När det knackade på dörren
"I hear a dead note sounding
among the tones of restlessness
A harmony confounding,
a capture moving in distress."
Idag kom en främling fram till mig.
Han frågade efter mitt namn, om han hade kommit rätt.
Jag svarade att han delvis nått slutet av sin resa om det var mig han hade sökt. Mannen såg på mig med förvåning.
Jag sade: "Det är mig du söker, dock kommer du bli besviken av ditt fynd. Ty jag må se ut som mannen du vill träffa, jag må låta som densamme, men jag är blott ett skal och ingenting att ha. Inombords bär jag ingen identitet."
Mannen tackade vänligt för sig och begav sig av.
"It keeps me chasing closure,
preventing me from finding peace
it holds me back from leaving
this vicious circle I am in."
En vecka hann passera innan främlingen stod på min tröskel igen. Mannen frågade om han fick komma in och jag svarade att det fick han. Hans ärende var oförändrat, för han verkade fortfarande vilja få tag på mig.
Jag sade: "Det är fortfarande mig du söker, men besviken blir du fortfarande. Ty jag må se ut och låta som personen du frågat efter två gånger, fastän jag bara är blott en yta utan djup. Här finns ingen personlighet bakom de stängda dörrarna."
Mannen tackade artigt för sig och stegade iväg mot horisonten.
"It feels like I have journeyed
for ages without getting there
The path of endless distance,
the road of comforting despair."
Tre veckor passerade denna gång innan han återigen stack in huvudet i min bod där jag just då befann mig bland krukor och verktyg. Mannen frågade efter mitt namn en tredje gång.
Jag sade: "Du söker mig och här står jag även om det är halva sanningen. Om jag bär liknelse till mannen du efterlyser är det för att jag är just han, rösten är nog också familjär för dig. Även nu är denna fasad väldigt bräcklig och du finner inget innehåll bakom den, mannen inom mig är inte jag."
Då reste sig främlingen bestämt. "Jag söker dig fortfarande och kommer dig söka till den dagen hela du är återfunnen. Om jag så skall återvända ett hundra gånger så gör jag det. En dag finner du dig själv, då kommer du vara glad att jag envisades." sade han vänligt men bestämt.
"Då får du tyvärr vänta ett tag, ty jag har letat i mången tid nu utan resultat." suckade jag bedrövat.
"Om så är fallet, tror jag nog du letat på fel ställe. Ditt sökande kommer för alltid vara fruktlöst så länge du inte lär dig leva med dig själv."
"Det sista jag kan just nu är att leva med mig själv, hur kan jag om möjligt göra det?" frågade jag med sorgen i blicken. En ensam tår letade sig nerför min kind.
"Du måste acceptera vad du gjort. På så vis kan du en dag förlåta dig själv."
"En dag, inte idag." svarade jag.
"Då återvänder jag. När du är redo." så begav sig mannen till slut iväg. Jag återsåg honom aldrig igen men misstänker att han än idag bevakar mig där någonstans. En dag kommer jag finna orken att förlåta mig själv, men inte än.
"I'm becoming what I thought,
what I shouldn't be,
what I fear the most
Let me stay here for a while,
I depend on this, it's my only light."
-Last Light (Soen)