Dekadens
När världen genomgår en makeover och jag befinner mig långt ner i rynkornas dal börjar jag förstå vikten av mitt liv. Inte bara för allt som gått förlorat, utan för framtiden.
Framtiden är oviss, den är dessutom hemsk på många sätt. Trots det vill jag uppleva den.
Tiden som gått åt, människorna vi förlorat, att kämpa utan dem blir svårt. Fast allting går ju att åstadkomma och jag vill inte ge upp.
Någonting finns säkert bortom skuggorna, men jag stannar för tillfället kvar där allt är bekvämt. För här finner jag ingen ro, men tystnad. Tystnad som för sig bortom allt surr i denna värld, bortom tankegångens spasmiska ryckningar åt alla möjliga håll som leder till eminenta val jag aldrig riktigt velat ta. Nej, vila gör man ej i mörkret, man väntar.
Demonerna för en evig kamp och jag börjar tröttna, därmed bleknar min resistenta vilja bort. Kanske skall ondskan triumfera i denna nya skinande värld?
Nej.
Inte än.
Framtiden må vara oviss, trotts det vill jag uppleva den. För även om den kommer göra ont, även om vi alla stöter på törn vart vi än vänder oss så finner vi samtidigt något starkt hos varandra. I denna gemenskap kan vi på nytt blomstra, och ur askan av mänsklighetens förrutnelse kan kanske en ny art stiga fram, en blomma vars like vi ej skådat!
Striden är ej förlorad, inte heller vunnen. Oavsett vad som må hända, hur den än slutar vet jag detta: Jag är aldrig ensam.