Memoirs of an open mind

Hur många evigheter måste en människa existera innan han äntligen kan skatta sig lycklig?

Svaret klingar ofta som vanligast: Inombords finner du lycka och det är bara du som kan påverka dig själv.

 

Fast vad gör en människa när han tror att han funnit lyckan, att lyckan för honom innebär att ta hand samt älska någon annan. Vad gör då den personen om det faktiskt finns så mycket som en risk för att en annan människa inte känner likadant för denne?

 

Hur kan man förutspå händelser?

 

Hur många mil måste jag gå innan jag kan vara lycklig igen?

 

Månen skiner starkare än någonsin. Fullmåne.

Mannen vänder sin blick mot eldfacklorna när de fladdrar förbi i revy. Å som de små brandgula bubblorna lockar med sitt ljus, en sådan enorm trygghet det måste vara att tillhöra en av dem.

Likt en glasskärva i vattnets avgrund rör jag mig för evigt fram, låter tidens tänder slipa mig till nya former. Framåt ter sig mitt öde, tills jag återigen hamnar på sandkanten.

När du hittar mig vill jag fråga: Behåller du mig eller kastar du mig i vattnet igen? Men mina läppar yttrar inga ord, ty jag har inga kvar. Mina tankar är ett enda virrvarr.

Där någonstans ser jag ditt ansikte, i fullmånen kanske. Den lockar med sin förunderliga närvaro, en relik i vår moderna tid. Säg mig du: När låg du på rygg och blickade ut över stjärnhimmeln sist?

När såg du månen utan att ha precis ett dussin andra saker att tänka på senast? Kan du ens komma ihåg när det var du bara rensade huvudet från alla tankar och njöt av skönheten bortom molnen?

Du flyr, så mycket vet jag. Fast var flyr du? Vem flyr du till? När finner du svaren du söker?

Mina svar kommer jag aldrig finna, inte riktigt, för mig är det självklart och jag lär mig acceptera faktumet varje dag som går. Vet du ens vad det är du söker svar på? Har du ställt frågan?

 

Din värld kommer inte kastas omkull än, fast jag är inte säker om du kommer klara dig länge till så som du skenar. I den här takten lär ditt tåg röra sig i minst tvåhundra knyck, urspårat och klart. Har du valt din ändhållplats?

 

Inte allt behöver ha ett syfte.

Många gånger gör vi saker utan att tänka oss för. För det är jag ledsen.

“In my restless dreams I see it in front of me. The cottage in the woods, where you used to take me when I was young. You had just found out about my sickness back then.
Do you remember how you carried me inside when I didn’t have the strength to stand up, and how you wrapped me in that old blanket, the one that smelt like vinegar? You kept me warm whilst trying to light the fire.
We both grew older and with time your strength faded, still you carried me. From strange receptions to similar rooms, through sterile white corridors filled with smiling women, I could never understand why everyone seemed to know the problem but me. Your hair started to change into a pale white color as time moved on. I’d like to think each straw of hair turned white for every good deed you had done in your life, for there were many.
Do you remember how you held my hand with tears in your eyes? How you couldn’t find the courage to say goodbye. After all; you were supposed to leave the world behind before I did, not the other way around, wasn’t it? Could you remember the words you said to me?
‘Not like this. Never like this.’ I liked what you said, it meant so much to me.
Still, if only you knew how grateful I was for all you did to me, even though I never had the strength to speak.

I hope you are no longer in pain, now that your life has become less of a burdened existence now than back then.
I will always love you dad.

Love
Carol”

Dad found the letter in the mailbox on the day marking 11 years since she had passed away. New Year’s Eve. For the first time since then, he actually managed to smile, if only for a little while.