Memoirs of an open mind

Det var en kvav dag men en sval natt.

Bortom den gula sanden kunde jag se grönska långt i fjärran.

Hur länge jag hade stått här visste jag inte längre, tiden hade fortskridit och här stod det som fanns kvar av en torr kropp med spruckna läppar utan tårar, utan känslor. Allting som var och hade varit en mänsklig individ föll sakta sönder och samman, jag hade krossat en barriär med vetskapen att jag aldrig mer skulle återkomma. Eller hade jag varit medveten om det?

Jag försökte slicka mig om läppen när jag återigen försökte fokusera på vad jag försökt oskadliggöra i arton år och kanske tidigare än så. Tungan gled inte, den skavde mot läpparna och skappade en smärtsam friktion likt papper mot en torr clementins spräckliga hinna. Köttet klyvdes men ur såret flöt ingen vätska, även läpparna hade glömt bort hur man grät över spillda tankar, brustna förhoppningar.

 

Händerna darrade inte för där fanns ingen kraft kvar för dem att darra, om jag hade hade haft några nerver kvar skulle de inte reagera det minsta. En vana hade trots allt flutit över mig, med den en stillsam apatisk känsla av maktlöshet. Det hade börjat utnyttja mig från första stund.

 

Föremålet framför mig hade jag funnit en varm kväll men ändå en sval vinterdag. Vad jag inte visste då var att det inte var jag som hade funnit det utan det som funnit mig den ödesdigra dagen. Första stunden jag presenterats för den tickande explosiva kraft som dolde sig inom en svag barriär av mänskligt kött hade den börjat suga all kraft ur mig. Först hade jag inget märkt, efter ett tag hade känslan varit underbar om än lite upphetsande. Som i extas hade jag virvlat omkring i mina egna lyckliga tankar, mina drömmar. Allting som jag såg fram emot att få ha. Omfamningen var andra fas. Fasen jag insåg hur dum jag hade varit, att det var jag som till slut skulle få sätta mig ned framför och sakta desarmera vad jag trodde hade varit mitt fel till varför den riggades i första hand.

Men icke.

Det var jag som hade blivit dragen bakom ljuset. Kanske också en grupp andra med.

Allt jag vet just nu är att det krävs av mig en ageran om jag ens skall hoppas på att inte bara rädda mitt egna skinn utan också dem jag älskar och värnar om mest. Men vägen är lång och det har hela tiden känts som om jag bara påbörjat den, likväl har jag suttit på samma ställe i arton år. Kanske längre...

Nej.

Jag måste få ett slut på det hela. Fortsätter detta kan jag likväl ge efter för trycket, eller också acceptera ett öde som just nu skrämmer mig så att jag darrar.

Darrar. Något jag inte trodde kunde vara möjligt längre, se där!

Nu gör jag det!

 

Med händer som inte skulle varit så stadiga tar jag av min rostiga rustning. Ena handen lägger jag på föremålet, det är dags. Nu skall bomben förintas, nu skall det explosiva drivas ut. Jag skall kapa sladdarna och avlägsna all form av sprängdeg ur inret bortom den mjuka, varma ytan...

 

Då fick jag syn på den tomma plats där sprängdegen skulle ha funnits.

"Åh. Den var harmlös hela tiden..."

 

Jag lade ifrån mig boken.

Djup suck, det var en bra bok, jag har läst den många gånger.

 

Tillräckligt många för att veta hur den slutar, tillräckligt många för att veta hur det går. Denna volym på tretton pärmar är en väldigt vacker historia som jag många gånger har förälskat mig i. En historia som började perfekt med en väldigt snabb och obekväm vändning. Något så personligt att den påverkat mig genom tid och rum.

Jag smeker den rödfärgade klädnaden med en sorgsen blick. Varför är jag inte glad? 
För att jag vet precis vart historian leder och jag vet precis hur den slutar, men är jag villig att hålla fast vid dess alltför konstgjorda gång genom små tragedier och stora spektakel? Är jag villig att fortsätta med något så familiärt för mig att ett kretslopp inte olikt blod redan pumpar genom mitt hjärta? Skall jag låta den sakta gröpa ur mig den sista uns av mänsklighet som jag anser ha kvar?

 

Men jag avvaktar, vettskrämd av att se resultat. Ty jag är för bunden vid denna berättelse för att att kunna glida iväg från den, för att kunna bli ett med skuggorna, för att försvinna ur dess extas. Många långa dagar kan passera och jag känner den fortfarande, dess vidröring så underbar men ack så förädisk. Svar blir till gåtor och frågor förlorar substans... 
Å andra sidan saknar jag redan den bittra smaken av en övermogen frukt som sakta ruttnar mellan sidorna, något jag vattnat alldeles för länge med min fantasi, med min kärlek.

Erkänna är ett starkt ord, händerna är tunga som bly och tårarna är nära bristningsgränsen. När en människa börjar tvivla på sig själv finns det inte mycket kvar att kalla människa. Kanske är det jag som är rädd för att överge boken? Är det jag som inte vill förlora det jag så länge tyckt om, så länge stått för bara för att satsa på en ny berättelse, något jag kanske kan njuta av i långa stunder. Är det kanske för att jag redan fruktar hur jag till slut avvisar den nya berättelsen efter knappa timmars kontakt?

Om sanningen skall fram är jag rädd för att bryta bandet, för att en liten gnutta av personlighet på något vis lyckats överföras till den boken och om jag kastar bort det så kommer jag aldrig kunna bli mig själv igen. Men mitt inre suktar efter något nytt, en ny sida av livet. En ny historia, något jag inte längre känner igen som familiärt, kanske fantasy? Eller thriller? Varför inte gå ner i kärleksträskets stora flod av översockrade romantiska böcker och bara sjunka ned i någonting som är så populärt för allmänheten?

 

Nej...

Jag vet hur de börjar, jag vet hur de slutar. Det finns inget som jag kan hämta från dem, finns heller inget som de vill förmedla till mig. Det är något speciellt jag söker, en bok med gåtor och upplevelser olikt andra. Ett nytt sortiment.

Men kommer jag våga?

Kommer den delen av mig våga?

Är det jag som är för svag?

 

Så jag återgår till boken framför mig. Ty den känner jag igen, den gillar jag. Om jag inte gillar den så vill jag inte mindre påpeka det faktum att jag har tyckt om den, eller jag tror mig minnas tycka om den. Nej, älska den. Förlåt, jag menar såklart söka ett intresse i dess innehåll. Nej, så var det inte. Vet jag ens varför den ligger i mina händer? Hur den kom hit från början? Var det en chansning? Ville jag egentligen inte?

Vill jag fortfarande?

Sida för sida, jag bläddrar. Jag återgår till ett tidigare blad. Ett blad vänds, ett annat kröks. Något stämmer annat stämmer inte. Vissa detaljer lägger jag själv till i min fantasi, andra förtränger jag. Vissa irriterande detaljer framstår ännu skarpare än vad jag tycktes minnas dem och jag rynkar på näsan. Andra segment som föreföll sig övernaturligt sköna tappar sin kontrast. Slutligen kommer boken tappa sitt värde, det anar jag. Kanske vet jag det redan? Kanske var det dags att byta?

 

Men jag stannar. En stund till. Håller fast vid det som är bekant, det jag en gång älskade...

 

 

The story goes on...

Händerna värker, han känner efter med tungan. Munnen är torr.
Tröttheten tränger på och de få timmarnas sömn väntar bortom det hav av misär som skapas kring honom likt en ond cirkel av aska han inte kan ta på men likväl kan smaka sig till.

Dags att vakna, dags att inse vilken degradering som börjat uppdaga sig.

Ty skönhet ligger i betraktarens ögon, men det grova vulgära slammet som flyter omkring under ytan har alltid varit väl dolt. Men nu har kokpunkten inträffat och bubbla efter bubbla stiger fram med en hiskelig kraft. En bubbla spricker och ur dess variga sårskorpa hörs ett olyckligt skri, en annan livsform som länge vältrat sig i underjorden bryter sig succesivt loss från sina bojor gjorda för att skapa censur och vaktade av plikt till den mänskliga naturen utan någon som helst förankring till samvetet, det har för länge sedan strypts till dödens brant inombords.

När kontrollen försvinner gradvis och begär inte längre kan styras förvandlas även beteendet, rutiner korrumperas och en narkoman är född. Dock ingen narkoman till droger eller samhällets kval utan någon som är bunden till fötterna av sin egna best, stor nog att mörda den som avslöjar personens sanna jag.
Döm aldrig hunden efter håren, följ aldrig dess spår och undvik för all del någon som helst form av kontakt. En hund bits när den blir uppskrämd eller hotad.

En fråga kvarstår, hur mången gång personer tolererar denna fulhet, detta avgrundens sopor. Något så förvridet och ondskefullt att den som är dess hem, dess förkroppsligade smittobärare bör bli fråntagen friheten att agera efter eget sinne.
Men människan ser inte och väljer därför också att inget se, mycket kan inträffa bara det inte händer mot den egocentrerade individen.

Tiden går och narkomanen när sig på sin drog, sitt kött och blod, sin själ om det nu finns något sådant. En narkoman missbrukar sina kroppsliga, fysiska förmågor samtidigt som den andre när sig på den som sakta fallerar mot sin oundvikliga undergång.
Du är offret och egoismen är din bödel. Många undgår sin undergång medans andra slutligen går under för den blänkande yxan när den klyver genom oskyldiga tankar och logik för att en gång för alla tysta det som gjorde dig unik.

"Det är synd om människan" -August Strindberg