Harpan
Innan Du börjar läsa min text, vill jag bara säga att den antagligen blir mycket bättre om du lyssnar på den här låten:
http://www.lastfm.se/music/Celestial+Aeon+Project/_/Dreaming+of+flying?autostart
Med det sagt. Enjoy!
"Hon hatade att åka dit om somrarna. Inte för att huset i sig var motbjudande utan för att hon aldrig kände sig hemmastadd.
Det var hos sin farmor som de brukade spendera sin tid på sommaren. 'Borta från oljud och otyg', brukade alltid hennes pappa säga. Men huset kändes som en organism utan hjärta, utan själ. Det hjälpte inte heller att hon alltid blev lämnad ensam utan några lekkamrater, för de var ju kvar hemma i glesbygden. Eller vem vet? Kanske var de också bortresta, någonstans där de kände sig allt annat än hemma?
Men pappa fanns ingenstans att prata med. Han var antagligen för upptagen med vuxensaker som att röka cigarr och sola sig ute i trädgården. Pappa frågade alltid henne varför hon aldrig gick ut, men hon ville inte. Den svala luften i huset föredrog hon, där ute skulle hyn bara börja klia och svida efter ett tag ute i solen och det ville hon ju inte.
Huset var enormt, det fanns en hall på andra våningen som sträckte sig från den ena änden av byggnaden till den andra. Hon kunde springa så fort benen bara bar henne och ändå bli trött efter att ha hunnit igenom halva.
Korridoren var stor, men rummen som låg till höger och vänster var större. Hon slog upp dörr efter dörr och sprang in i det ena rummet efter det andra. Hon sprang runt i en stor cirkel och flög ut genom dörren igen. Självklart tyckte inte pappa om att hon slog upp dörrarna sådär, huset var trots allt gammalt och borde behandlas med respekt. Men det kom inte hon ihåg.
Dessa var hennes sysselsättningar, förutom att rita såklart! Men hon trivdes inte, även om hon lyckades tycka om delar av sitt rum fanns det även delar som hon inte gillade. Det var något kusligt med det stora huset, den enorma trädgården samt den rysligt tomma grusade uppfarten som gjorde henne illa till mods.
Om kvällarna brukade hon sätta sig i fönsterkarmen, hennes nattlinne fladdrade i den mjuka brisen från det halvöppna fönstret. Det var den bästa stunden på dagen för det var då hon kunde se ut över de jättelika fälten bortom plommonträdgården, hur det höga gräset svajade till i den svala vinden. Stjärnorna hade börjat avteckna sig på himmelen och någonstans ute på fältet hade syrsorna tystnat. Det var oftast då pappa brukade komma in och med en svepande blick och en darrande hand bryskt upprepa att hon skulle i säng. Hon gillade inte honom när han var på det humöret, han kunde bli så konstig då. Men hon förstod inte vad det var som gjorde honom så okoncentrerad.
Den här natten hade han greppat tag om hennes arm för att hon hade vägrat flytta sig från fönstret, han höll ett hårt tag om henne och det gjorde ont.
'Aj pappa! Sluta!', hade hon sagt och han hade släppt taget. Sedan hade han knuffat ner henne på sängen och snubblat sig ut ur rummet.
Det var då hon hade bestämt sig för att utforska huset. Hon väntade tills hon hörde tunga andetag i rummet bredvid och begav sig genom den långa korridoren. Tapeterna och dekorationerna skrämde henne mer än vad de hade gjort under dagens lopp, 'Viktoriansk stil' hade pappa sagt, hon visste inte vad det betydde. Hon hade fått för sig att det var någon prinsessa som hade smyckat väggarna, men då hade pappa blivit arg och fnyst något åt henne. Hon kom inte ihåg vad det var längre, 'bara glada tankar får bevaras', sade hon för sig själv.
Dörren var låst som vanligt, men hon visste var nyckeln var. Den hade hon stulit från ett skrin i pappas rum. Pappa hade sagt åt henne att aldrig gå upp på vinden men han hade även sagt att han aldrig mer skulle vara konstig mot henne igen.
Det knarrade när dörren gled upp och med ens kändes det som om hela huset hade tystnat i en spänd väntan på vad som skulle ske härnäst. Hennes hjärta bultade så hårt i den lilla barnakroppen och hon bet sig i läppen för att inte kvida till. Men in skulle hon och upp på den ensliga vinden.
Trapporna var branta men hon klarade av att hålla balansen ganska så bra. Bakom henne stängde dörren sig och hon höll andan. Det var bäckmörkt och hon kände sig iaktagen.
Hon hörde ett mjukt ljud uppifrån, hon kunde inte se vem eller vad som var orsaken till ljudet men hon återfick sin självkontroll och fortsatte bestiga trapporna. Det klingande ljudet var drömlikt, nästan giftigt och hon lät sig förföras av det. Tonen var av den sorten som bara spelades i sällskap av enhörningar och fauner var vad hon tänkte.
En liten låga spred sig över väggen och när hon tog det sista trappsteget såg hon att det var en hukad kvinnlig gestalt som darrande spelade på ett jättelikt instrument. Den hade strängar som vibrerade under kvinnans mjuka beröringar.
Kvinnan var klädd i trasor och väldigt mager. Men hon verkade inte speciellt gammal. Först trodde flickan att det var farmor, men hon viftade snabbt bort tanken.
Dels rädd och dels nyfiken närmade hon sig den darrande gestalten, hon petade lite vagt på kvinnans axel och harpans spel upphörde. Kvinnan vände sig om och såg på henne med sorgsna ögon. För en sekund kände sig flickan som på ett zoo när man beskådar de inlåsta djuren. Hon kunde direkt se vilka som blivit tillfångatagna och vilka som var födda där. De djuren som hade berövats sin frihet hade alltid en nedslagen och sorgsen blick.
En sådan blick mötte henne just nu. I kvinnans trötta ögon hade hoppet slocknat för en lång tid sen.
Flickan trodde inte det var så, men ett ord låg på hennes tunga. Men hon visste inte om hon skulle säga det högt, det kanske var oartigt att säga så? Men hon hade trots allt saknat något väldigt länge och kvinnans ansikte påminde henne om ett annat som hon bara kunde minnas vagt från en svunnen tid för längesedan. Kanske redan innan hon kunde gå?
Men hon kunde inte hjälpa det, ibland säger man saker snabbare än man klarar av att hindra sig från att säga dem. Så hon sa det.
'Mamma?'"
