nog det som gör mest ont. Att leva sig in i något man ibland önskar ha upplevt och sedan slita sig ifrån den tanken självmant är påfrestande. En schizofren upplevelse som antagligen mynnar ut i att hjärnan finner det hela aningen svårsmält. 

Å andra sidan är det något jag gör för att det skänker mig ro i själen, därför är det ingen fråga om lidande.

 

Fast det skall sägas att "Fristad bland skuggor" är brutal. Den kommer skildra människans mörkaste inre och blotta det för läsaren som aldrig förr. Jag kommer denna gången inte hysa några som helst medel för censur. För mig är ordet "brutalt" inte en fråga om mängden blod eller kroppsdelar. Brutalitet är en fråga om det mänskliga psyket samt hur mycket det klarar av att utstå innan någonting innerst inne går sönder. Självfallet krävs en del fysiskt våld för att åstadkomma vad jag söker nå, men bara i den mån att det framhävs som nödvändigt för ändamålen. 

Min bok är trots allt den klassiska berättelsen om en protagonist och dess nemesis. Nemesis, likt alltid lurar i skuggorna, den gömmer sin rivalitet fram till och med stunden den ser hur protagonisten vänder sig om. Det är då den väljer att sätta sina tänder i ryggen, skära av hans hjärtesträng. Ibland vinner riddaren i skinande rustning, ibland stupar hon. Ibland vinner det stora goda mot nemesis, Deus ex machina. Ibland förlorar vi allt vi någonsin älskat. 

 

Brutalitet uppnås på ett emotionellt stadie i form av saknad, chock, sentimentalitet, nostalgi, spänning samt rädslan att förlora kontrollen. Blandar man dessa stadien av känslor kan man uppnå något alldeles fantastiskt... Eller få läsaren att känna sig utom all kontroll för situationen den läser om. 

I vilket fall som är det alltid författaren som får sista ordet i boken, men det är läsaren som för det ordet vidare. Läsarens intryck, läsarens tankar och känslor är vad som gör berättelsen odödlig. En god berättelse lever vidare utanför sitt läderinbundna fängelse. 

 

I slutändan är min önskan att föra berättelsen vidare, genom dig, genom er. Att ni lär er något av de budskap jag försöker återge. Att ni tycker om det ni läser. 

För pennan må vara mäktigare än svärdet, men en folkhop av intryck och känslor kan överleva krig samt bära dessa känslor i generationer.

 

Sluta aldrig läsa. 

Sluta aldrig känna. 

En dag kommer ni vara tacksamma för dessa egenskaper.

 

 

Så var det officiellt: Jag kommer skriva en uppföljare till "Mannen på andra sidan".

Titeln föll mig bara in, som vanligt i badrummet: "Fristad bland skuggor".
För vad är det jag alltid söker när jag skriver? Just en fristad, mitt undermedvetna har även projicerat denna egenskap på huvudpersonen ända sedan äventyret började i del ett.

Jag är smärtsamt medveten om att min första bok inte lästs av någon annan än de som står (och stod) mig närmst. Beklagar, jag jobbar på att den skall komma ut. Inte alltid med den enrgi jag kunnat lägga ned för att få igenom boken till tryckeriet, men det knarrar sakta framåt.