The lone ranger - Ensam är stark?
Efter ett besök på Karolinska Rättsmedicinska Institutet har jag lämnats med en hel del känslor och intryck. En del av dem har jag delat med mig av muntligt och en annan del skriftligt, dock är den skriftliga biten inget som jag kommer dela med mig av, den känns del lite väl personlig och kanske också för detaljerad. Personer kan helt enkelt komma till skada.
Dock finns det en tanke jag vill fokusera på idag: Självmordsstatistik i Sverige och världen.
På Rättsmedicin diskuterades det inte särskilt mycket över vad jag kommer resonera för och mot i min text här, dock betyder det inte att de som arbetade där inte tog upp och åberopade ämnet för det gjorde de definitivt. Faktum är att hade inte det anmärkts på vilken hutlös skillnad det är mellan antalet självmord för kvinnor och män så hade jag antagligen inte reagerat då eller varit full av funderingar nu.
För det är en skillnad, det är en fruktansvärt stor skillnad. Kan ni gissa vilket kön som nästan är överrepresenterat i självmordsstatistiken? Män.
Detta gäller heller inte för enbart Sverige utan världen runt.
Hur kommer det sig att könskvoten, dvs skillnaden mellan mäns och kvinnors självmordstal, var 6:1 i Sverige år 2010? Ännu tidigare än så var skillnaden ännu större. Enligt sjalvmordsupplysningen.se begick 411 kvinnor som var 15 år och äldre självmord år 2010 i Sverige kontra männens 1031. Det är mer än dubbelt så många antal självmord.
Är det bara jag som finner denna enorma skillnad en aning oroväckande? Givet att självmord i sig är en metod som måste motverkas och om det väl sker är det synd, främst om de som drabbas runtomkring den vars liv gått mot ett slut men även för den nu döde då det absolut är ett känslomässigt stadie som man kan arbeta mycket för att förebygga.
Men om vi lägger undan alla de självklara svaren och fokuserar på frågeställningen varför det skiljer sig något så fruktansvärt samt varför det var om möjligt ännu värre förut så tror jag att vi kanske kommer någonstans.
- Män har en roll i dagens samhälle som gör att när de känner sig psykiskt tyngda inte kan söka hjälp bland nära och kära lika lätt som kvinnor. Det är inte alltid säkert att de nära är mottagliga för männens bekymmer på samma sätt som hos kvinnor.
- Kopplat till första punkten har samhället präglat en viss stereotyp för "mannen" och hur han skall vara. "En man gråter inte" och skulle det ske är han en "mes". Detta är såklart bara ett exempel och inte en mall att rätta sig efter.
- Tidigare två punkter leder tilll att män inte söker hjälp i samma utsträckning som kvinnor, därför är det mer förekommande att de tar sitt liv när det blir för tungt.
Jag har en personlig reflektion som jag vill lägga in, och det är att män faktiskt inte har samma alternativ som kvinnor. Detta är dock något jag har hört och ej själv funnit bevis för men påståendet säger att det kön som begår mindre än hälften av alla självmord i Sverige faktiskt är det som får all hjälp av DISA-metoden. Denna mteod bygger på att motverka stress och psykisk ohälsa hos tonårsflickor. Däremot finns det lite eller ingen satsning så vitt jag vet på män.
Vad beror detta på? Är vi män så blinda för våra egna känslor att vi inte kan träda fram och erkänna när vi behöver hjälp, eller kan det vara för att våra vänner förväntar sig av oss att vi skall ta alla motgångar i livet? The lone ranger, han skall vara stark, tyst och mystisk. Han har sett saker men hanterar det på ett attraktivt sätt. Får jag påminna att samma mansidyll, så vackert gestaltad i många Hollywood-filmer, ofta hanterar sin depression, för det är depression, genom alkohol.
När skall också samhället börja förstå allvaret i denna statistik?
Kanske krävs det för oss män att börja höras och synas, frågan är bara om det faktiskt går. Ja, går går det alltid, men det finns ju alltid en risk att många män väljer att avstå pga en inre press.
Denna blogg må sluta här, som en enda cliffhanger, men det är inte över än. Jag är inte klar med samhället och samhället är långt ifrån färdigt med mig.
En kittlande tanke: Om jag bröt ihop och började gråta mitt ibland en grupp av mina kompisar, hur hade de reagerat?
Som ett avslut får ni självmordstalet i några av världens länder (antal självmord per 100.000 invånare):
De dödas dag - En övning olik de flesta
Det här är en text som inte rekommenderas åt alla. Är du känslig och har ett visst obehag kring just beskrivning av döda bör du avstå från att läsa. Jag säger detta för att jag bryr mig om mina läsare.
Klockan är 06.20 den 17 juni 2013, mobilen ringer och gastar något fruktansvärt.
"Faaan, dags att vakna." tänker jag ganska dramatiskt som jag brukar bete mig om morgnarna. "Eller så snoozar jag i fem minuter till!"
Sagt och gjort. Klockan 06.25 upprepar sig historien med ytterligare fem minuter. Sedan är jag på fötter, ungefär samma tid som frukosten i matsalen öppnar på Väddös skjutfält en måndag-morgon. Morgonstund har guld i mund, jo tjena!
Gröten är som vanligt härligt rinnig och äppelmosen smakar väldigt lite äpple, ännu en underbar dag i kronans tjänst! Men varför denna ironi? Dagarna i kronans tjänst är mycket men inte tråkiga, så varför är jag cynisk denna morgon?
Kan det ha att göra med uppgiften framför mig? Framför oss?
Vi vet sedan många veckor tillbaka, ja sedan December 2012, att vi skall åka till Karolinska sjukhusets rättsmedicinska avdelning där man helt enkelt tar hand om döda som tagit sitt liv, omkommit och ej identifieras eller som har skälig misstanke till något form av brott. Detta innebär att de även tar hand om levande som blivit slagna eller vid dråpförsök, men nu är jag anekdotisk. För vad vi skall göra denna underbara dag är att skåda tre lik, helt enkelt se döden i vitögat.
Nåja, så cynisk var jag väl kanske inte då. I återberättandet kände jag mig nog mer försiktigt optimistisk, fast det kan man inte skriva på papper utan att bli kölhalad väl?
"Mannen som ser fram emot att stirra på lik."
Ja det är Kadetten Pettersson i ett nötskal, ajemän!
Hur kan jag då överhuvudutaget påstå att jag är svagt optimistisk mot denna speciella konfrontation med liemannens verk och avkomma?
Jo, därför att jag har endast mött döden på första hand en gång tidigare och det var när min egen kära morfar gick bort förra året under Maj månad. Han såg så fridfull ut i sin kista, för det gör de alltid, det är gimmicken i det hela. Dock lärde jag mig någonting som jag skulle ta med mig även idag: Att i döden är människan, eller liket i min mening, blott ett skal. Den vi är och den vi var har vi nu tagit med oss därifrån och vare sig det är till en himmel vi åker eller bara slutar upp med att existera, kvarstår det faktum att det döda vi skiljer oss från inte längre är vi. Din kropp slutar upp med att ha ett namn, en identitet och över blir bara en hög med biologiskt nedbrytbart. Ja, så ser jag på det.
Dock så låter "skal" mycket bättre än biologiskt avfall, så jag håller mig till skal. Intet ont sagt om min kära morfar, han var mer för mig än ett skal i sin kista och än idag sörjer jag hans bortgång, men tack vare den situationen lärde jag mig att, såvida jag inte kände personen ifråga, kunna ta en viss distans till den döde.
Vad jag däremot också misstänkte redan innan vi skulle ge oss av var att jag skulle distansera mig från situationen emotionellt och bli blott ett skal på autopilot jag med. En misstanke som i sig aldrig riktigt skrämde mig lika mycket som det bara bekymrade mig en aning. För tanken var väl att dra lärdomar och observera de döda?
Så begav vi oss i tre stycken minibussar från Väddö till Stockholm. Första destinationen var en kyrka där vi under någon timmes trevligt samtal med en präst talade om livet och döden samt hur naturligt döden egentligen var. Jag höll med prästen, döden är en naturlig del av livet och det är synd att vi tar så stort avstånd från den. Alla kommer vi att dö en gång och vi kommer alla ha någon nära som går bort före oss.
"Death is just another path of life." sade prästen så fint, dock fel citerat från Sagan om Ringen och än en gång höll jag med honom. Egentligen sade Gandalf "Death is just another path, one that we all must take.", men prästens poäng var fortfarande slående.
Efter det var det lunch, det fanns en och annan som föreslog att vi inte skulle äta så mycket eftersom risken ju fanns att vi skulle kasta upp maten när vi väl gick ner i källaren. Ja, det fanns en viss spänning i luften och många kände sig nedstämda på förhand, oron visade sitt fula ansikte. Det hela verkade så abstrakt på något vis.
Så begav vi oss till Karolinska med minibussarna, parkerade för 65:- per buss och klev in i ett konferensrum på andra våningen.
Där berättade en tämligen söt kvinna som var ST-läkare från Ängelholm lite om de olika stadier ett lik kan befinna sig i beroende på vad det hade blivit utsatt för. Vi pratade om hur kroppen såg ut från "färsk" till något år in i nedbrytningen, hur mycket fukt påverkade processen kontra värme och torka. Sedan talade vi om olika sorters våld som trubbigt, spetsigt och en del annat för att avsluta med skotthål. Här passade kvinnan även på att visa en del autentiska bilder på lik i alla de stadier som nämndes. Vi fick se lickfläckar, vätska som sipprar ur efter en längre tids kompostering, rigur mortis, skotthål, skärsår av alla dess former och mycket mer.
Bildspelet tog någon timme och var väldigt nödvändig eftersom det var där min första samt enda chock tog vid och lade sig. Efter de första tre-fyra bilderna var jag inte längre så berörd som jag hade varit, efter det var hela processen en inlärningsprocess och jag var dess nyfikne lärjunge.
Nu talar jag självfallet bara utifrån eget perspektiv, det fanns de bland mina kollegor som inte tog det lika väl, eller också bättre än mig. Dock skall jag betona att det inte var någon som lämnade byggnaden en enda gång.
Efter den presentationen var det dags att bege sig ner till själva huvudshowen: De döda. Vi fick ta på oss plastskydd för kängorna innan vi alla stövlade in i ett stort, sterilt, grått och kalt rum med en smärre skara metalluckor till vänster om oss. Här, i mitten av rummet, stod två bårar en bit ifrån varandra med täcken över liken. Det hela var ganska odramatiskt för min del.
Den förste täcktes av: Han var en man, ganska ung, kanske trettio? Enligt rapport hade denne inte identifierats ännu, eller också så hade han det med tanke på att vittnen hade hört honom tala med sin ex-flickvän innan så vid det här laget hade polisen redan kontaktat tjejen och rett ut personens identitet. I vilket fall som helst påstås han ha skjutit sig själv i huvudet genom munnen (och ena tanden). Pistolen hittades vid kroppen i tunnelbanan. Blod överallt.
Killen var helt naken och stel. Han hade kommit in i lördags vilket innebär att han legat där i två dagar. Blodet hade koagulerat men var fortfarande kletigt och ganska insmetat i hans hår.
Istället för att reagera som jag först trott blev jag inte det minsta emotionellt distanserad utan bara väldigt nyfiken. Jag började ta i hans fingrar, vrida på handen och känna på den förstelnade muskulaturen. Det hela var faktiskt ganska fascinerande. Han luktade ju inte ens! Runtomkring mig började folk så småningom pröva dem med men jag tror att hela klassen i överlag var varsam.
Andre mannen hade hängt sig, var i ungefär samma ålder som den förre men betydligt mer välbyggd. Han hade kvar lampans sladd runt halsen och det syntes tydligt var sladden hade tryckt till. Tungan stack ut en bit ur munnen och var kolsvart, läpparna hade färgats av tungan. Likfläckarna var tydliga över hela kroppen och hänvisade på att denne hade hängt på ett underligt sätt då knäna varit i kontakt med någonting.
Denne man var något "färskare" än den förre men ändå väldigt stel att ta i och röra. Dessutom hade han exkrement kvar mellan skinkorna, något som uppdagades när han vändes. Där och då förstod jag varför också det fanns en svag lukt i luften.
Tredje personen var ett lik som hade hittats efter ungefär ett år i sin lägenhet och var därmed väldigt uppblåst. Lägenheten hade varit ganska torr så huden var läderaktig och gul på sina ställen, denne man var kanske runt sena femtio när han dog, antagligen en naturlig död i soffan. Även han var helt naken och stank ganska ordentligt skall tilläggas. Stanken kan bäst beskrivas som någon form av kombination mellan ruttet kött och söt banan. Den var väldigt påtaglig och jag rynkade nog näsan mer än en gång innan jag till slut vande mig vid den. Jag kände på bröstkorgen och mycket riktigt var huden precis som hårt läder. Hade jag blundat där och då skulle jag inte känna någon skillnad mellan den kroppen och en pukas skinn, ja en sådan där man slår på.
Så fick vi en bonus! En fjärde person, ett lik som ramlat eller på annat sätt funnit sig framför eller under ett tåg. Överkroppen var helt separerad från undre delen och man kunde tydligt se organen som låg bredvid det sargade liket. Dessutom syntes det något som stack ut från underkroppen, vilket vid närmre titt visade sig vara ett bäckenben samt ryggraden som stack ut ganska ordentligt i fria luften. Här fick jag veta att man efter obduktion gjorde så gott man kan för att sy ihop kroppen så att den såg hel ut både för identifiering och begravning. För mannens ansikte var helt oskadat, dessutom luktade han tallbarr något ordentligt eftersom han hade tall som stack ut lite här och var.
Sedan visades vi in i ett rum där man förvarade de liken som skulle hämtas, ett sorts kylrum. Här var de liken som redan var obducerade. Inget märkvärdigt, inte efter den turen vi precis fått. Dock anmärkte till och med ST-läkaren att hon tyckte de hade väldigt många döda just nu som låg och vätnade på anhöriga.
Efter det var det uppvisning av rummet där man ställde fram liket för identifiering och upphämtning, något som liknade en snabb imitation av en genomsnittlig kyrka, fast utan symboler av något slag. Det var en respektfull imitation och såg väldigt fridfull ut. Dock ansåg jag att det gjorde lite skillnad eftersom jag som anhörig knappast skulle finna någon frid i att se min släkting ligga där, men nåväl. Hellre det än i ett kallt sterilt rum på en bår av skinande metall.
Slutsatser då?
Ja, hela händelsen gick ganska fort och bland det starkaste mest otrevliga jag minns nu är väl lukten från det tredje uppblåsta liket. Annars ser jag denna dagen som en väldigt givande erfarenhet jag får igen i framtiden, för nu vet jag att jag kan hantera att vara i närheten, och även hantera döda i många olika slag. Detta kan jag få nytta av i extrema situationer.
Dock är jag osäker på om jag någonsin kommer klara av att hantera barns kroppar, tror att min gräns får dras någonstans där. Det är skillnad på vuxna och barn, barn förtjänar inte att dö.
Berättelsen må verka väldigt ocharmig och rent ut sagt hemsk. Kom då ihåg att din fantasi faktiskt oftast gör mer psykisk skada än när jag som person upplevde allting på plats, om du ser det på det sättet så kanske det inte var så jobbigt trots allt?
Slut: 00.00 den 18 juni 2013