Memoirs of an open mind

Jag förstår inte riktigt hur jag skall börja. Jag har så många spridda tankar, så splittrad likt en ruta av glas som tappats mot en hård hård mark. Fast å andra sidan. Vem sa att det var lätt att leva?

Främst vill jag tacka absolut ingenting alls för att allt bara sker. Världen fortsätter rulla, ekonomikris, mord, fattigdom, sodomi, nekrofili. Vi är på väg åt rätt riktning! Tummen upp!

För de som tror jag är seriös rekommenderas låten Vicarious av Tool för att förklara mera.

Problemet är inte att det finns ett problem utan att vi vet om det men vägrar röra en jävla fena för att motverka det. När det här inlägget ligger uppe på bloggen kommer jag att fortsätta leva mitt liv, du ditt. Vi kommer att konsumera så det står härliga till och förmodligen slänga ett och annat glasspapper på marken, stirra på tv:n där hemma förbluffade åt katastrofer och svält som visas upp för oss. Klimatförstöring eller ej, oavsett vad vi tror på kan inget bli bra av att vi förbrukar så mycket skit att världen till slut dör ut. Vi är vårt eget virus.

Varför?
För att till en början förbrukar 20% av världens befolkning 80% av världens resurser och det finns ingen sista utväg den här gången åh nej! Vi kommer att dö ut, den dagen vi gör det kommer vad som än finns där uppe att skratta åt oss. Vi såg vårt öde och vi struntade fullständigt i det.

Om vi inte dör av naturkatastrofer vilket många inte tror på kan det finnas andra trevliga faktorer. En av dem är ekonomi och krig. Tro det eller ej men dessa går hand i hand. Att vara det mäktiga landet som sätter snurr på det stora hjulet samtidigt som man går ut i krig med ett stort finger åt alla protesterande är ju populärt. Dessutom till råga på allt så har vi övriga länder trots vår avsmak för denna verksamhet i vilket fall som helst marknadsfört och bidragit till ett ekonomiskt flöde för detta beroende av makthav som sakta spridit sitt krav över mellanöstern likt en stor cancersvulst genom att vi haft aktier i stora företag som köpts upp av samma land i fråga. Den som inte förstår vilka jag menar säger jag bara: USA. Nu när detta landet står på roten till en ny ekonomisk kris efter en idiotisk härva av lån och skandaler om banker som lurat folk på stora summor pengar så stänger omvärlden portarna och diskuterar frågan om en förflyttning av den stora ekonomiska kärnan till Asien. Jag undrar hur detta kommer att gå? Med ett flin pekar vi finger och beskyller men sedan flyttar vi från en stor sammansvärm av pengakåta furstar till nästa. I detta fall antagligen till ett land som haft flest dödsstraff i världen (oficiellt på papper, lite creds för att de står för detta likt andra länder gärna undvikit att göra) inte för att det kanske spelar så stor roll. Även om det gör det är bara faktumet intressant här. Tänk efter.

Till råga på allt är människan så girig att en del faktiskt lever på mottot "Den enes död, den andres bröd". Javisst det är sant men det är ingen världsvana? Just det!

Hitler, Sovjet, Kommunism, Mao, Bush (ja), Bush, Kokain, Ära, Stolthet, Pengar, Droger, Kina, Korea, Kuba, Kristendom, Islam, Diskriminering, Sodomi, Nekrofili, Pedofili...

Dessa är några få faktorer till ett bevis som jag inte är den enda om att fastslå är ett bevis på att mänskligheten försöker och har försökt att utplåna sig själva i evigheter. Bara faktumet att vissa människor är så dumma att med sin stora mun och sin stolthet hota en person för att han sitter vid det bordet som varit "paxat" bara för att de inte vill flytta sig då detta faktiskt bara är löjligt bevisar på hur trångsynta och idiotiska vissa kan vara. Sedan kan man ha mage att skylla på att någon är rasistisk. Ibland undrar jag om jag är monstret som bara vill rensa bort dessa drägg från vår yta.

För att inte tala om religion som i sitt renaste syfte skall vara en ledstjärna vilket jag inte har något emot men trångsynthet har än en gång lett till att denna tro som jag tills bevisat motsatsen tror är skapat av människan nu motverkar människan. Att vi bortser från religionens enklaste och renaste syfte bara för att skapa en anledning till krig över något så löjligt som en karikatyr? Att de inte inser att omvärlden skrattar, om inte omvärlden vågar erkänna så gör jag det. Jag skrattar och jag skrattar åt er dumhet. Vi är inte lika och kommer aldrig att vara detta.

Kristendomen undgår inte min vrede den här gången heller. Så länge ni fortsätter envisas med att förbjuda homosexuella, abort, masturbering och oskyddat samlag kommer jag att förevigt vara er rebell. Jag vill tro på en Gud då jag är uppfostrad till att tro på så vis. Jag vill även tro att för förlåtelse måste varje människa finna ett lugn och en glädje över inte bara sig själv utan över andra för att faktiskt kunna överlåtas till paradiset. Om det nu existerar. Vad som inte existerar är halvhjärtade bemanningar av lika intelligenta människor som min grannes katt. För att kunna leva en religion kan man inte spendera ena stunden till att älska medmänniskan och den andra till att förkasta den orene. Det fungerar inte så. Dessutom så är våra instinkter så hårt påverkande att alla syndar i sitt liv. Det finns inte en enda präst utan sexuella tankar. Finns den prästen så är han även psykisk sjuk och det är mer skrämmande än en präst som faktiskt blir attraherad av kvinnor/män.

Eftersom jag klargort en viss del av min vrede kan vi gå vidare till trångsynta människor i allmänhet. Som en god vän sade: "Lejon med liten penis kompenserar med stort förråd."
Sanningen genomsyrar ironin.
Detta stämmer i alla nivåer av vårt samhälle. På dig, på mig. Alla svagheter måste döljas för att stå i sin renaste prakt. För att bli accepterad och för att lyckas skall du vara felfri. Du är en påfågel. Inse! Ännu bättre är om du säljer dina tankar och åsikter åt en social grupp för att bli en del av någon sörja kallad (skräp) rockare, fjortisar, emos eller varför inte förflytta oss tjugo år framåt och titta på grupper som Nationalsocialistisk front? Eller Vänsterpartiet? Inget illa menat mot de som faktiskt är djupt engagerade i Vänsterpartiet men jag tror även att en stor del människor för att inte säga alla människor i NF går med för att de dels vill finna plats eller för att de kan uttrycka sitt hat på andra männsikor. "Reclaim the streets"? Gatorna var aldrig era! Det är sådana som ni som dödade Bambis mamma, det säger jag med all rätt. Aldrig har våld löst något och det lär inte göra det här heller.

Förlåt, våld har sina lösningar. Det kan effektivt användas i syfte av uppfostran då man ibland måste ta till utsidan av handen för att skapa lite reaktioner hos sitt barn. Man kan även nyttja våld som ett sätt att få sin åsikt hörd i samhället, genom att repetivt slå en medmänniskas skalle mot trottoarkanten för att sedan beskåda hans eller hennes brutna näsben och inåtbuktande skalle är ett sätt att inte bara tillfredställa sig själv utan även för att uppnå en respekterad position i sin grupp som i sin tur gör sin röst hörd. Våld är en effektiv lösning på livets problem. Har du någon som säger emot dig? Nej självklart inte, de har du ju själv tagit hand om.
Skitsnack...
Våld har aldrig löst ett större problem. Det enda våld faktiskt fungerar i är att bevisa för dem som inte kan bättre att de har sin plats och att de bör vara lugna innan de verkligen får ångra det. Dessa våldsbenägna människor förstår fortfarande meningen mellan liv och död. Och vi vill ju leva. Det vill ju alla, men vi kan förstöra för andra. Idioter är vi allihopa!

I böcker vinner (oftast) det goda över det onda. Det är så vi vill måla våra fantasier. Så våra barn uppfostras att tro. Det är även så jag kommer att uppfostra mina barn att tänka. Det är när vi som fjortonåringar inser motsatsen av våra ljusa fairytales som den stora tonårsdepressionen kommer. För sanningen är den att vi driver varandra till vårt eget fördärv och att det onda (inse det eller ej) faktiskt vinner i slutet.
De goda, de omtänksamma, de som vill gott för samhället. Det är alla människor som tänker steget längre och lär sig att använda sitt huvud istället för sina nävar. Det är även dem som i slutet ligger på botten av någon sjö eller helt enkelt inte syns till för att det inte går att höra sin röst hörd i ett hav av klagomål från den vanliga människan om att allt skall bli bättre men den vanliga människan har inte tålamod att vänta ens ett år utan kritik. Vi fylls med falska förhoppningar och falska krav av bl.a. media för att sedan störtas efter ett år. Förändring tar tid. Inser vi inte det? Nej ett år skall det vara.
Så slutsatsen är att i slutet vinner det onda. Det är JFK som blev mördad och inte Bush som faktiskt inte förtjänar bättre. Om någon säger emot här vill jag fråga om man i en tabell visade procentmässigt vad han åstadkommit mot vad han stulit från samhället. Vad hade vunnit? Varför tror du det?

I yngre år är oftast de intelligenta de som undviker bråk med "coolingarna" och håller sig till sina skoluppgifter. Det är de coola personerna som blir av med oskulden i sjuan. Det är de som använder nävarna istället för nöten i huvudet som får rätt och respekt i skolorna. Är vi alltid så primitiva?
Vissa står ut självklart. Vissa är unika, de skall älskas med all rätt. För de behöver allt stöd de kan få och det är det minsta de förtjänar. Deras kamp mot allt som har med samhället att göra kommer att vara lång och dödlig. De kommer aldrig vinna. Men de kommer lämna ett visst spår och bara det är ett sätt att åstadkomma något. Ett sådant spår är ett frö som sedan växer upp till en planta och bär frukt. Det är de unika mot de coola, ogräset.

För att inte tala om vårat samhälle i Sverige för övrigt. Det finns ingenstans där jag vände mig så sent som idag där jag såg en enda människa som inte var så självupptagen med vart han/hon skulle gå. Nästa destination, nästa punkt. Jag försökte tala med några men de fnös åt mig eller fortsatte att gå. I all rätt om man har brottåm till ett tåg men jag kan bevisligen säga att alla hade inte ett tåg att passa. Vart är vi på väg?

Ibland vill jag ta mitt liv. Inte i självmordstankar, åh nej! Jag vill leva. Men, som få förstår, hade jag velat ta mitt liv och med det alla problem som någonsin uppstått i världen. Ge mänskligheten ett hopp. Låta allt börja från början. Hade jag haft den makten hade jag gjort det. För allas skull. Ibland när jag kommer hem tänker jag på allt det här och jag faller nästan samman både fysiskt och psykiskt över allt. Sen tänker jag i positiva banor över vad vi kan åstadkomma, faktum är att vi har gått så långt i vårt levande att vi skulle kunna förstöra världen med ett knapptryck. Vem är det jag då försöker lura? Vi kan leva lyckliga men vi lurar oss själva till det ultimata ödet. Att jag äger en Nokia 6500 -s1 samt en iPod Classic 160 GB samt fina kläder indikerar bara på vilket monster jag är. Jag köper för att jag behöver utan med en enda tanke i reserv över vad jag faktiskt gör. Jag uppmuntrar någon annan till att fortsätta skapa något vi faktiskt tar från naturresurser som inte var ämnade för oss att ta. Är det samhället eller uppfostran? Vad är det egentligen som driver mig utan en enda åtanke? Vi är så vana. Vi är för vana.

Jag vet inte om jag kommer fortsätta på den här tråden eller om jag låter den ligga ofullbordad på bloggen som den är nu. Men för just nu känns det som om jag lagt ut allt jag känner för tillfället. Kommentera, kritisera. Det är mitt sätt att hålla mig vid liv. Tack.

Vad skiljer en mördare från en människa i tjänst?

Jag tror inte det är någon idag som inte spelat någon form av spel där du iklär dig rollen som någon form av superhjälte vars uppdrag är att skjuta dig igenom en hord av fiender för att senare nå ditt mål som antingen kan vara en president, diktator eller en omänsklig profet. I vilket fall som har vi alltid tänkt att karaktären vi spelar alltid är den goda. Han/hon är den som rensar ut all ondska.

Är vi verkligen så goda?

Den här funderingen skall jag tillägna en god vän vid namn Elias, det var faktiskt han som gav mig den första frågan som sedan har malt i mitt huvud sedan dess och till slut hamnat som ett skriftligt inlägg just här.

Vi diskuterade en rätt så känd spelserie som vi båda avgudar. Kallad Splinter Cell med sina uppföljare då vid namn :Pandora Tomorrow, :Chaos Theory, :Double Agent. Dessa spel har vi alltid tyckt om. En dag när vi som vanligt diskuterade huvudkaraktären, Sam Fishers överlägsna sätt att totalt krossa allt motstånd i en politiskt realistisk spelvärd ställde Elias frågan som löd liknande:
"Efter så många som Sam Fisher dödat finns det inte en chans att han kan vara frisk."
"Men han lyder bara order från sin regering, indirekt sitt land.", svarade jag då utan att riktigt ha tänkt efter.
"Ja men tänk nu,", sa Elias "skulle du ens tänka tanken att mörda en person? Sam Fisher lever ju praktiskt taget som en massmördare, enda skillnaden är att han lagligt sett får lov att mörda ett tiotal terrorister bara för att nå sitt mål, vad det än må vara."
Då slog det mig, han hade rätt.

Vad är det som skiljer en god människa från en dålig människa i samma situation?
Mördar jag min granne skulle jag blivit arresterad för mord. Men låt oss säga att jag var tränad av en svensk regering och att mitt mål var att mörda grannen för att han dagen efter skulle skjuta en viktig person? I den situationen hade jag varit en hjälte, i alla fall tills någon funnit bevis på att jag var den som var skyldig, då hade jag tagit smällen och blivit anklagad för att täcka för alla möjliga konspirationer min regeringen faktiskt håller på med.

Frågan är ju självklart den, att om jag mördar någon för att en högre sittande människa säger åt mig att göra det, skulle det kunna definiera mig som en frisk person i dagens samhälle? Jag lyder order, jag gör detta inte för mig själv utan för att skydda något viktigare, möjligtvis ett ideal. Men det är fortfarande ett mord och ett mord är oftast något en vanlig människa (eller definerad vanlig då enligt Sveriges lagar och principer) inte ens skulle våga göra under dödshot. Detta skrämmer mig men samtidigt fascinerar det mig oerhört. För om en sådan människa faktiskt kan mörda och tro att han inte gör det för sig själv utan för något större, kan han då klara sig undan alla skuldkänslor? Ännu viktigare; Hade han fått skuldkänslor om samhället hade sagt att mord var tillåtet?

Om vi hade levt i ett samhälle som sa att mord faktiskt inte var ett brott utan var lika tillåtet som din frukost, hade en människa inte varit så van vid detta dagens brott att han inte hade fått skuldkänslor? Eller panik för den delen.

Kanske det finns någon form av spärr inom oss, ett fängelse för odjuret? Kanske detta fängelse är mindre för vissa och större för andra? Den sista frågan skulle jag svara ja helt säkert på, vi har alla våra egna gränser oavsett uppfostran eller vad vi är lärda att följa enligt lag och ordning.

Nytt scenario: En organisation som sysslar med lönnmord på personer som faktiskt utgör någon form av skada för samhället. Men den här organisationen är olaglig. Därför blir alla medlemmar nerskjutna av en federal enhet. Alla agenter som medverkar får en klapp på axeln och ett "Bra jobbat!". Hur rätt är detta egentligen? Hur kan dessa agenter klara sig undan med ett mord? Skall vi inte alla dömmas likadant? Självklart inte, till och med jag kan inte hålla med på den delen. Hade vi alla dömts likadant hade det inte funnits en balans. Men det är ändå värt att tänka på.

Min åsikt är den att oavsett vem du är, det är inte alltid det du gör som kännetecknar för vem du är. Det är i vilket syfte som dina handlingar sker. Därför hade det varit okej att skjuta JFKs mördare innan han skulle mörda presidenten. För att även om det är fel att ta ett liv (enligt mig) så är det ändå det enda rätta när ingen annan lösning finns till hand. För om vi inte behandlar brott med liknande medel ifall vi måste så kommer ju de värsta av brott fortfarande att fortsätta för en människas fängelse varierar i storlek. Alltid.