Mitt, jag, min, mina
Nu fick jag ta ut allt jag ville ha sagt om mig och vad jag tyckte. Jag tror alla behöver en stund att reflektera över sig själva och vara lite egoistiska och hey! Det är min blogg så jag hade all rätt. Men eftersom bloggen hitills dragit åt sig mest läsare då jag skrivit om åsikter och bjäfs jag står för får jag väl vinkla det hela och analysera mitt f.d. mindre utbrott samt kritisera lite. Have fun (:
Jag skrev vad jag skrev för att jag behövde ta ut alla mina känslor och tankar på papper och när jag var klar kände jag en välbekant tomhet men även ett visst lugn. Med andra ord hjälpte det än en gång att berätta för sig själv vad man tyckte för ärligt talat har jag inte snackat om mina problem med folk sen två år tillbaks vilket i sig inte är såååå smart och alla behöver någon man kan förlita sig åt. Vad är det då som gjort mig till så inåtvänd när det kommer till privata tankar? Folk har brytt sig men jag tror de inte kommit fram med sin hjälp tillräckligt, jo jag uppskattar allas hjälp men jag tror inte det finns någon idag som senaste året försökt bryta isen när jag varit deppig. Därför har jag tagit ut allt på papper. Vilket i sig är en bra nödlösning, något jag rekommenderar för alla att pröva minst en gång.
Om jag skall se det här "deppbloggandet" som jag själv kallar det ur en majoritets synvinkel så tror jag att folk helt enkelt har tröttnat på allt "gnäll". Många vill inte ha mer klichéartade texter med "ingen förstår mig", "mina föräldrar hatar mig ändå", "mitt liv suger" etc. Jo jag håller med! Men bara delvis.
Vi är ungdomar. Vi har all rätt att gnälla på samhället för det är vår enda tid i livet vi faktiskt kan göra det och skylla på att vi är just som vi är. Och ifall folk är deprimerade finns det oftast någon poäng med det hela. Inte alltid en bra poäng men det finns något bakom det hela därför kan man ofta lösa en konflikt genom att tänka steget längre:
"Vad vill personen få ut av detta? Vad är orsaken?"
Får man svar på de två frågorna kan man ofta även hitta en lösning och på så vis även lösa konflikten så man slipper att se fler deppbilder och fler sorgsna texter.
Pröva, det ger resultat!
Och för de som inte ser poängen med att ställa upp för sina vänner kan jag säga att er förstår jag inte! Hur tusan kan man inte ställa upp för folk? Det är en stor del av att vara äkta vän att man faktiskt är ett stöd i svåra situationer. Jag ställer mer än gärna upp för alla mina vänner för att det är väldigt viktigt för mig samt att det är en ren principsak.
Och om ni fortfarande inte förstår, vänta bara tills ni själva får problem. Ni anar inte hur mycket det betyder att det faktiskt finns någon som bryr sig och lyssnar istället för att kalla er emo som en stor grupp människor trivs med att göra på kända communitys.
Skulle vara kul att bli kallad gay/emo för att man visar sina känslor vah? Myyyspys! Tänk på det nästa gång!
Sen finns det självklart de som utnyttjar folks vänlighet bara för att komma fram till allt från att göra läxan åt en till att få lite uppmärksammhet. Notera att ofta är den här gruppen folk aningen egotrippade samt så tillhör de den gruppen där en person styr och resten följer. Känner någon sig träffad? Nej för de personerna bloggar inte för de har inget att blogga om. Kläder är ingen livsstil och inte smink samt brunkräm heller. Hint på vilken social krets jag menar? (:
Kläder och mode är kul att blogga om no offence, men den här specifika gruppen människor har inget annat att snacka om än just kläder och vilka som är fula när de själva har dränkt sig i så mycket smink att de är just det de räds för att vara. Fula och vardagliga! Oooooh, den sved ;) Rökning följer ofta för det är häftigt. Nä nu får ni faktiskt klara er själva för jag har lagt fram svaret åt er, nästan i alla fall.
Så kort sagt, ofta deppar människor av en anledning och behöver stöd av andra människor. Enkel psykologi! Men akta er för de personerna som faktiskt bara är depressiva för att de inte är någonting. Sådana människor är och förblir väldigt jobbiga. Nu tog jag ändå en viss ståndpunkt i temat men det får duga!
Sug på den karamellen!
Tills vidare foks!
Ciao!
Trist...
Eftersom alla skall vara så härligt spontana och eftersom jag ändå inte kommer sova inatt pga huvudvärk så kan jag också skriva lite tänkte jag.
Jag vet inte vad det är faktiskt men just nu känns inget verkligt, jag är helt seriös.
Kanske är det att jag läst två till sinneslaget sinnesjuka böcker med liknande ämne eller att mina föräldrar grälar otroligt mycket eller att jag bara givit upp någon form av hopp inombords som jag själv inte vet om.
(Nej jag är inte deprimerad eller liknande utan bara jävligt seriös så dra åt helvete om du skall anklaga mig för att vara emo/homo/mes/ungdom för jag är inte den som klagar normalt fall och jag söker inte sympati. Om du känner dig utpekad så undvik gärna att läsa vidare men undvik gärna inte att slänga dig i väggen samt slå in lite vett i skallen för det lär du behöva (: !)
Det är läskigt att jag faktiskt tyckte från början att de böcker jag läser inte påverkar mig men det gör de. Faktum är att jag tror mina ögon har öppnats för något eller så har något dött inombords men något är inte sig likt. Annars hade jag inte skrivit denna bloggliknande text.
Känslomässigt är jag a-ok! Men på något sätt så har jag faktiskt bara sjunkit ner i ett träsk av meninslös sörja, jag bryr mig desto mindre om det. Jag söker ingen hjälp och definitivt inte sympati. Men något måste göras inser jag ju själv för annars riskerar jag att bli väldigt förströdd och väldigt trist.
Sug på det ordet ett tag...
Kan det vara samhället? Att beskylla dagens människor samt deras åsikter låter knappast vettigt men det jag förut var så ilsken mot och som jag verkligen inte tålde verkar så avlägset och vad jag än gör så är det inget som kommer att hända. Jo jag vet att det är väldigt lamt att ge upp men notera att jag inte har gjort det annars hade jag väl inte erkänt något sådant i första taget huh?
Mina föräldrar grälar, ja. För ett år sen skulle jag varit djupt sårad med tanke på vad de grälar om men idag är det för mig bara oviktigt. Ärligt talat bryr jag mig inte om vad som sker mellan dem, detta är inte jag. Jag vill inte att mina föräldrar skall vara osams. Jag ville inte, men faktum är att det ända jag känner nu är oro över att jag faktiskt inte bryr mig just nu.
Det enda jag kan bry mig om just nu är faktiskt att göra folk glada, att vara den som får de jag håller närmast om mitt hjärta leende, familj som vänner.
Mitt liv är egnat åt andra vilket just nu räcker mer än väl.
Framtida planer? Får se :/
Ladida
Faktum är att jag inte kunnat skriva några inlägg för jag har inte haft något att skriva om. Jag har på sista tiden bara kännt en äcklig tomhet. Som om något saknas i mig, eller som om jag inte fanns överhuvudtaget. Detta låter väldigt typiskt för sin ålder och jag antar att det är en ungdomsgrej. Men om det vore det skulle väl jag vara deprimerad men det konstiga är att jag inte har orken att ens vara depressiv. Faktum är att jag inte har orken till något överhuvudtaget just nu, allting är bara som en stor seg blandning gammalt och nytt. Livet flyter på och jag missar säkert en massa och jag vet att det skulle göra mig gott att bara vara mig själv lite mer med folk och allmänt vara jag men jag orkar inte.
Jag vill verkligen inte klaga och jag söker ingens sympati. Det här är blott en ursäkt för varför jag inte bloggar eller varför jag kanske ibland verkar off eller är extrem för jag vet inte vad jag är eller vad jag orkar vara. Eller så orkar jag helt enkelt inte.
Just nu är jag sluten av en tät, tät dimma av intet som försöker sluka mig och det har pågått så länge utan att jag vetat om det (lustigt nog) att när jag väl upptäckt det har jag ingen ork att kämpa emot. Om detta är vad poeter beskriver och kallar för gråa dagar som man kan finna så mycket gott i så kan de dra åt helvete.
Den som förstår detta inlägget kan unna sig själv en glass för jag fattar inte det själv :/
Ses en annan gång
