Sparven på fönsterkarmen
Ensamheten spred sin jämmerliga tystnad och rummet började krympa. Paniken kom därefter. Fast det var inte jag.
Blicken var tom, munnen i ett förvridet leende, något som förde min tanke till Jokerns skönhetsprodukter i Tim Burtons "Batman" från 1989. Kanske inte så överdramatiserat som just de offer vars stela leenden obehagligt återspeglades i rutan, fast där fanns en likhet.
Benen bar mig från sängen där han låg till skrivbordet där telefonen stod, därefter till köket. En handduk skulle vara bra för att klämma in mellan tänderna då jag fick för mig att han hade fått epilepsi. På tillbakavägen insåg jag snabbt hur fel jag hade, ty käken spände sig inte. Pulsen avtog och andningen kom sporadiskt i djupa, obehagliga snarkningar.
Mor mottog telefonen med "112" redan inslaget. Hennes röst var chockad, minst sagt. Min hjärna gjorde sitt absolut bästa med att dra i diverse nödbromsar.
"Reflektioner?" verkade den tänka, "Bort med det. Tvivel?" kom härnäst, "Behöver vi inte." till slut var all tankeverksamhet som försvunnen och allt jag hade att förlita mig på var instinkt, ryggmärgsbeteende samt en adrenalinkick av Gudars nåde.
Efter uppmaningar från min mor drog jag den lealöse gamlingen från vattensängen och påbörjade det jag så väl tränat ett antal gånger: HLR. Hjärt och lugnräddning, det här skulle jag kunna då jag var HLR-instruktör. Fast jag hade aldrig någonsin genomfört detta skarpt. Det skulle bli en första gång.
I bakgrunden kunde jag höra min mor tala, fast hon var längre bort i horisonten än vissa flygplan när de passerar ovanför. Bara ibland dök jag upp till ytan för att ge henne instruktioner om vad hon skulle göra.
"Mamma! Säg att jag genomför HLR!" en liten stund senare fortsatte jag med, "Mamma, knacka på grannarnas dörr och säg åt dem att gå till ambulansen!"
Mamma sprang och ringde något frenetiskt medan jag fokuserade på mannen under mina handflator. Var det verkligen min far som låg där?
Bröstkorgen höjdes och sänktes under mina tryck. Ibland knakade det rätt så rejält, nog var det obehagligt. Blicken var tom, munnen var öppen.
Första andetaget, andra, tredje. Jag blåste nog lite hårt.
Kontraktioner. Han flämtade till, snarkningar och plötsligt flöt en ganska starkt doftande vätska upp. Maten, tortillas. Jag försökte först skrapa ut det jag kunde med fingrarna, därefter lade jag honom i stabilt sidoläge för att låte det värsta rinna ut. En tesked landade mjukt på golvet. Slutligen insåg jag att det inte fanns någon tid till att vela så jag blåste ner resten av maten i lungorna, den maten som han inte flämtade upp i min mun vill säga. Smaken av texmex-kött blandat med spya gjorde mig yr så jag spottade och fräste ut det jag kunde. Därefter återgick jag till att andas.
Kontaktioner.
Andning.
Ambulansen kom och tog över. De frågade inte mycket. Fast jag berättade allt jag kunde, vad som hade hänt, om han var närvarande överhuvudtaget (vilket han inte var), att pulsen kommit lika plötsligt som den försvunnit någon gång samt att han självmant flämtat till ibland.
De bekräftade snabbt att min far fått hjärtstopp. Det var den mörkaste stunden i mitt liv.
Mamma grät och ropade: "Kom Bernt. Kom tillbaka till oss. Kom Bernt. Jag älskar dig."
Allt jag kunde förmå mig var att hålla om min kära mor och viska åt henne att allting skulle ordna sig. För det skulle det väl?
Ja. Min magkänsla ville envist påstå det.
Jag fick rätt.
En månad senare går min far runt stundom på sjukhuset samt talar som sitt gamla vanliga jag emellan de långa sömnpassen.
Fast han har en lång väg framför sig. Den är inte över än. Han måste opereras efter rehabiliteringen. Annars kan det ske igen, den här gången kommer hans kropp inte orka med den sortens räddning som genomfördes sist.
20 minuter höll jag på med HLR.
50 minuter från händelsen till bekräftelsen kom på att min far hade puls och var stabiliserad.
2 timmar innan vi var på Uppsala sjukhus för att beskåda den sorgliga synen av en man knappt vid liv med slangar inkopplade in i kroppen från alla vinklar.
4 timmar innan jag somnade.
Lördag den 1:e Februari klockan 22.41 fick min far ventrikelflimmer. Den värsta dagen i mitt liv.s
Blicken var tom, munnen i ett förvridet leende, något som förde min tanke till Jokerns skönhetsprodukter i Tim Burtons "Batman" från 1989. Kanske inte så överdramatiserat som just de offer vars stela leenden obehagligt återspeglades i rutan, fast där fanns en likhet.
Benen bar mig från sängen där han låg till skrivbordet där telefonen stod, därefter till köket. En handduk skulle vara bra för att klämma in mellan tänderna då jag fick för mig att han hade fått epilepsi. På tillbakavägen insåg jag snabbt hur fel jag hade, ty käken spände sig inte. Pulsen avtog och andningen kom sporadiskt i djupa, obehagliga snarkningar.
Mor mottog telefonen med "112" redan inslaget. Hennes röst var chockad, minst sagt. Min hjärna gjorde sitt absolut bästa med att dra i diverse nödbromsar.
"Reflektioner?" verkade den tänka, "Bort med det. Tvivel?" kom härnäst, "Behöver vi inte." till slut var all tankeverksamhet som försvunnen och allt jag hade att förlita mig på var instinkt, ryggmärgsbeteende samt en adrenalinkick av Gudars nåde.
Efter uppmaningar från min mor drog jag den lealöse gamlingen från vattensängen och påbörjade det jag så väl tränat ett antal gånger: HLR. Hjärt och lugnräddning, det här skulle jag kunna då jag var HLR-instruktör. Fast jag hade aldrig någonsin genomfört detta skarpt. Det skulle bli en första gång.
I bakgrunden kunde jag höra min mor tala, fast hon var längre bort i horisonten än vissa flygplan när de passerar ovanför. Bara ibland dök jag upp till ytan för att ge henne instruktioner om vad hon skulle göra.
"Mamma! Säg att jag genomför HLR!" en liten stund senare fortsatte jag med, "Mamma, knacka på grannarnas dörr och säg åt dem att gå till ambulansen!"
Mamma sprang och ringde något frenetiskt medan jag fokuserade på mannen under mina handflator. Var det verkligen min far som låg där?
Bröstkorgen höjdes och sänktes under mina tryck. Ibland knakade det rätt så rejält, nog var det obehagligt. Blicken var tom, munnen var öppen.
Första andetaget, andra, tredje. Jag blåste nog lite hårt.
Kontraktioner. Han flämtade till, snarkningar och plötsligt flöt en ganska starkt doftande vätska upp. Maten, tortillas. Jag försökte först skrapa ut det jag kunde med fingrarna, därefter lade jag honom i stabilt sidoläge för att låte det värsta rinna ut. En tesked landade mjukt på golvet. Slutligen insåg jag att det inte fanns någon tid till att vela så jag blåste ner resten av maten i lungorna, den maten som han inte flämtade upp i min mun vill säga. Smaken av texmex-kött blandat med spya gjorde mig yr så jag spottade och fräste ut det jag kunde. Därefter återgick jag till att andas.
Kontaktioner.
Andning.
Ambulansen kom och tog över. De frågade inte mycket. Fast jag berättade allt jag kunde, vad som hade hänt, om han var närvarande överhuvudtaget (vilket han inte var), att pulsen kommit lika plötsligt som den försvunnit någon gång samt att han självmant flämtat till ibland.
De bekräftade snabbt att min far fått hjärtstopp. Det var den mörkaste stunden i mitt liv.
Mamma grät och ropade: "Kom Bernt. Kom tillbaka till oss. Kom Bernt. Jag älskar dig."
Allt jag kunde förmå mig var att hålla om min kära mor och viska åt henne att allting skulle ordna sig. För det skulle det väl?
Ja. Min magkänsla ville envist påstå det.
Jag fick rätt.
En månad senare går min far runt stundom på sjukhuset samt talar som sitt gamla vanliga jag emellan de långa sömnpassen.
Fast han har en lång väg framför sig. Den är inte över än. Han måste opereras efter rehabiliteringen. Annars kan det ske igen, den här gången kommer hans kropp inte orka med den sortens räddning som genomfördes sist.
20 minuter höll jag på med HLR.
50 minuter från händelsen till bekräftelsen kom på att min far hade puls och var stabiliserad.
2 timmar innan vi var på Uppsala sjukhus för att beskåda den sorgliga synen av en man knappt vid liv med slangar inkopplade in i kroppen från alla vinklar.
4 timmar innan jag somnade.
Lördag den 1:e Februari klockan 22.41 fick min far ventrikelflimmer. Den värsta dagen i mitt liv.s