Memoirs of an open mind

Fan.

 

Varje gång jag påbörjar en blogg känns det som en börda, en börda att börja skriva på en text eftersom jag vet redan på förhand hur värdelös den kommer att bli. Jag som en gång älskade att spendera timmar efter timmar med att skapa ord utifrån intet.

 

Bloggen som jag försöker skriva nu kommer bli en kort sådan, en reflektion över mina tankar samt den frustration som döljer sig djupt inom mig... En bekännelse om man skall vara riktigt ärlig.

 

Javisst är jag frustrerad, för jag vill så gärna blogga varje dag, skriva dikter alternativt skissa på ett blädderblock som inte varit rört i minst ett år. Tiden räcker inte till, fine, det kan jag acceptera men att inte skriva minst en text i veckan är som att strypa mig sakta inombords.

Faktum är att jag inte längre vet varför jag inte kan förmå mig själv att skriva en enda vers. Alla människor som sysslar med kreativitet får någon sorts torka, men varar den verkligen så pass länge som ett år eller mer? Självfallet är jag rädd, rädd för att folk skall såga mina verk, för att människor skall göra mig till åtlöje för att jag blottar en sida av mig som kanske är lite extrem eller helt enkelt bara bitter. Tråkig.

 

När en dikt jag skrev lästes upp (i min frånvaro) sades det med en lättsamhet att det självfallet var "Emil som skrev den, han skriver alltid om döden." Jag kan inte släppa dessa ord, ibland känns det helt enkelt bara inte som om jag passar in i vardagslivet, där folk kan driva en till åtlöje bara för att krama ur de sista droppar humor för att kunna överleva den depression de för tillfället kallar studier. Det känns som om vad jag ibland försöker förmedla till världen aldrig absorberas av någon för att folk helt enkelt inte klarar av mer sorg. Jag kräver inte heller att folk skall försöka läsa och uppskatta mina verk om de finner dessa för svårlästa eller för deprimerande, men jag kräver inte heller att de skall lättsamt titta förbi och i skämtsam ton blicka på den biten personlighet jag värderar som extremt känslig och sedan verbalt förklara den biten för värdelöst bara därför att. För att vad?

Jag förstår inte detta.

Här går min gräns, jag vet inte vad jag skall säga mer. Alla dessa tankar trycker mig mot mitt sinnes brant, när jag blickar över kanten ser jag ett stup som går rakt ner i försummelsens ohejdbara djup. Jag blir yr, jag är yr. All denna sanning tär på mig mer än en valfri drog.

 

Bittert. Bitterheten tränger på och jag känner en avsmak av dessa subtila skämt folk drar mot varandra, de har blivit mycket mer än bara skämt. Dessa skämt, som även jag är boven till att ha skapat, har hemsökt mig för länge och för omständigt. Jag vet inte hur jag skall stoppa dessa kommentarer, hur jag skall bryta normen och hur jag skall förklara när folk egentligen borde hålla käft och istället undvika att ens ta sig orken att försöka tolka vissa texter, vissa författare.

Självfallet riktar jag mig inte mot min krets av läsare här, dessa har jag att tacka för att jag överhuvudtaget orkar skriva. Nej, den gruppen av människor jag talar om träffar jag på varje dag och somliga mer än andra gör mig frustrerad och alldeles vansinnig men främst, främst absolut mållös. Eller heter det skrivlös?

 

Denna texten är ful, den har ingen struktur och ingen form. Det är min åsikt. Jag avskyr den för vad den inte är och för vad den kan vara. Alla sammanfattningar, alla argument och alla metaforer kväver mig lika mycket som nonchalanta människor. Jag kommer aldrig kunna läsa den, inte ens rätta den och vill aldrig mer se den eftersom den är i mina ögon lika värdelös som det tuggummi jag nu skall spotta ut.

Varför vet jag ej, jag älskade en gång att skriva. Mina texter var som konstverk. Nu känns det bara som om någon har målat över dem med gul och grön målarfärg. Jag tål icke se det mer.

Enda texten jag har kvar som jag älskar att återse är mitt projekt, min bok. Den har få läst och på så vis kan få också betrakta den som strunt. Hur kommer jag reagera då när och om boken ges ut?

 

Nu skall jag sova, för att påbörja en likadan cykel imorgon. För att återupprepa den nästkommande dag. Men hur mycket jag än sover kan jag inte undkomma de händelser som mig så ständigt gäckar. Vad skall jag ta mig till? Jag vet ej... Jag är trött.

Det är konstigt hur sorgset allting blir när man skriver, som om ens förflutna precis hunnit ikapp en när man väl sitter ner för sig själv i ett tyst rum.

 

Idag överkom jag ångesten att skriva på min bok för första gången på väldigt länge. Det känns skönt att äntligen kunna göra det enda riktigt stora projektet jag har satt ut åt mig själv istället för att förströ tiden med arbetsuppgifter och skoluppsatser.

Självklart vet jag om att skrivandet på boken absolut inte kommer vara långvarig då skolan snart börjar igen men den vetskapen har inte riktigt hunnit ikapp mig.

Vad som har hunnit ikapp mig är ångesten över de val jag gjort här i livet, över de val jag inte gjort ännnu och över de val jag borde göra. Det finns så mycket som bara står still och som borde ha en fart snabbare än ljusets hastighet om jag skall hinna med men det finns helt enkelt inte tid åt allt.

Samtidigt som jag ångrar förlorade vänskaper och attacker mot människor som jag älskar och håller av men som jag bara gjort i onödan eller av alldaglig svartsjuka.

Det är mer än ett år sedan jag verkligen pratat med en vän som jag en gång i tiden höll av väldigt starkt, nu kommer känslorna för första gången på länge. Faktum är att jag länge ångrat hur jag behandlade henne bara för att jag var arg istället för en hederlig konfrontation och när diskussionen var över och alla problemen lagda på bordet vände hon ryggen till och har behandlat mig med en genomträngande kyla i över ett år. Det gjorde ont väldigt länge att förlora en så pass bra vän som jag höll av starkt men faktum är att den smärtan urholkats och slutligen totalt förstörts av en känsla mycket mer primitiv och farligare.

Likgiltigheten. Jag struntar helt plötsligt blankt i varför hon behandlar mig som om jag inte existerar längre. Det känns som om jag gjort precis allting jag kunnat för att återförena oss som vänner och faktum är att jag ångrat mina val många gånger. Jag har visat upp hur mycket jag ångrat det jag en gång förorsakade men det känns som om hon absolut inte haft något intresse för att vänskapen skulle blomstra igen. Om hon inte har något intresse för att reparera de broar som förstörts av både mig och henne så varför skall jag?

Till råga på allt återkommer ständigt hatet, min svurne nemesis. Åh, varför skall han alltid försöka sig på att förstöra något ännu mera?

Vad hatet vill är att totalt förgöra henne, krossa henne och se så att hon aldrig någonsin mer vågar behandla mig likgiltigt.

 

Dock kommer hatet inte att vinna denna rond, det var hatet som förstörde vår vänskap från början och det skall inte förstöra det lilla som vi har kvar i form av kontakt. Trots det försvinner alla chanser för återbäring, jag vet helt enkelt inte vad som skall ske och jag har slutat upp med att bry mig.

Likgiltighet...

 

Men boken fortsätter att skrivas, denna frustration använder jag på ett produktivt sett dock vid totalt fel tillfällen. Till råga på allt dör vänskapen ut mellan mig och många andra människor tack vare brist på tid att göra något och deras samt min ovilja att överhuvudtaget tänka kreativt och rycka mig ur det befintliga stadiet av koma som vi alla försatt oss i.

Vi är bedrövliga. Fan ta mig, fan ta oss.

 

 

För snart två år sedan var vi vännner.